Summa sidvisningar

torsdag 17 mars 2016

Den konstlade rivieran och mogna apelsiner


Jag stod utanför porten, tryckte in koden och stirrade in i det runda svarta kameraögat. Det surrade till i porttelefonen och jag visste att någon annan tittade på mitt ansikte. När jag sa vem jag var knäppte det till i dörren och portlåset var öppet.

Vrinneviskogen bakom ryggen. Höga furor och fågelsång. Värmande vårsol och ett svagt brus från trafiken på Gamla Övägen.
Dörren gick upp och jag kliv i i något som vid första anblicken verkade vara paradiset.  Porlade vatten, prunkande bougainvillea, clivia, citrusträdens vita blommor doftade, mogna apelsiner, mandariner och kumquat. Fikon och ett knotigt gammalt olivträd.

Här har några av Norrköpings 55+:are samlats. Köat i minst fem timmar utanför mäklarkontoret i hopp om att hinna med lägenhetsförsäljningarna.
De gick åt som smör i solsken, inga lägenheter lediga och inga lär bli lediga under överskådlig tid, sa mäklaren.

Jag gick bland höga palmer, promenerade över vattendragens bro med rödmålat räcke. Boulebanan var nykrattad och en och annan 55+:are satt utanför sin lägenhetsdörr och läste, drack kaffe eller bara strosade runt där endast det lilla vattenfallet bröt tystnaden.

Vi slog oss ner under parasollet. Sjönk ner i den bekväma rottingmöbeln, En av lägenhetsägarna och jag. Han berättade om gemenskapen de boende emellan. Om fester och boultävlingar. Föredragshållare och musikstunder i samlingslokalen. Öppna lägenhetsdörrar där den som ville kunde titta in och säga hej. För den som önskade svensk natur var lägenheternas balkongerna ut mot skogen ett alternativ till de sydliga palmerna och grönskan. En plats att trivas och finna rekreation mitt i sitt eget boende.

Det var en egen värld mitt i Vrinneviskogen. Exotisk med medelhavskänsla. Nyss hade det varit snö och kyla. men inte  i Norrköpings egna rivieran. Där är finns en ständig värme.

Plötsligt, mitt i allt det vackra, kände jag ett sting av melankoli. Det var en konstlad värld med levande växter, palmer, porlande vattendrag och mogna söta apelsiner. Jag ville därifrån. Åka hem till koltrasten, de snart ur vinterdvalan uppvaknade mördarsniglarna och björkar som inom kort slår ut. Till Glan vars vik spränger in strax intill vår tomt. Gräsmattor som börjar grönska, krokus, snödroppar och påskliljor som strävar sig uppåt ur lökar och mörk jord. Tussilago och smetig grusväg som lortar ner min bil.

När jag kom hem kunde jag andas. I Norrköpings egen rivieran fortsatte livet utan mig som endast varit där som en tillfällig frilansande gäst.

Jag visade bilderna för maken. Frågade om han tycket vi skulle ställa oss i bostadskö. Han såg förfärad ut. Undrade om jag menade allvar. Jag menade inte allvar, jag ville bara förvissa mig om att vi inte vill bli boende i Vrinneviskogens rivieran.