Summa sidvisningar

tisdag 29 november 2016

Den danska husfrun och ett drama i två akter



"Storken bor i Köpenhamn." Ett drama i två akter.

AKT 2.

Köpenhamn är en vacker stad. Dock bör den avnjutas i sommarskrud även om den julpyntade varianten ingjuter respekt om än något kylslaget.
Huttrande stod min väninna och jag framför drottningens bostad där det rådde viss aktivitet. Käcka gossar skyldrade gevär medan pälsmössorna värmde deras skallar.
Drottningen kommer, upplyste oss en dam vilket fick mig att stå i beredskap med min kamera.
Pojkarna marscherade taktfast på spikraka led och det enda som störde ordningen var då en gosse som placerats i en röd kur med utstansade hjärtan tog till orda och med skärpa bad mig flytta bort från linjen där marschen gick fram. I sista stund hann jag kasta mig åt sidan och undgick därmed att bli nedtrampad av grova kängor.
Portarna öppnades och ut körde en blå bil som liknade min makes arbetsbil fast i en annan kulör och modell. Trots att jag inte tillhör skaran av anhängare till kungadömen som känner till dem alla med namn och utseende kunde jag med säkerhet påstå att det inte var drottningen som höll i ratten. Bilen hade inga passagerare så jag försökte mig på en gissning att det var slottets husfrun som skulle iväg för att göra inköp av sill och nubbe utefter en inköpsnota nedtecknad av drottningen. Jag kan dock tycka att det gjordes väldigt stora arrangemang innan husfrun kunde åka till affären.

Vi lämnade Köpenhamn och satte oss på tåget som avgick punktligt med destination Norrköping.
Allt gick bra till dess att vi passerat Hässleholm. Där stannade tåget och kvällsmörkret låg kompakt utanför kupéns fönster.
Det knastrade till i högtalarsystemet och lokföraren tog till orda.
Ett godståg hade fått tekniska problem och spärrade rälsen. Godstågets väntan på bogsering av ett diesellok blev oändlig. Mycket beroende på att inget diesellok gick att uppbringa. Varken i Skåne eller angränsande landskap. Vi var instängda med godstrafik framför oss och persontrafik bakom oss. Lokföraren ropade ut att han ämnade byta förarplats fram mot förarplats bak och backa tåget tillbaka mot Hässleholm. Förutsatt att övriga lokförare i de bakomvarande tågen gjorde samma manöver. Förberedelserna med att lägga i backen tog tid eftersom det krävs tillstånd att köra tåg baklänges mot Hässleholm.
Under tiden blev vi utspisade med vatten i tetra och choklad. SJ är generösa det måste medges.
Efter två timmar var ordningen återställd och vi kunde lutade oss tillbaka medan tåget rusade fram genom natten. Vi var ånyo på hemväg.

Krångel under färd med tåg kan bli nervpåfrestande för vissa passagerare. Är denne dessutom rökare kan ett bloss på cigaretten vara enda lösningen för att hålla fladdrande nerver i styr. Varpå en nikotinist i vagn nr 6 tände en cigg och utlöste därmed brandlarmet. Vid fara för brand stannade tåget och blev så stående med låsta hjul allt medan konduktören blir rosenrasande. Jag hör hur han förkunnar till en kollega att rökaren ska kastas av i Alvesta. När röken slutligen skingrades rullade tåget framåt  mot nästa stopp och rökaren fick suga i sig det sista nikotinet från fimpen stående i sin tragiska ensamhet i mörkret på Alvesta perrong.

Vi lämnade Alvesta och lokföraren uppvisade prov på tågets kapacitet gällande farthastighet fram till dess att vi kom i kapp en järnvägslus som endast framförde sitt tåg i 70 kilometers hastighet. Det framförvarande tåget vek så småningom av på ett stickspår och vårt tåg kunde åter igen accelererades upp till en imponerande hastighet.
Vid det laget var jag helt utpumpad och lyckade somna med min jacka som huvudgärd. Sömnen varade i cirka tjugo minuter då tågets nödbrosar slog till. En viss oönskad rörelsekraft uppstod bland passagerare och medhavd bagage.
En person med trasig själ och dystra tankar befann sig på spåret men hade upptäckt av någon som tillkallat förstärkning via 112.
Trafikverket har mandat att i nödsituationer se till att tågen stannar och vår lokförare undslapp därmed att få många nätters sömn förstörd.
Nu blev det ånyo en lång väntan medan utkallad räddningspersonal förhandlade med den olyckliga människan om att livet är viktigare än döden. De lyckades med sitt uppdrag och självmordskandidaten omhändertogs. Vi kunde på nytt fortsätta vår mödosamma resa mot Norrköping medan våra tankar gick till alla som lider av invärtes sår.

I Linköping greppade vår tålmodiga lokförare mikrofonen och den numera välkända stämman lät pålysa att han tänkte gå och lägga sig efter en mycket händelserik färd men att en ny förare stod i beredskap att fatta tag om spakarna. Den uttröttade lokföraren önskade oss alla god natt och passade på att tacka för att vi var beskaffade med milda sinnelag.

Med stor lättnad såg jag till sist perrongen i Kimstad. Mina hemtrakter och cirka en mil kvar till Norrköpings centralstation där min make väntade på oss.
Då meddelades att nattåget från Stockholm hade för avsikt att passera Kimstad om så där ungefär tjugo minuter. Eftersom det är omöjligt att mötas på spåret fanns det ingen annan råd än att släppa fram tåget som skulle till den station vilken vi sju timmar tidigare lämnat som resenärer ombord på snabbtåget.

När vi klev ut på hemmaperrongen hade klockan hunnit bli över 02.00 istället för 22.22 som det utlysts om i tidtabellen. Klockan 03.00 låg jag äntligen under täcket i vår säng. Matt och svag efter att tillbringat tjugosex händelserikt timmar i vaket tillstånd. När klockan ringde 06.00 drabbades jag av en nära-döden-upplevelse. Plikttroget steg jag dock upp och sammanstrålade två timmar senare som uppgjort var med en politiker i grannkommunen.
Dit går inga tåg så det blev till att ta bilen.

Min mamma fick sina farhågor besannade. Vill vi komma fram och åter i tid ska vi inte ta tåget!
Jag vill trots allt ge en stor eloge till den ombordvarande personalen som kladerfritt såg till att ge oss resenärer en fullgod och informativ lägesrapport under den dramatiska resan till Norrköping C.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar