Summa sidvisningar

onsdag 14 december 2016

Ett engångsklipp och lite egocentriskt skryt


När vi var här första gången var det julpyntat, sa mamma när vi klev in i väntrummet.
Nu är vi här igen och julpyntet har åter plockats fram, fortsatte hon.
Jag nickade och kände mig vemodig inombords.
Läkaren var som vanligt stressad. Vi hann inte med att fråga det vi ville eftersom han nu liksom vid det förra besöket endast avsatt på sin höjd fem minuter för sin patient. Han berättade i alla fall att mamma ska vara med om något revolutionerande i medicinväg.
På min fråga om hur prognoserna ser ut efter avslutad medicinering svarade läkaren att det viktigaste är att hålla liv i patienterna åtminstone under en femårsperiod för det händer alltid något nytt på medicinfronten.
Klart slut. Åk hem. Vi ses efter nyår. Jag var upprörd och mamma jordbunden. Hon förmodade att läkaren ville hem innan middagen kallnade på uppläggningsfaten.
Det gäller att inte ha klena nerver om dödliga sjukdomar drabbar en.

Lite mer än en vecka kvar till julafton. Inför den stundande helgen har maken och jag gjort oss snygga i håret. Vår frisörska var i högform. Det är hon förvisso alltid men idag lade hon på ett extra kol.
Även stortvillingarna har fått fina julfrisyrer. Det har vår granne Susanne sett till att ordna.
Upprinnelsen till att grannen, det bör tilläggas att hon är frisör i sin profession, kom hem till oss med sax och annan nödvändig utrustning är att stortvillingflickan under gårdagen friserade sig själv. Även katten fick pälsen klippt. Ett arbete utfört med tveksamt resultat.
Att få tag i en frisör i all hast så här i juletid är inte den enklaste uppgiften. Susanne hade en ledig dag idag och fann det nöjsamt att både klippa och få stifta bekantskap med våra barnbarn.
Tvillingsyskonen blev ytterst nöjda då de såg sig i spegeln. Pojken fick som avslutning vax i luggen och flickan en inbakad fläta över ryggen. Typ Elsamodell. Eller om det var en Annamodell. Inte lätt att veta.

Det ser så enkelt ut när frisören sätter saxen i hårtestarna. Så enkelt att maken en gång i historien bad mig klippa håret på honom. Även om jag  kände mig skeptisk så kände maken ett stort förtroende i att lägga sitt hår i mina händer. Ett klipp här och ett klipp där. Jag skrattade nervöst och vevade runt med saxen. Ett klipp senare ägde rum hos en riktig frisör som stillsamt undrade hur det kom sig att maken råkat så illa ut. Beträffande just den frisyren dröjde det länge innan den blev ordentligt återställd.
Maken bad mig därefter aldrig mer att vara hans privata frisör. Själv lärde jag mig att det finns begränsningar i vad en människa klarar av utan föregående yrkesutbildning.

Klipper jag till någon så gör jag det efter händelsen med makens kalufs endast verbalt. Det är jag ganska duktig på om det någon gång skulle behövas. Säger jag och bjuder på lite egocentriskt skryt så här i juletid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar