Summa sidvisningar

lördag 31 december 2016

En bokstav fel och en eländig usling


En enda liten bokstav och allt går fel. Det fick jag idag erfara då det damp ner ett vänligt mejl i min inbox. Avsändaren ställde sig frågande till varför han fått en text från mig gällande ett repslageri beläget i Norrköping.
Medan skammens rosor växte sig illröda på mina kinder drog jag ett djupt andetag innan jag fortsatte läsa vidare i mejlkorrespondensen.
Skribenten var bosatt på en större ort långt borta från vår kommun och när hans förvirring lagt sig och han förstod att jag skriver åt en tidning och i det vad jag antog skickat min artikel till repslageriet för korrekturläsning innan tryck passade han på att ge mig ett tips.

En helt osannolik historia rullades upp framför mig på skärmen.

Min brevskrivare hade en gång i tiden gift in sig i sin släkt och nu bekymrade han sig över en släktmedlem som är en ålderstigen man. Får vi leva och ha hälsan kommer många av oss en dag att behöva få hjälp med det praktiska. Vilket inkluderar vår ekonomi. Så har nu även den åldrige mannen fått ett  behov av hjälp och stöd i sin vardag. En god man har utsetts men denne gode man visade sig vara allt annat än god. Utan omsvep bröt den onde gode mannen upp åldringens kassaskåp och roffade åt sig en ansenligt stor summa pengar. Som om inte detta vore nog, han bröt sig även in i en fastighet som tillhörde åldringen. Efter sitt uppsåt utsågs den gode mannen till förvaltare för den bestulne gamlingen.

Då kände min okände brevskrivare sig nödd och tvungen att rycka in och lämnade in tre polisanmälningar, åtta klagobrev, ett brev till kommunordföranden och ett brev till chefen för överförmyndarnämnden utan att varken han eller den för brottet utsatte mannen fått någon som helst respons. Förutom att myndigheterna klargjort för min brevskrivare att han inte har rätten på sin sida att inlämna klagomål eftersom han enbart är ingift i släkten.

Nu undrade min nyfunne brevvän om jag ville åta mig att granska en del papper och kanske låta hela den sorgliga och smaklösa historien gå i tryck.
Tyvärr, det är inte mitt upptagningsområde men vänd dig till de stora drakarna, blev mitt svar. Samtidigt passade jag på att ge de drabbade ett lycka till och ett Gott Nytt År med förhoppning om att det verkligen, verkligen skulle bli ett gott nytt år.

Jag slås av häpnad hur en människa utsedd av de myndigheter vi ska kunna lita på utser en skurk och bedragare som förvaltare över en behövande persons ekonomiska medel. Upprördheten växer inom mig att någon kan vara så samvetslös att han eller hon missbrukar sitt uppdrag till den milda grad och gör sig till en simpel tjuv. Vreden kokar, hur kan polismakten, kommunordföranden och chefen för överförmyndarnämnden se mellan fingrarna när ett sådant smaklöst brott begåtts?

Jag har ställt mig frågan tidigare och jag ställer mig frågan igen; VAD är det för samhälle vi lever i?

Gott Nytt År!? Förhoppningsvis...

fredag 30 december 2016

Livets projekt och luftburen handpåläggning


Det kom ett mejl med frågan hur jag hanterar mina projekt. En enkät skulle fyllas i och skickas tillbaka. Allt skulle sedan slås samman med övriga projektdeltagare och en sammanställning gav därefter svar på hur duktiga vi egentligen är att hantera våra projekt.
Nu har jag dock inga pågående projekt inlagda i min agenda. Jag är helt enkelt befriande projektlös.
Förr, när jag var ung, hade jag ständigt pågående projekt. Om de tog slut fortsatte jakten på nya. Fann jag inga projekt drömde jag om att skapa nya, ständigt framåtsträvande och energisk.
Nu är jag enkom lat. Blir matt och svag om några större projekt är i görningen. Till och med att tända grillen en fin sommarkväll hört till de projekt jag anser som arbetsamma. Ett onödigt arrangemang när det finns bekvämligheter som spis och stekpanna. Men om någon annan tänder grillen och ser till att köttbitarna inte blir allt för brända äter jag med stor förtjusning. Bara jag slipper ifrån allt besvär så är jag nöjd och belåten.

Näst sista dagen på år 2016. Tänker jag efter så är hela livet med framförvarande år ett projekt i sig. Vissa av de bakomvarande projekten har visat sig vara helt värdelösa för min del. Medan andra varit mycket lyckade och framgångsrika. Det går att ta lärdom av allt. Om lärdom önskas vill säga.

Ett annat mejl jag fått så här när årets står inför den sista skälvande minuten är från en sierska vid namn Marit.  Hon garanterar att den som är född i fiskens stjärntecken är den mest lyckligt lottade. Åtminstone då det gäller år 2017. Det finns inga gränser för vilka lyckliga stunder jag står inför. Både i kärlek, harmoni och rikedom. Den absoluta turdagen lär visst bli den 28 mars varpå jag uppmanades att den dagen köpa rikligt med lotter.

Jag har ingen personlig önskan om framtiden. Allt jag behöver har jag och tänker inte samla på mig något extra i mina lador.
Det jag dock kan önska är fred på jorden, att Trump och Putin inte tänker hitta på något sattyg som ger mer skada än vad som redan åsamkats. En annan önskan är att SD inte drar med sig fler anhängare och att människor slutar att ha ihjäl varandra. Vilket mänskligheten gjort sedan de första människorna skapades så på den fronten lär det nog inte bli några förändringar. Inte ens sierskan Marit kan spå att den önskade framtiden kommer att bli ljus och harmonisk även om hon säkerligen är mycket skicklig i sitt utövande.

För många år sedan skulle jag göra en intervju med en sorts sierska och i brist på rekvisita tog jag med vår dotter som skulle få behandling med luftburen handpåläggning. Medan jag riggade min kamera tog dottern plats på bristen och sierskan försvann in på toaletten för att uträtta sina behov innan seansen kunde starta. Vår dotter blev väl medveten om att sierskan glömde den viktiga detaljen som att tvätta sina händer efter det att hon nyttjat för ändamålet en bit toalettpapper. Dottern fick därefter svårt, till skillnad från sierskan, att koncentrera sig på uppgiften. Så här i efterhand kan jag erkänna att det var inte det mest lyckade reportage jag åstadkommit.
Ett förde det dock med sig. Jag fick en gäng arga pingstvänner bosatta i byn på halsen som efter att ha läst artikeln i hårda ordalag läxade upp mig för att jag släpat med mig dottern på en ogudaktig tillställning.

Det finns olika sorters projekt att tillgå för att se till att få sin försörjning säkrad. Bland annat att pensionsspara för att få möjlighet till en tidig pensionering. Det tillhör den bästa temporära satsningen jag genomfört. Tveklöst.

tisdag 27 december 2016

Vita gäss och starka känslostormar


Urd rör om i Glan. På nyheterna varnas det för nedfallna träd och meteorologerna säger att vi kan räkna med fortsatt starka vindar. Vi är dock förskonade i vår del av landet trots att trädkronorna ser ut att vaja riskabelt. Ett och annat nedblåst träd får vi nog ändå räkna med. Vi håller oss inomhus med en påse smågodis och en läsvärd bok.

I natt har det varit skralt med min sömn. Vilket händer då och då om huvudet är överbelamrat med tankar och känslor då jag släcker sänglampan.

Den 27 december 2011. Maken och jag begav oss hemifrån kl. 02.00 med destination Oslo och Rikshospitalet där vi skulle hämta en avliden person.  Då som nu blåste det kraftigt och längs med vägen mot Finspång stötte vi på stora granar som låg tvärs över vägen. Det hör inte till praxis att ha en motorsåg liggande i ett fordon ämnat för transport av avlidna så maken fick kliva ut i nattmörkret och med muskelkraft dra grantopparna åt sidan medan jag krånglade mig förbi med bilen.
I efterhand har vi sagt många gånger att det var ett ytterst riskabelt företag vi gav oss ut på.
Som vanligt vid våra turer var vi vid gott mod samt utrustade med smörgåsar och kaffe.
Den som avlidit i grannlandet var en ung man. Hans familj var förkrossad och såg julen som ett enda stort lidande. Maken och jag kände oss vördnadsfulla i vår uppgift att få hem ynglingen till sin familj för ett sista avskedstagande.

På morgonkvisten stannade vi i Karlstad. Parkerade intill en bensinstation och åt av vår medhavda matsäck. Kände oss tacksamma över att vår familj förskonats från splittring och ond bråd död.
Då kom det första telefonsamtalet. Ett samtal som blev upprinnelsen till ett stort lidande för två små barn och deras pappa.
På förmiddagen lämnade vi Rikshospitalet och Oslo. Strax innan vi körde ut från staden kom det andra telefonsamtalet. Plötsligt befann vi oss i en situation där vi skulle vara ett stöd för en sörjande familj medan vi samtidigt djupdök ner i egna starka känslostormar.

Trots att det är fem år sedan kändes min natt som om det var igår. I mörkret låg jag svettig och varm under täcket. Gick igenom telefonsamtalen och vad som därefter hände. Minut för minut, timma för timma, dag för dag, månad för månad. Känslorna kastades brutalt tillbaka till dåtiden bara för att konstatera att ännu är det inte över. Kampen fortsätter om än inte i lika stor styrka och dramatik som de första åren.

Två små barn som i tre timmar under gårdagen var i skogen och byggde kojor. Innan Urd kom med sina starka vindar. Idag hälsar de på sina kusiner. Stojar och stimmar på barns vis. Leker med varandra medan världen krigar och rasar. Omedvetna men ändå påverkade av vad som händer och sker runt omkring dem.

Jag dyker ner i min påse med smågodis. Tuggar på det söta och ber böner mellan tuggorna.

" Gud, var nära och skydda alla små och värnlösa. Trösta de som behöver tröstas. Här lika mycket som där."
Amen.


måndag 26 december 2016

Den långa vandringen och ett skogsmysterium


En och en halv timmas skogspromenad och julmaten är ett minne blott. Lika smal och smärt om midjan som innan.  Frisk luft i rask takt sätter fart på ämnesomsättningen och stimulerar tarmen.
Lagom innan regnet kom hann vi hem och dukade upp ett kaffebord. Tände ljus och tittade på de tunga regndropparna som studsade mot fönsterrutan, sprack och bildade ett tätt och oregelbundet mönster.

Under promenaden talade vi om att vi aldrig ser någon älg komma travande mellan granar och furor. Och att skogen var så tyst. Inte en enda liten fågel slog följe med oss eller kvittrade från trädens grenar. Fåglar finns det förvisso, de håller till runt vårt fågelbord. Den ilskna nötväckan som irriterande nog sprätter runt med fröna, blåmesar och talgoxar. Även en flock domherrar har hittat hem till oss vilket vi finner mycket underhållande. Lite längre fram i vår kommer nog de vackra steglitserna. Första gången jag såg dem trodde jag att de var förrymda burfåglar.

När maken och jag gör skogspromenader följder vi aldrig några stigar. Ju besvärligare det är desto bättre anser maken att promenaden är. Om det ens kan kallas en promenad. Vi mer forcerar fram över stock och sten. Klättrar över mossbelupna snorhala berg, hoppar över små vattendrag och kliver över omkullfallna träd. Samtliga kroppsmuskler får jobba rejält.

Plötsligt stannade vi mitt i steget. En bil stod där mitt i skogen. Vänster framhjul satt fast mot en sten. Ingen körväg åt något håll och det hela verkade högst besynnerligt. Inte minst med tanke på hur det ens är möjligt att framföra ett motordrivet fordon i den vidlyftiga terrängen. Om det inte är ändamålsenliga skogsfordon vill säga.
Försiktigt kikade vi in i bilkupén, drog i dörrhandtagen, konstaterade att bilen var tom och ordentligt låst. Inga nycklar i tändningslåset och inget annat som verkade onormalt mer än att bilen stod där den stod.
Nummerplåtarna fanns på plats och med en sms till Trafikverket framkom det att bilen är hemmahörande i Farsta. Måste tillstå att det är en ansenligt lång sträcka mellan Farsta och Skärblacka. Det bör tilläggas att bilen var avställd den 28 januari 2015 och ägaren hette Stefan.

Nyfikenheten tog överhand. Stefan letades upp via Eniro och jag ringde honom från skyddat nummer.
Frågade om han saknade sin bil och från Farsta lät Stefan undrande. Han tvekade en kort stund sedan tillstod han med bestämdhet att han visste var han parkerat sin bil och att han ämnade hämta hem den så snart som i morgon dag. Nu kunde jag skönja ett stråk av irritation i hans röst. Eller kanske var det rädsla. Svårt att avgöra.

Om jag inte hade annat för mig i morgon som att umgås med småtvillingarna och deras storasyster skulle jag bege mig in i skogen för att bevittna bortforslandet av bilen. Kan tro att det skulle vara en mycket intressant upplevelse.
Ändå har jag en svag känsla av att nästa gång vi ger oss ut bland stock och sten och av en händelse passerar samma plats kommer bilen att stå där den står idag. För vem vågar sig ut på de stora vägarna mellan Skärblacka och Farsta i en bil som är avställd sedan ett helt år tillbaka?

söndag 25 december 2016

Budskapet och en premiärhöna


För några år sedan gjorde jag ett julreportage med en präst. Vi talade om julens förberedelser och det egentliga syftet med julfirandet. Enades om att Jesusbarnets födelse kommer lite i kläm mellan det dignande julbordet och högen av julklappar. Även prästen erkände att han rycktes med i den hysteriska köpkarusellen.
Oavsett om julfiraren har en kristen tro eller ej så är det lätt att hänge sig åt det materiella runt julhelgens festligheter.
Prästen skulle på julafton predika i kyrkan om skattskrivningen som slutade i ett glädjebud.
Därefter skulle han klä av sig sin prästerliga skrud och äta julmat med sin fru, deras barn och barnbarn. När Kalle Anka var över blev det dags för prästen att gå ut och köpa tidningen. Oturligt nog för varje år missade han tomten och han antog att det skulle bli likadant detta år.
Innan vi skildes åt dristade jag mig att fråga prästen vem han trodde mest på. Tomten eller Jesus.
Han rev sig i håret, funderade en stund, skrattade och svarade att han trodde mest på Jesus men att det ena inte behöver utesluta det andra.
Jag andades ut och önskade prästen en riktigt God Jul.

I år hade vår dotter sin allra sista julafton som präst i den församling hon arbetat i under många år. Snart nytt år och för henne flytt till en ny församling. Hennes och vår hemförsamling.
I den församling hon arbetat i är det tradition med en levande julkrubba i kyrkan på julaftons förmiddag. Detta år inget undantag. Jesusbarnet spelades av det barn som även förra året tillhörde julspelets ensemble. Barnet skötte sin uppgift med bravur. Värre var det med hönan som tilldelats rollen att sitta i en ängels knä. Om hönan var blyg inför en fullsatt kyrka eller om hon hade premiärnerver går inte att säga med säkerhet. Hon faxade vilt med vingarna varpå ängeln blev nödd och tvungen att stoppa hönan i en bur och vänta in att hon skulle lugna ner sig en smula. Efter lite godis och lugnande ord kunde fjäderfät åter ta plats i ängelns knä. Kanske att den lilla hästen klädd i tomtevojlock också hade en lugnande inverkan på den kacklade hönan.
Tyvärr hade fåren inte lyckats få tag i någon chaufför så de fick stanna hemma och ersattes istället av en av våra småtvillingflickor som trädde på sig ett fårhuvud och hängav sig livfullt åt att agera får.

God jul. En innebörd som betyder lite olika för oss. Men vad det än betyder så finns det omsorg invävda i orden. Omsorg om de som står oss nära. Omsorg om de som är ensamma eller sjuka. Omsorg om de som sörjer, saknar och längtar. Omsorg om alla barn som är rädda, ledsna och som inte får uppleva en vit jul. För alla är inte julen god.

Maken och jag har firat en god jul. Utan stress och förpliktelser. Bara funnits där och blivit omslutna av våra barn och barnbarn. En lugn helg som gett oss ett inre lugn. Vi har under några timmar igår och idag varit nära de som betyder allt för oss.
Om en vecka går vi in i ett nytt år. Det ligger framför oss som en oskriven bok. Med stor iver ser jag fram emot att få fylla de blanka sidorna. Kan tänka mig att det blir både ljusa och mörka kapitel i boken innan den är fulltecknad och läggs till samlingen av årsböcker. Men först ska jag njuta av sötman som denna helg har bidragit med. Det omfattar allt från min kristna tro om julens budskap till vår familjegemenskap.



onsdag 21 december 2016

Vassa krokar och Korkens generositet


Småtvillingarnas storasyster visade mig sin julklappsönskelista. Spretiga bokstäver så som bokstäver är då de nedtecknas av en 6-åring.
Hennes högsta önskan är att det ska finnas med ett speciellt paket bland högen av paket. Högt och innerligt önskar sig flickebarnet olika sorters fiskedrag. Kan tyckas vara en ganska udda önskan utav en flicka på 6 år, det måste medges. Men eftersom hon är innehavare av ett kastspö så finns det en rimlig förklaring gällande önskemålet.

Jag fann ingen annan råd än att bege mig in till Norrköping och Korken. Vill jäntan ha fiskedrag så ska hon få det. Vilket även Korken höll med om och plockade ihop drag som lär fånga abborre, gös och kanske en och annan mört till katterna.

Vad får du själv på kroken? undrade Korken och log älskvärt.
Bästa fångsten kokar antagligen kaffe där hemma för att bjuda mig på vid min hemkomst, svarade jag.
Korken nickade men fortsatte att vara frågvis.
Bedrövad talade jag om att makens och min fiskelycka är skral. Sällan, eller rättare sagt aldrig, nappar det på kroken men att grannarna har större fiskelycka där grannfrun för några år sedan drog upp en gigantisk gädda framför våra näsor.
Korken klappade mig på axeln.
Var inte ledsen bruden, sa han tröstande. Alla är inte födda till fiskare.
Jag kände mig genast mycket bättre till mods.
Korken plockade ner vårt barnbarns julgåva i en vit kasse. Förmanade till försiktighet med den vassa kroken och passade därefter på att slänga ner två extra drag i kassen. Ett till mig och ett till maken.
Med dessa kan ni fiska gös, förklarade Korken med allvarlig min.

Jag lämnade staden och julhandeln bakom mig. När maken och jag fikat klart satte jag matbrödsdeg. Jullimpor och dopp-i-grytan-bröd.Hela köket doftar fortfarande nybakat.
När jag diskat och torkat av köksbänken for jag till vår lokala matvaruhandlare för att hämta ut ett paket som Nordpost haft vänligheten att leverera i tid.
Kön framför utlämningsdiken var lång. Jag placerade mig längst bak och kön fylldes på efter mig. Jag blev svettig och drog ner jackans blixtlås så långt det gick och fläkte sedan upp jackan för att få det en aning svalare kring min kropp. Bakom mig stod Pia som sköter om mina naglar. Vi småpratade om allt och inget. Tiden gick lite snabbare under det trevliga samtalet.

Med paketet i näven tackade jag för mig och gick ut mot min parkerade bil. Satte mig till rätta i sätet och spände på mig säkerhetsbältet. Men först drog jag ner klänningen som hasat upp en bit över låren. Trevade med händerna över tyget och upptäckte att jag fortfarande var utstyrslad i mitt långa blå och vitrandiga förkläde. Magen pudrad av vitt vetemjöl, rågsikt och pomerans. Här och där små intorkade degkluttar som extra prydnad.
Skönt att jag är för gammal för att bli generad av en sådan petitess, tänkte jag och vred om nyckeln i tändningslåset. Hemma tog jag av mig mitt förkläde och hängde upp det på kroken där det ska hänga då jag inte använder det.

Hur brödet blev? Mycket smakrikt, det måste jag verkligen tillstå.

måndag 19 december 2016

En intorkad mumie och ett onödigt besök


Nu är det mössens tid. Det knaprar och prasslar lite var stans i och runt vår stuga. Så är livet på landet och egentligen inte så mycket att hänga upp sig på. Råttgift och råttfällor är bra vapen mot gnagande skadedjur.
Men nu känner jag mig dock aningen besvärad. Maken har bjudit mössen på preparerad föda och lagt ut denna måltid i vårt maskinrum. Vilket egentligen inte är ett maskinrum i ordets rätta bemärkelse utan det utrymme där vår hydrofon är placerad och där mössen gärna tillbringar sin tid.
Nu, liksom tidigare, har en mus haft omaket att lägga sig för att dö i maskinrummet. Då det hände en gång tidigare var småtvillingarnas storasyster omåttligt intresserad av kadavret och hjälpte sin morfar med att lokalisera det döda djuret.
Så har vi då  åter igen fått ett lik på halsen vilket sprider en otrevlig odör omkring sig. Så här i juletid och allt. Någon kropp är inte funnen så vi förmodar att  musen valt ut sitt sista vilorum inbäddad bland isoleringen.Vi får helt enkelt invänta mumifieringen.

I ett överfullt väntrum på ögonkliniken doftar det  heller inte speciellt gott. Även om det inte direkt luktar kadaver. Men när olika kroppsodörer bestående av svett, parfymer och något oidentifierat blandas är det säkrast att  tänka på annat.
I ett sådant väntrum har jag under 45 minuter suttit på en stol bredvid vår dotter och alla andra som sökt sig till kliniken. Ingen såg speciellt upplivade ut vilket är fullt förståeligt. Väntrum är bland det tristaste som finns, är det dessutom överbelamrat med folk höjs inte glädjeribban nämnvärt.

Dottern behöver nya hjälpmedel i sitt arbete och gjorde således en ansökning om detta till Försäkringskassan. Där är hon sedan mångfaldiga år tillbaka inskriven i rullarna och får varje månad sin handikappersättning utbetald av denna myndighet. För att få sina hjälpmedel kräver dock Försäkringskassan ett läkarintyg som stärker att den medfödda och obotliga grava synskadan plötsligt och som genom ett under inte ändrat sig till det bättre.
När hennes namn, som efter en oändlig väntan ropades upp frågade läkaren vad vår dotter sökte för.
Ett läkarintyg som stärker min grava synskada, svarade hon.

En onödig åtgärd, sa läkaren som ansåg att det räckt med ett telefonsamtal så hade intyget varit i hamn.
Gemensamt tog de ett beslut att något mer framtida läkarbesök var överflödigt. Dessutom, resonerade ögondoktorn, onödiga läkarbesök tar upp tid för någon annan, mer behövande patient. Samt att den obotligt grava synskadade patienten kan ta sig för något trevligare än att sitta och vänta på ett umbärligt läkarbesök som uppgår till en kostnad av 300 spänn.
Förhoppningsvis kommer även Försäkringskassan till den insikten.

Vi avslutade det hela med ett konditoribesök. Tyckte att vi hade gjort oss förtjänta av ett sådant. Vi fick trots allt lite av den omtalade kvalitetstiden med varandra. Något som inte händer allt för ofta.
Efter stadsresan körde jag hem dottern till hennes man, småtvillingarna och deras storasyster.
Där hemma väntade min make på mig. Med färdiglagad mat. Rotmos och korv. Det är det som kallas kärlek...

söndag 18 december 2016

En valsmelodi och bekvämlighet


Jag tar det med ro. Känner varken stress eller jäkt. Paketen är inslagna och skinkan ligger i kylen. Det enda som oroar mig är att hemma hos småtvillingarna och deras storasyster är det sjukstuga. Bacillerna flödar och vi håller oss på avstånd. Mitt hopp i juletid är att de ska tillfriskna så vi kan åka dit och fira in Jesusbarnets födelse.

Ett hastigt besök hos vår lokala matvarubutik under förmiddagen. Utanför satt som vanligt tiggerskan med bedjande ögon.
Please mama...
Det skaver i mitt samvete. Varje gång jag passerar henne. I de flesta städerna har tiggeriet minskat. Något jag läst mig till i dagspressen. De rumänska EU migranterna stannar i sitt hemland under vintern och jag undrar hur de egentligen har det där. Med sina skärvor de skrapat ihop utanför våra butiker.

I Norrköping finns ett annat problem. Bostadsbristen är hög och den måste på något sätt lösas. Både för den bostadslösa inhemska befolkning och för de som flytt till drömmarnas land. Undan krig och katastrofer. Vi ser förödelsen genom teverutan. Vi ser även de hemlösa i vår stad. Samtliga är i trängande behov av hjälp.

För några år sedan var jag i en av Norrköpings kyrkor som är uppbyggda mitt i centrum. Jag arrangerade blommor runt en kista inför en begravning. Några av åskådarna var den frivilliga personal som strax innanför vapenhusets dörrar serverade kaffe för spontana kyrkobesökare.
Kyla ute och värme i kyrkorummet i samtliga avseenden.
Två män kom in i kyrkan och gick med ostadiga ben mot mig. De spred en odör omkring sig som påvisade att de inte varit nära tvål och vatten under mycket lång tid. Spritångorna ur deras munnar blandade sig med doften från liljor, rosor och nejlikor. Jag kände mig osäker. Hur skulle jag bemöta de båda herrarna? Köra ut dem eller erbjuda dem att sitta ner i kyrkbänken en liten stund.
Jag valde det sistnämnda alternativet. Jag hämtade två koppar rykande varmt kaffe och två bullar nere hos de frivilliga.
Rödfnasiga händer med lortkantade naglar höll stadigt omkring de varma muggarna.
När jag var klar med mina begravningsförberedelser gick jag och satte mig hos männen. Jag ville fråga hur de egentligen genomlever sina dagar.
Vi fryser. Ständigt fryser vi. Jag nickade. Så sover vi i där vi kommer åt att sova. På pappkartonger eller vad vi nu hittar att sova på. Jag rös ända in i märgen.
När de gick tog de mig i hand. Bugade djupt och tackade för fikat och ett trevligt samtal.

Efteråt fick jag ganska mycket skit för att jag bjudit på kaffe och haft ett samtal med några av Norrköpings så kallade slödder. Inte från de frivilliga kyrkoarbetarna. De visste vad det handlade om. Utan av andra som i sin varma bekvämlighet ansåg att dessa människor har sig själv att skylla. Arbetslös, hemlös och dessutom alkoholist. Som man bäddar får man ligga. På papperskartong med flaskan som vän.

En gång har vi alla varit nyfödda och de som fött fram oss har troligtvis bara haft en enda önskan. Lycka och välgång genom livet.

Pleaes mama, please... Snabbt gick jag in i affären. Jag behövde köpa kryddor till sillen. Det ska ju bli jul...

lördag 17 december 2016

Härskarinnan och sockerkaksmannen


Tomten får sätta hjul på släden. Mig kvittar det lika. Är inte den som suktar efter en vit jul. Dessutom blir det mer riskfritt att köra på barmark ute i jultrafiken. Något som gäller både tomtar och övriga trafikanter.

I går firade vi bröllopsdag. Med restaurangbesök. Ingen julmat utan en helt ordinär bröllopsmiddag. Grattis sa servitrisen. Tack, svarade vi som kallar oss själva för ett gammalt strävsamt par.
Till nyår har jag levt 39 år av mitt snart 62-åriga liv tillsammans med maken. I medgång och motgång. Glad och tacksam över att få somna och vakna bredvid honom. Vi ser fram mot guldbröllop.

Under de här åren har vi till största delen även varit arbetskamrater. Många i vår omgivning har förfasat sig över hur vi stått ut med varandra både privat och i arbetslivet. Men det är då vi har fungerat bäst tillsammans. Under några år bröt vi oss yrkesmässigt loss från varandra och hade var sina jobb. Det höll på att slutat i total katastrof. Ordningen blev återställd när vi åter igen anslöt oss i det gemensamma yrkesverksamma livet.
I nöd och lust är vi ämnade för varandra.

I morse när vi åt frukost talade vi om andra strävsamma par. De som inte längre lever vårt jordeliv.
De som hängde ihop till dess döden separerade dem åt och den som överlevde den andra fick vänta några år innan det blev dags för en återförening.
Ett speciellt par som vi talade om var de som vid ålderns höst blev delade genom döden. Frun dog först varpå maken fick det besvärligt. Både med sin sorg och i det rent praktiska. Han hade under sitt långa liv aldrig lagat en enda måltid. Det var tveksamt om han över huvud taget visste hur en kaffepanna fungerade. Hans fru var kökets härskarinna.
Tafatt och handlingsförlamad stirrade mannen på spisens vreden medan hungern rev och slet i hans buk.
Denne man talade ofta och föraktfullt om en manlig bekant han hade. Vilken ägde kunskap i hur en sockerkaka tillverkades och som han ofta praktiserade. Slängde ihop en kaka och bjöd sin fru på eftermiddagskaffe med ljummen sockerkaka som tilltugg.
Att iklädd förkläde och baka sockerkaka sänkte mannens värde i den gamle mannens ögon. Hans fru höll med. Åtskilliga gånger satt vi vid parets köksbord och blev undfägnade fika. Hembakat alltihop. Då kom ofta den sockerkaksbakande mannen upp på tapeten. Medan vi doppade bullar, kakor och sörplade kaffe ojade sig paret gemensamt över sockerkaksmannen.

Sedan länge är samtliga döda. Paren som genom hela sina äktenskap hade en tyst överenskommelse gällande deras givna platser.

I vårt hushåll det jag som för det mesta regerar bland kastrullerna, det ska erkännas. Men maken vet var kokboken finns och hur den ska tolkas. I den händelsen att...


torsdag 15 december 2016

Lyckan finns i rymden och slipade bluffmakare


Idag är det exakt fem år sedan jag fysiskt blev faderslös. Det känns fortfarande aningen märkligt. Men det är väl så som det är. Vi föds och vi dör oavsett hur vi lever, var vi bor eller vilka vi är. Jag känner inte längre någon sorg, bara saknad.  Människan besitter en förvånansvärd förmåga till läkning och återhämtning.
Vilket är bra. Eljest skulle vi gå omkring och vara ledsna och bedrövade i stort sett all vår vakna tid.

Under gårdagen blev jag minst sagt överöst med meddelande gällande "den dansande påven" som helt plötsligt skulle dyka upp i sociala medier. Den som klickar på länken för att se påven ta sig en svängom skulle drabbas hårt och få mobiltelefonen totalförstörd.
Skapt läge med skarpa varningar som omedelbart skulle skickas vidare till samtliga vänner i vänlistan.
Varningen nådde mig från personer som jag anser klartänkta, stabila och med en god sinnebild över vad som är rätt eller fel.
Bästa att agera snabbt, tänkte jag och skickade varningen till de som står mig närmast. Vår son, sonsambo, dotter och svärson. Maken varnade jag muntligt för det kändes aningen överambitiöst att skicka honom ett skriftligt meddelande. Vi befann oss ju ändå i ett och samma rum.
Dotterns svar var att hon tyckte jag var dum i huvudet. Nu sa hon inte det direkt, hårt och brutalt för det skulle hon aldrig säga till sin mamma utan mer indirekt och i förtäckta ordalag.

Så klart, allt var en bluff. Gammal skåpmat dessutom. Men det går inte att känna sig allt för säker. Det sker så mycket konstigt i vår datoriserade värld. Och allt som sägs och skrivs i sociala medier borde vara sant. Speciellt i Facebooksvärlden. Där finns det även bildbevis om nu någon tvivlare skulle drista sig att kommentera inläggen som falska.
Lyckan finns på Facebook, det har jag alltid tyckt. Inga dåliga dagar eller misslyckade trerättersmiddagar med surt vin. Ingen pms eller gräl mellan par som älskar varande med hjärtan och kram. Lyckad tillverkning av julens godsaker och perfekt hopknåpade lussekatter. Springskor och vallade skidor som bevis på god hälsa och sunt leverne vilket får staplarna i lyckans diagram att skjuta i höjden.

Den som mot förmodan inte tror på Facebooklyckan straffas hårt. Genom att bli borttagen från vänlistan. Eller något ännu värre. Som att bli blockerad. Vilket jag för övrigt själv praktiserat med utmärkt gott och effektfullt resultat. Dock inte för att någon ifrågasatt min totala lycka utan för att jag blivit dåligt bemött och känt mig kränkt.
Facebook är ett enkelt verktyg för att radera obekväma vänner. Det går till och med att sträcka sig så långt som att ta bort de som borde står varandra nära. Ett enda klick utan föregående förklaring och problemet är löst. Det behövs inget trams som att tala med varandra om vad som är fel. Öga mot öga, som innan Facebook inträde i våra liv.

Länge leve de sociala medierna! Där vilar inga ledsamheter. Bara ett och annat bluffmeddelande som dyker upp lite då och då för att ställa till det en aning.

onsdag 14 december 2016

Ett engångsklipp och lite egocentriskt skryt


När vi var här första gången var det julpyntat, sa mamma när vi klev in i väntrummet.
Nu är vi här igen och julpyntet har åter plockats fram, fortsatte hon.
Jag nickade och kände mig vemodig inombords.
Läkaren var som vanligt stressad. Vi hann inte med att fråga det vi ville eftersom han nu liksom vid det förra besöket endast avsatt på sin höjd fem minuter för sin patient. Han berättade i alla fall att mamma ska vara med om något revolutionerande i medicinväg.
På min fråga om hur prognoserna ser ut efter avslutad medicinering svarade läkaren att det viktigaste är att hålla liv i patienterna åtminstone under en femårsperiod för det händer alltid något nytt på medicinfronten.
Klart slut. Åk hem. Vi ses efter nyår. Jag var upprörd och mamma jordbunden. Hon förmodade att läkaren ville hem innan middagen kallnade på uppläggningsfaten.
Det gäller att inte ha klena nerver om dödliga sjukdomar drabbar en.

Lite mer än en vecka kvar till julafton. Inför den stundande helgen har maken och jag gjort oss snygga i håret. Vår frisörska var i högform. Det är hon förvisso alltid men idag lade hon på ett extra kol.
Även stortvillingarna har fått fina julfrisyrer. Det har vår granne Susanne sett till att ordna.
Upprinnelsen till att grannen, det bör tilläggas att hon är frisör i sin profession, kom hem till oss med sax och annan nödvändig utrustning är att stortvillingflickan under gårdagen friserade sig själv. Även katten fick pälsen klippt. Ett arbete utfört med tveksamt resultat.
Att få tag i en frisör i all hast så här i juletid är inte den enklaste uppgiften. Susanne hade en ledig dag idag och fann det nöjsamt att både klippa och få stifta bekantskap med våra barnbarn.
Tvillingsyskonen blev ytterst nöjda då de såg sig i spegeln. Pojken fick som avslutning vax i luggen och flickan en inbakad fläta över ryggen. Typ Elsamodell. Eller om det var en Annamodell. Inte lätt att veta.

Det ser så enkelt ut när frisören sätter saxen i hårtestarna. Så enkelt att maken en gång i historien bad mig klippa håret på honom. Även om jag  kände mig skeptisk så kände maken ett stort förtroende i att lägga sitt hår i mina händer. Ett klipp här och ett klipp där. Jag skrattade nervöst och vevade runt med saxen. Ett klipp senare ägde rum hos en riktig frisör som stillsamt undrade hur det kom sig att maken råkat så illa ut. Beträffande just den frisyren dröjde det länge innan den blev ordentligt återställd.
Maken bad mig därefter aldrig mer att vara hans privata frisör. Själv lärde jag mig att det finns begränsningar i vad en människa klarar av utan föregående yrkesutbildning.

Klipper jag till någon så gör jag det efter händelsen med makens kalufs endast verbalt. Det är jag ganska duktig på om det någon gång skulle behövas. Säger jag och bjuder på lite egocentriskt skryt så här i juletid.

måndag 12 december 2016

Den allmänna lagboken och en dallrande dans


Julesnö idag. Regn i morgon. Det är i alla fall vad jag hört. Men mina sinnen kan vara dimmiga och svåra att ta in information efter två dagars farmorsuppdrag. Däremellan en natt och jag förundras över hur ett sådant litet barn som för ett par månader sedan fyllde 1 år kan uppta sådan stor plats. Både i sängen och i hjärtat.
Förmiddagen fylldes ut med gossebarnens syskon, stortvillingarna. Det gick åt både lussekatter och kolakakor innan föräldrarna kom för att hämta sina barn. Det är hos farmor/farfar, mormor/morfar som barnen skäms bort. Det ingår i den äldre generationens omsorg om sina barnbarn ty så står det skrivet i den allmänna lagboken. Bara att åtlyda föreskrifterna.

Med stor vånda följde jag under gårdagskvällen via sms våra två barns förehavande ute på moddiga vägar. Sonen och hans sambos färd till Stockholm samt dottern och hennes färdtjänstchaufförs resa från Ringarum till Skärblacka. Jag blir alltid orolig när jag inte har koll på läget. Tankarna far iväg och skapar oreda i mitt inre.
Det är lugnast när alla håller sig på hemmaplanen, speciellt vid dåligt väglag.

Sonen gör inga längre turer i sitt arbetsliv eftersom all hans aktivitetsuppdrag till största delen är förankrad i Skärblacka med omnejd. Värre är det med dottern. Hon har långa resor till och från sitt arbete. Vilket betyder att jag ofta är nervös. Halka, snö, vilda djur och oaktsamma medtrafikanter kan ställa till med de mest fasansfulla tragedier.

Därför känner jag mig mycket till freds med att dottern i vår kommer att byta församling. Hon har fått ny tjänst i vår hemförsamling. Jag tackar Gud och övriga inblandade att nya vägar öppnat sig som innebär att både arbetslivet och vardagslivet kommer att bli lite enklare för henne och hennes familj.
Och min oro stillas då hon inte längre behöver åka den långa vägen tur och retur.

Denna dag övergår i mörker. Det glittrar i vår magnolia och i det gamla ihåliga äppelträdet av ljusslingans småljus. Nobelmiddagens mat är uppäten och de vackra kreationerna undanhängda i garderoben.
Sportsmännen knaprar piller för att i slutänden hamna överst på pallen och blir bedrövade när medaljerna bryskt tas tillbaka. Nya tiders dopingpreparat heter rödbetssaft. Det fick jag lära mig under gårdagens tevesändning. Gissar att urinproven, om det tas några sådana, blir svåra att analysera. Det vet var och en som ätit av grönsakslandet nyskördade rödbetor. Kokta i lagom saltat vatten och med en klick smör.

Nu återstår endast att luta sig tillbaka. I vårt kylskåp finns en gul och fet kalvdans. Gott gräddad och gjord av nymjölkad råmjölk. Kanel och kardemumma ger den rätta balansen. Dallrande på tallriken tillsammans med en klick blåbärssylt väcker kalvdansen gamla minnen till liv. Länge leve mjölkbönderna!


torsdag 8 december 2016

Att ta sig friheter och den märkvärdiga enhandsfattningen


Det är i dessa tider som snön ska ligga gnistrande på mark och byggnader. Så som på ett gammaldags julkort. Eller som när jag var barn. Då var det vinter när det skulle vara vinter och det idkades utomhusaktiviteter med skidor, sparkstöttingar och kälkar.
Hemma hos stortvillingarna och deras lillebror står det en modernare modell av kälke och ser smått tragisk ut på den gröna gräsmattan. Som ett monument över förra veckans lätta snöfall. Barnen passade på att ta tillfället i akt och köra kälke. Kanske det blir enda gången denna vinter.
I Ystad har det tydligen varit så pass varmt i luften att det gått att sitta utomhus och spisa lunch.
Hemma hos oss har vi dragit ner värmen på elementet. Det är vår i luften.

Trots denna miserabelt snöfattiga vinter lackar det mot jul och med det blir jag totalt översköljd av reklam. Både via mejl och sms. Alla aktörer som tjänar pengar på denna kristna högtid vill få mig att handla. Kryddor, blommor, elektriska mackapärer, böcker, tidningar och krimskrams som varken jag eller någon i min närhet önskar sig.
Jag har till och med fått erbjudande om att köpa potenshöjande medel för en billig penning. Bara för att julen ska bli extra festlig och trivsam. Tack, men nej tack. Jag hör av mig om det skulle bli aktuellt.

Under förmiddagen har stortvillingarnas lillebror varit hemma hos oss utan sina föräldrar. Han känner sig numera hemmastadd här och har börjat ta sig friheter. Dessutom går han nu med enhandsfattning vilket endast är så pass revolutionerande för en farmor och farfar att det är värt att nämnas i en blogg.
För andra än vi som till gossebarnet har bidragit med en gnutta DNA är det endast en flyktig notis. Om ens det.

Apropå DNA. Jag läste nyligen en artikel om att släktforskare i allt större utsträckning använder sig av DNA-tester för att hitta avlägsna släktingar över hela världen. Förutsatt att samtliga levande släktingar till den som söker sina rötter låter sig testas. För min del är det dock för sent. Jag är den enda överlevande i de grenar som finns på min fars sida på släktträdet.
Det jag ångrar idag är att jag inte var mer nyfiken på min fars släkt och lät honom berätta allt medan jag nogsamt gjorde anteckningar i ett block.
Den dag då också jag slår igen mina ögon för alltid blir min pappas gren ytterst tunn.

Men ännu befinner jag mig i ett högst välmående tillstånd. Försöker vårda de som vill bli vårdade och i den sysslan ingår att skriva julkort. Vilket jag gjort en dag som denna. Plitat ner namn och adress på de vita kuverten och omsorgsfullt stoppat i de nyproducerade korten med en hälsning om God Jul.
Inga märkvärdigheter och säkert är att flertalet av adressaterna får så många julkort att det från maken och mig endast blir ett i mängden. Men det påvisar ändå att de som mottar julkort från oss finns med i våra tankar. År efter år. Vissa endast ytters sparsamt medan andra finns där dagligen och stundligen.



tisdag 6 december 2016

Lucialjus och ett skamlöst förslag


Hektiska dagar mitt i julruschen.Precis så som det ska vara.
För första gången i mitt numera rätt så långa liv har jag fått varit med om en riktig luciakröning. Visst, lucior har jag tidigare stött på. Både för mig okända men även sådana som tillhör den allra närmaste kretsen.
Småtvillingarnas storasyster var med och bevittnade ljusets drottning som dessutom bor mitt emot våra barnbarn och deras föräldrar. Tvärs över gatan, de kan om de så önskar se in i varandras boningar.
Lucian var vacker som en dag och de efterföljande tärnorna lika söta och vackra som hon. Skärblacka levererar som alltid.

Efter luciafestligheterna följde småtvillingarnas storasyster med oss hem för en övernattning. En tilldragelse minst lika trevlig som luciakröning om inte snäppet trevligare.
Efter att barnet levererats till förskolan satte jag fart på bilen och tog mig till grannkommunen där arbete väntade. Trevligt uppdrag det också. Med andra ord, vi har haft två intensivt glada dagar.
Dock föll det under eftermiddagen ner smolk i glädjebägaren.

Mamma ringde. Det är inte så ofta hon telefonerar, det är mest jag som ansvarar för den delen av vårt gemensamma liv. Jag hörde direkt att något inte stod rätt till. Mina misstankar föll på hennes grannes katter som allt för ofta gästar hennes rabatter. Det skapar upprördhet och jag tänkte att nu har katterna skitit på det granris min make omsorgsfullt täckt den svarta jorden med för att förhindra att djuren gör ifrån sig naturliga behov i mammas blomsterlösa rabatter.

Men nej. Detta rörde sig om något helt annat.

Mamma hade beslutat sig för att promenera till minneslunden för att ta sig ett litet snack med pappa. Hon brukar göra det lite då och då. Vad jag har förstått så är samtalen alltid trevliga och ger mamma stor behållning. Så även denna dag.
När mamma skulle bege sig hemåt stannade hon till vid kyrkogårdsgrinden där en lapp med röd skrift var uppsatt. Mamma gillar att ta till sig av all information som kan vara av allmännytta och denna förmodade information var inget undantag.
Till sin bestörtning och fasa läste mamma att gemene man var inbjudna till minneslunden för att delta i de mest skabrösa aktiviteter som skribenten kommit på. Vad det verkade av texten så var denne någon mycket avancerad i sitt utövandet och för ändamålet mycket välutrustad. Om intresse fanns så skulle det även delas ut skydd mot fortplantning. Det var bara att ta för sig så långt lagret räckte. Till råga på allt var samtliga könsdelar och kroppsöppningar som krävs för dylika aktiviteter namngivna på osedligt vis så ingen skulle ta miste på innebörden av meddelandet.

Jag är inte pryd men jag måste erkänna att mina kinder blossade då mamma under tårar läste upp det anstötliga meddelandet. Hela hennes trevliga träff med pappa var plötsligt förstörd.
Mamma hade dock sinnesnärvaro att riva ner den handskrivna lappen och nu bad hon mig om hjälp att spåra den slippriga textskrivaren.

Nu återstår bara för mig att fundera ut till vem jag ska vända mig i ärendet. Kyrkoherden? Diakonen? Kyrkvaktmästaren`? Kyrkonämnden?

Med sorg och skam kan jag härmed meddela att det är inte alltid som Skärblacka levererar på ett sätt som är till gagn och nytta. Åtminstone inte om det inbjuds till osedliga förehavanden på Skogskyrkogårdens minneslund. Där min pappa vilar tillsammans med alla andra som lämnat detta jordeliv.


söndag 4 december 2016

Gamla kalendrar och en torr marsipanhund


Andra ljuset tänt. Det närmar sig. Eftersom jag inte är någon vän av konsumtion tillsammans med stora skaror av människor har jag i god tid sett till att samtliga julklappar är inhandlade. Det känns tryggt att vara i den förvissningen om att de små barnbarnen får julgåvor även från vårt håll utan att jag för den delen drabbas av nervsammanbrott mitt ute i julhandeln.

Själv har jag haft en snack med jultomten som dess värre utvandrat från våra trakter och slagit sig ner på Gotland. Anledningarna därtill är flera men den största anledningen är Ostlänkens framfart mitt genom tomtebyn. Om det nu blir någon Ostlänk. Den ligger fortfarande i sträckbänken vad det verkar.
Kolmårdsskogen får dock klara sig utan tomte medan han stiftar nya bekantskaper bland den gotländska befolkningen.
Jag har i vilket fall som helst bett tomten skicka ett presentkort på Ängshults fotterapi med en önskan om God jul till Carina. Nu återstår endast att se om han hörsammar min önskan.

Årets adventskalender har tydligen fallit gemene man på läppen. Märkligt i det avseende att just adventskalendern är en källa till upprörda känslor. Jag kan bara hålla med, den verkar hittills bra det lilla jag sett av den. Dessutom kan den som är händig med stickor och garn tillverka både Selmas mössa och halsduk som finns mönstertillgänglig på internet.

Allt sedan år 1975 har jag sparat på SVT:s julkalendrar. Oavsett programvarans kvalité har jag traskat till butiken och köpt var sin kalender till våra barn. Förmanat till försiktighet vid lucköppningen mest för min egen skull. Jag har velat ha så fina kalendrar som möjligt i min samling. När barnen inte längre var i trängande behov av kalendrar har jag ändå fortsatt med mina inköp. År efter år. Tills i år då jag kom på att jag kan tigga till mig en förbrukad kalender av något av våra barnbarn.

Jag har inbillat mig att min samling i framtiden kommer att ha ett högt värde. Kanske jag till och med en dag får visa upp min digra samling i något teveprogram. Sitta i tevesoffan och göra en tidsresa genom adventskalendrarna tillsammans mer er tittare.

En annan raritet jag häromdagen hittade bland gömmorna i ett skåp är den smått antika hunden gjord av marsipan. Den har ett visst nostalgiskt affektionsvärde och jag förvånas över att den inte under alla år som gått blivit angripen av ohyra.
Hunden inköptes sommaren 1989 då jag tillsammans med min familj var och tittade på en gård på Vikbolandet som vi funderade över att köpa.
Efter gårdsinspektionen stannade vi till i Norrköping före hemresan till Värmland. Besökte saluhallen och köpte kokosbullar, Norrköpingsfläsk och marsipanfigurer. Varav den ena fortfarande finns bevarad.
Hunden som fick göra en resa mellan mellan Östergötland, Värmland och tillbaka till Östergötland tillhör vår son och han har nu bett om att den ska återbördas till honom. Jag har efter viss tvekan gått med på att lämna marsipanhunden ifrån mig men eftersom den egentligen inte ägs av mig kan vår snart 33-åriga sonen få tillbaka sin souvenir eftersom den tydligen har lika stort värde för honom som för mig.

Slutsatsen av detta är att vi aldrig ska kasta något i onödan. Ingen vet vad gamla grejer kan föra med sig för trevligheter i förlängningen. Dessutom, hamnar vi i lågkonjunktur kan det vara bra att samla i ladorna. Vem vet, nästa år kanske SVT inte har ekonomi att producera någon ny adventskalender och börjar istället köra repriser på de gamla. Då har i alla fall jag adventskalendrar i papp att tillgå.

torsdag 1 december 2016

Bara vanligt vatten och läkarkunskap


Snö. hotade de som spår väder. Solsken, säger jag och fick rätt trots att jag inte innehar några meteorologiska kunskaper. I min ålder förlitar jag mig mer på mina leder än vädersatelliter. En gång i tiden blev jag till och med erbjuden att sköta om en liten väderstation. Dock var det före ledvärkens tid men jag kunde ha passat på att förkovra mig då jag var relativt ung.
Arbetet innebar oregelbundna arbetstider. En annan benämning för obekväma arbetstider. Därmed föll mitt intresse av att slå in på den meteorologiska banan ut i tomma intet.
Nu känner jag efter vilket väder som mina knotiga fingrar förutspår. Skulle jag mot förmodan inte känna något så väntar jag och ser ut genom fönstret. Svårare än så är det inte.

I mitt barndomshem var barometern husets viktigaste detalj. Innan den lästes av skulle det knackas på glaset. Visaren darrade till och ibland blev hemmameteorologen (min mamma) nöjd  med resultatet men allt som oftast missnöjd.

Idag körde min mamma och jag till Vrinnevisjukhuset i strålande solsken. Med det kände vi oss belåtna. Sa till varandra att när solen skiner då känns allt lite lättare. Jag beundrar min mamma. Hon visar ingen rädsla över det som skrämmer mig. Att bli moderslös. Jag är visserligen inget barn men jag är mammas barn.

I väntrummet satt en dam och en herre och samspråkade glatt. Båda drack vatten. Hällde upp i muggar ur framställda vattenkärl. Herren var läkare och hade en gång i tiden arbetet på Vrinnevisjukhuset, berättade han och damen såg imponerad ut. Nu var han patient precis som alla andra patienter. Det finns inga garantier ens för läkare.
Damen drack sitt vatten utefter instruktioner och läkaren förklarade att hon skulle rensa njurarna innan röntgen. Att det var av yttersta vikt att hon drack upp allt. Damen klunkade på och hennes flaska blev tömd i precis rättan tid innan hon skulle in och göra sin resa genom tunneln.

Så blev det mammas tur och hon försvann in genom den bastanta dörren. Läkaren hade slutat dricka av tillbringarens vatten. Han tyckte det smakade illa och muttrade om att tillbringaren antagligen var dåligt diskad. Av den anledningen hämtade han fortsättningsvis vatten ur toaletthandfatets kran.
En annan herre kom in i väntrummet och tog plats på den stol min mamma tidigare suttit. Han greppade en tidning och började med stor koncentration lösa ett korsord.
Plötsligt sneglade han mot läkaren vattenfyllda tillbringare och frågade om han kunde få sig en liten skvätt för han tyckte sig vara torr i munnen.
Väl bekomme, sa läkaren och tillade att vattnet inte var speciellt gott. Att det hade en bismak.
Mannen med den torra munnen sa att han inte var så nogräknad och svepte två muggar på raken.

Sköterskan kom och ropade upp läkaren. Tittade på tillbringaren och fick ett strängt drag kring munnen. Den skulle vid det här laget vara tom men läkaren förklarade att han inte ville dricka av vattnet för det smakade så illa. För att vara sköterskan till lags tillade han snabbt att han ändå druckit rejält av det vatten som fanns i kranen på toaletten.
Sköterskan såg allt annat än glad ut. Det är viktigt att all kontrastvätska dricks upp innan röntgen!

Läkaren och den muntorra mannen tittade på varandra. Näst intill omärkligt skakade läkaren på huvudet och den tidigare törstiga mannen nickade. De förstod varandra i det tysta.