Summa sidvisningar

lördag 19 mars 2016

Det åtråvärda ljuset och en nostalgisk fruktpåse


Ljuset har återvänt. På söndag är det vårdagjämning och nästkommande söndag ställer vi fram våra klockor. Då börjar sommartiden.

Jag älskar ljuset dock är jag den typ av människa som tycker om mörkret. Det känns vilsamt att låta sig bli insvept av det mörka täcket. Avstressande där vissa förpliktelser kan läggas åt sidan för stunden.

Som det är nu somnar jag i mörker och vaknar i ljus. Värre vore om det var tvärt om.

Snart blommar fruktträden. Vita och rosa blommor som drar surrande insekter. Nödvändigt för pollineringen. Förhoppningsvis dignar trädens grenar av frukt då bladen ska till att gulna. Än är det långt kvar till dess. Då vi ställer tillbaka klockan.

Småtvillingarnas storasyster har gästat oss över natten denna vecka. Myskväll och mysmorgon i arla morgonstund. Den flickan vet att vakna tidigt. Mycket tidigt.

Hon ville ha frukt med sig till förskolan. Äpple. Skålen full av svensk frukt och hon valde noga. Vi stoppade ner äpplet i en liten plastpåse för vidare färd ner i hennes ryggsäck.
Då kom jag att tänka på fruktpåsen. Rotade i skåpet och hittade den. Sparad av nostalgiska själ. Yngsta dotterns namnlapp fortfarande kvar, högst upp under snodden som ska dras åt för att stänga påsen.

Under 1980-talet var det lekis och fruktpåse som gällde. Lekisfröken instruerade oss föräldrar om vikten av denna påse. Kallsvetten började rinna utefter ryggraden. Dropparna studsade över ryggradens utstickande kotor. Av dessa känns numera inget, de är djupt inbäddade i det omgärdade fettet.

Fröken ritade på ett papper. Enkom åt mig. Visade hur tyget skulle vikas, sömmarna sys och hur jag skulle få till kanalen där snodden skulle in.
Jag lånade min svärmors symaskin. Maken hjälpte mig att trä maskinen och jag håll foten, som darrade lätt, på den svarta gaspedalen. Maskinen satte fart och som genom ett under tillverkade jag helt och hållet på egen hand en fruktpåse. Ett väl genomfört arbete med raka sömmar. Helt enligt lekisfrökens instruktioner.
Den kom att gå i arv mellan barnen. En enda fruktpåse fick det bli, ingen mer.

Småtvillingarnas storasyster håll fruktpåsen i handen. tyckte den var mycket fin. Jag förstod vad mer hon menade men jag lade tillbaka påsen i skåpet. Sa att hon kan få titta på den ibland men att jag behåller den själv som ett minne över min kreativitet. Hon nickade och förstod.

Snart blommar fruktträden. Jag kan knappt bärga mig till dess.