Summa sidvisningar

tisdag 15 mars 2016

En svart hund och den tid som behövs


Kakor, bullar och bakelse. Kaffe och te och en svart labrador med bedjande ögon. Inte mata hunden vid bordet. Ingen behöver säga det till mig och ingen sa heller det. Jag vet det ändå.

Genom fönstret såg jag vårt gamla hus. Det var sig likt men ändå inte. Jag försökte känna efter om huset väckte några känslor, en längtan tillbaka. Känslan uteblev. Jag är nöjd så som vi har det nu därmed finns det ingen anledning till saknad.
Det enda som huset väckte till liv inom mig var tankarna kring alla ungdomar som under den relativt korta period som vi bodde där samlades kring vårt köksbord. Våra egna ungdomar men även deras kompisar. Förrådet med kanelbullar sinade på ett ögonblick. Ibland tarvades det föda. Jag kokade och stekte och stundom var vi så många att porslinet knappt räckte till. Den tiden kan jag sakna väldigt mycket.

Småprat kring kaffebordet. Om vilka som fortfarande levde och vilka som fallit ifrån. Vilka familjer som utökats med nya telningar och vargattacken med dödlig utgång i djurparken några kilometer bort. Hunden fortsatte att be med sina bruna ögon.

Kramar och löfte om återseende inom en snart framtid. En bakelse blev över. Vi fick ta med den hem till vårt kvällskaffe.

På hemväg stannade vi i Åby. Plankstek, lättöl och Loka citron. Krögaren sken upp.
Det är ju du från begravningsbyrån, sa han.
Både rätt och fel. Det är jag men jag är inte längre från begravningsbyrån. Vi har sålt för tre år sedan vet du. Nu är jag Carina och ingen annan.
Precis, men du är välkommen hit ändå.
Jag tackade och maken och jag fick varsin tallrik med pizzasallad medan kocken stekte på köttet och spritsade ut potatismoset.

En bekant röst i bortre delen av restaurangen. Kram och handskakningar.
Hon är från begravningsbyrån. Min bekant förklarade för sina polare. Jag suckade inombords. Nu är jag Carina och ingen annan.

Min son har sökt hjälp hos psykvården sjutton gånger i år. En varm hand som höll i min lite kalla näve.
Nu fann han ingen annan råd än att kasta sig framför tåget.
Jag försökte dra till mig handen men den andra höll hårt fast. De som satt vid borden runt omkring såg nervösa ut. Tittade ner i sina tallrikar och tuggade maten under tystnad. De ville inte höra men lyssnade spänt ändå.

Krögaren kom med vår mat. Höjde planksteken upp och ner. Tittade åt mitt håll och markerade att jag skulle sätta mig hos maken.

Greppet om min hand lossnade. Artighetsfraser. Vi sa inget om att ses en annan gång. Jag kände mig vilsen och lite sorgsen.

Köttet var perfekt, likaså det fint spritsade moset som varit inne i ugnen i exakt lagom tid.
Hopknölade servetter och urdruckna glas. Den svarta plankan renskrapat och såskoppen tom.

Nu åker vi hem till Skärblacka. Jag längtar hem. Vi sa det unisont, maken och jag.

Jag är jag och ingen annan. Jag kan lyssna en stund, lagra samtal i min hjärna som sedan långsamt bleknar bort. Vissa samtal tar dock lite längre tid på sig att försvinna.

Hemma sjöng koltrasten. Jag stannade upp. Tänkte på den varma handen som höll fast min lite kalla näve. Det gäller att när orken kommer ta sig vidare i livet, oavsett vad som än händer. Det går bara vi ger oss den tid som behövs. Jag har sett det förr och jag vet det nu.