Summa sidvisningar

fredag 1 januari 2016

Psykisk förkylning och en bättre koreograf



Helt nyktra, utan tillstymmelse av hangover då endast Icas rosa bubbel flödade i glasen samt var sitt glas rött ur flaskan från Systembolaget lämpat till nyårssupén, vaknade vi denna nyårsdag då min telefon meddelade att ett nytt sms inkommit.
Småtvillingarna och deras storasysters mamma bjöd in till eftermiddagsfika med nyårskaka som tilltugg.
Strax därpå kom en påringning från stortvillingarna och deras lillebrors pappa. Han undrade om vi möjligtvis hade några Alvedon suppositorier för barn hemma.
Självklar! En farmor/mormor står alltid i beredskap inför kommande eventualiteter. Vad det än må vara. Nu verkar det som om någon i barnaskaran är krasslig.

Precis som jag trodde igår känns denna dags uppvaknande inget annorlunda trots att vi bytt ut sista siffran i årskombinationen. Enda skillnaden är att vi åter igen har tårna framåt mot något nytt och spännande. Att gå ett tidssteg tillbaka är omöjligt.

Jag känner mig privilegierad att leva bland människor där det råder kärlek, lugn och harmoni. Visserligen kan vi drabbas av en psykisk förkylning då och då. Viken bra benämning på ett övergående tillstånd! Det har jag lärt mig av vår yngsta dotter, vem som myntat uttrycket är dock oklart.
Men det finns de som under lång tid eller värre ändå, för alltid får dras med denna för alla inblandade åkomma. De som flytt från krig eller som fortfarande lever kvar där död och sönderbombade hem blivit en vardag. De som inte känner sig välkomna hit av såväl vissa politiker som allmänheten.
Tiggare och hemlösa. Både inhemska och de som kommit över våra gränser i hopp om att tjäna ihop några slantar för sin överlevnads skull. De lider antagligen också av psykiska förkylningar som kan vara svårbotade.

Det är lätt att orda om orättvisor och att det är lika som gäller då vi sitter i våra trygga boningar. Jag tillhör skaran som gärna talar men inte gör så värst mycket för att vara behjälplig. Lägger inte ens en peng i den solkiga pappersmuggen som dagligen sträcks fram mot mig vid butiker och andra allmänna inrättningar. Men jag har en åsikt och den är att vi måste värna om människans lika rättigheter i vårt samhälle och ute i övriga världen. Dessutom röstar jag på ett parti som värnar om mänskligheten, något annat är för mig otänkbart och tröstar mig med att min röstsedel kan göra skillnad.

Jag tror att detta år kommer att bli ett bra år. Det tror jag visserligen varje år men nu är jag mer full av tillförsikt än jag varit tidigare.
Enda smolken som finns och som överskuggar tro och hopp är min mammas sjukdom. Maken och jag hade en resa bokad till Spanien för att besöka makens son med fru nu i dagarna.
Den resan är till min mammas stora förtvivlan avbokad. Hon känner sig till besvär och att hon saboterat vår resa genom att bli sjuk.
Jag är dock inte den dotter som överger min mamma när hon som bäst behöver mig. Inte annars heller för den delen. Jag har bara en mamma och hon har satt mig till världen. Nu vill jag utan att jag känner någon som helst uppoffring vara mammas stöd och hjälp. Även om jag kanske åker på en psykisk förkylning av all oro jag har över det som jag förstår ligger framför mamma.

Malena läste in det nya året med bravur. Bäst på scenen var Jerry the old entertainer. Bröderna Rongedal sprattlade mest. De borde skaffa sig en bättre koreograf om de över huvud taget har någon. Säger jag som varken kan spela, sjunga eller dansa. Bara prata vitt och brett.

Idag ska jag ta och sjunga psalm 730. Flera gånger dessutom. Även om min sångröst är skral.