Summa sidvisningar

tisdag 31 maj 2016

En jazzande klänning och skenande spöken



Träffade en bekant från den tiden då jag ägnade dagarna till att begrava avlidna människor. Mannen i fråga jobbade kvar som kyrkogårdsarbetare och undrade lite hur livet ter sig för mig nu för tiden.
En obeskrivlig känsla av glädje infinner sig då den frågan dyker upp. Jag blir påmind att aldrig mer behöver stängas in på ett kontor, passa tider och behaga främmande människor. Oavsett om de har sorg eller inte. Konkurrensen i begravningsbranschen är stenhård.

Frågor omkring min livssituation dyker inte upp lika ofta nu som i början av min karriär som nybliven pensionär som ännu inte uppnått pensionsåldern.
Då kretsade frågorna främst om huruvida jag skulle klara av mitt uppehälle och mitt nyvunna tillstånd men inte så mycket om känslan av frihet att göra vad jag vill.
Nu har spörsmålen dock ändrat karaktär, kanske beroende på att jag håller mig levande på mina hopsparade pengar och dessutom lagt till några kilon kring midjan.
Nu handlar det mest om viljan att göra som jag gjort, ta ut tidig pension och frågor om det är ekonomiskt genomförbart återkommer ofta.

Jag är ingen ekonom och ger därför ingen ekonomiska rådgivning kring pensionsspar eller övriga hopskrapade medel men uppmuntrar ändå den som vill kliva av arbetskarusellen medan tid är och om ekonomin tillåter till ett sådant frihetstörstande steg så är det bara att slå till. Det får var och en avgöra själv men jag stöttar verbalt om så önskas.

I morse sken solen in genom rullgardinsglipan. Det kändes att det var början på en varm dag. En dag ämnad till att glida runt och göra så lite som möjligt. Till och med maken föll för lathetens frestelse och bytte ut arbetsbyxorna mot en mer lättare klädsel.
Så kom han med ett förslag. Fika vid en av Göta kanals närbelägna slussar. Vilka var igenbommade och stängda. Fram till i morgon då den riktiga sommaren börjar och kanalcaféerna håller öppet dagligen.
Då åkte vi istället på loppis. Tittade på gammalt porslin, kläder från flydda tider då det dansades twist, emaljbyttor och diverse möbler. Både med och utan stoppade platser för bakdelar. Byråer i jakaranda faner och teak samt en ful hund i porslin och en livs levande katt. Den var dock ej till salu utan endast en spinnande rekvisita som ingen fick klappa. Då skulle den bli rädd och springa bort, så stod det på anslaget som spikats upp på dörren.  Finns det grejer så finns de på loppis.

Hungern rev i våra bukar och plötsligt befann vi oss i slottsmiljö med tillhörande värdshus.
Biff von Färsen med rivna morötter och dragon, ärtor och smörstekta champinjoner. Där till klyftpotatis och brun sås. Förrätten Toast Emelie Piper hoppade vi över vilket var tur. Ty huvudrätten bestod av rejäla portioner och jag bad kyparen hälsa von Färsen att han minsann inte kan betecknas som någon snåljåp. Om det nu inte rent utav var som så att biffarna innehöll spår av det som möjligen finns kvar av von Färsen.
Så var icke fallet, däremot lagades det mat på von Fersens dödsbo, förklarade kyparen och lade en sval hand på min skuldra.
Jag brydde mig aldrig om att närmare utröna hur det förhöll sig med det påståendet utan åt glupskt vidare medan kyparen slank in i de bakre regionerna. Kanske fanns han där den gamle riksmarskalken Axel von Fersen och övervakade att allt står rätt till bland kastruller och stekpannor.
Spöken skenar vilt omkring i Löfstad slott. Det har jag hört från säkra källor så det måste jag tro på.

Åh vad jag gillar mitt liv som en pensionär som inte ännu uppnått pensionsåldern. Dagar fyllda med spontanitet och om så önskas en behagfull lättja.





måndag 30 maj 2016

Den antika stolen och en falnande stockeld


Äntligen har vår antika stol bytt färg från illgrönt till vitt. Vår sonsambo, som är en fena på att fixa till saker som behöver fixas till, hade lovat att åta sig sysslan varpå den antika stolen kördes till henne för behandling.
Nu hände det sig vid den tiden att istället för att måla min antika stol vit gav hon sig iväg till förlossningsavdelningen på stadens sjukhus och min antika stol föll i total glömska. Annat kom att uppta hennes tid så det blev ingen annan råd än att stolen kördes tillbaka hem till oss.

Stolen är så fiffigt beskaffad att sitsen är försedd med ett gångjärn och kan således lyftas upp. Perfekt att förvara vintermössor, halsdukar, vantar och sockor inuti stolen. Snickarna under antiken visste hur en stol skulle snickras för att vara bekväm men även praktisk.

I strålande solsken gav jag mig under eftermiddagen i kast med att måla om möbeln och fann det lämpligt att hålla till i trädgården för att utnyttja sol och vind vid torkning av färgen.
Jag avskyr allt vad måleri heter. Huruvida det även gäller att måla konst på duk kan jag inte orda om ty det har jag aldrig testat. Tror faktiskt att jag skulle avsky det också...
Problemet är att jag vill ha arbetet klart så fort och smidigt som det bara går. Men att måla fort är en omöjlighet. Det måste få ta den tid det tar.
För att slingra mig undan struntar jag totalt i allt förekommande förarbete. Som att luta, skrapa, putsa, sandpappra och grundmåla. På sin höjd torkar jag av ytorna med en fuktad disktrasa eller spottar på ett hushållspapper och gnider bort eventuella fläckar. Sedan är det bara att sätta fart och nu är vår antika stol vitmålad och på håll ser det riktigt bra ut. Något expertutlåtande är inte nödvändigt eftersom både maken och jag känner oss tillfreds med omvandlingen vilket är det huvudsakliga.

Något annat vi också är mycket nöjda över är det äventyr vi bokade åt oss igår kväll. Eller rättare sagt vi hoppas på att bli nöjda med äventyret som ska ske längre fram i sommar.
Det hela går ut på att vi med provisorisk köksutrustning ska tillreda våra måltider över öppen eld, hinka upp vatten ur en källa för att använda till matlagning, tvagning och tandborstning och när mörkret sänker sig och natten faller på ska vi sova i en kolarkoja någonstans mitt ute i Bergslagsskogen. Kojan saknar all modernitet så som elektricitet och vatten men vi kommer att få sova på var sin utlagd fårskinnsfäll. Bara en sån sak, så utomordentligt exotiskt!

Om inte maten tar slut innan äventyret börjar ska nog hela företaget bli så extraordinärt som vi hoppas på. Ska redan nu börja skriva på en inköpslista även om det är långt kvar innan det är dags för avfärd. Det gäller att vara väl förberedd när det ska sovas i en långt hemifrån belägen koja i skogen.

söndag 29 maj 2016

Ekonomisk rådgivning och Lenas velociped



I morgon återvänder sommaren. Så är det lovat. Det går ingen större nöd på oss trots regnskvalpet.
Himlen är grå och på Glans vatten går det ytliga små vågor. Det smattrar på taket och vi kurar ihop oss i min skrivarbod. Rygg mot rygg sitter vi vid var sin dator. Maken pysslar med siffror och tal, jag med bokstäver och ord. Dessemellan småpratar vi om både stort och smått.

I morse ringde jag familjens äldsta dotter Lena. Hon och hennes sambo satt på jobbet. I var sitt arbetsrum. Det är deklarationsdags. Företagare vänder sig till dem med redovisning, bokslut, ekonomisk rådgivning  med mera. Och så deklarationerna. Det råder högtryck just nu. De jobbar dygnets alla vakna timmar och jag hörde tröttheten i hennes röst.
Vi ville planera in sommarroligheter tillsammans med dem, Lena bläddrade i sin kalender. När de lagt deklarationerna på lådan, ja då kan vi träffas. I slutet av juni. Vi bestämde att så får det bli.

När Lena och Kjell ska komma till oss händer det att Lena sätter sig på sin cykel medan sambon åker i följebilen. Ser till att färden på cirka 10 mil går friktionsfritt.
Nu ska hon cykla till Göteborg, berättade hon. Det är dubbelt så långt som till oss. Hon är envis och målmedveten och ser det hela som en trevlig utmaning.
Vi människor är olika beskaffade men att Lena har ärvt sin pappas envisa gener är då ett som är säkert. Det som de föresatt sig ska även genomföras. På ett eller annat sätt.

För två år sedan var maken och jag med småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar till Gotland och cyklade under en veckas tid. Även det en utmaning ty vi hade en föreställning om att ön är platt. Vilket det visade sig att så icke är fallet. Kanske beroende på att vi cyklade uppåt på kartan, hade vi vänt färdriktning borde det ha sluttat nedför.
Maken och jag kom allt som oftast på efterkälken men eftersom svärsonen var vår ciceron med vägvisaren i mobilen fick det inte bli ett allt för långt glapp mellan oss.
Färden gick utefter kusten men även på småvägar inåt ön. Mycket små vägar som närmast går att betraktas som breddade skogsstigar, lämpliga för färd med traktorer i miniformat.

Alla dagar är inte soliga dagar, ej heller på Gotland. Hällande regn ackompanjerad av åska och rungande blixtar gjorde ett par timmars cykelfärd till ett mycket blött företag på vår färd genom skogsmarkerna.
När vi nådde civilisationen gjordes den fatala upptäckten att ena däcket på barnens cykelkärra fått punktering. En lantgård utan hemmavarande bonde uppenbarade sig på heden och till en lantgård tillhör det uteslutande en maskinhall.
Maken hävdade att i en krissituation är det tillåtet att olovandes nyttja en bondes maskinhall för reparation av cykelslang. Vilket vi anammade och passade även på att byta ut våra drypande blöta kläder mot kläder som inte var fullt lika blöta.

Det blev en upplevelserik vecka. En dröm jag länge närt gick i uppfyllelse. Att dessutom få göra resan med barnen som då var 2 respektive 4 år gamla var lite som grädde på moset. Ett sommarminne väl värt att bevara till den dag minnet sviker.

Huruvida Lena tänker ta sin velociped då de ska gästas oss i slutet av juni återstår att se. Men vi blir föga förundrad om så sker.






lördag 28 maj 2016

Illdåd och uppsatta regler


Dagen har gått i högt tempo. Småtvillingarna och deras storasyster plus ledarhunden har bidragit till en minst sagt händelserik dag.
Nio timmar av oavbruten aktivitet. Glass i Söderköping, spring i benen och skogsmyror på bara fötter.

När jag körde hem barnen i kväll anförtrodde mig den äldsta i barnaskaran en hemlighet. Det gällde en uppgörelse mellan henne och morfar.
När jag var upptagen med att tillreda lunch passade morfar och hon på att äta godis. Före maten.
Eller rättare sagt, det var morfar som tvingade barnet att äta marmeladkarameller med skogsbärsmak.
Flickan, som är en vän av god ordning, hade gjort allt som stod i hennes makt att förhindra snaskandet men morfar hade enträget fortsatt att bjuda ur karamellpåsen.
Ät nu karameller unge, lär morfar enligt barnets utsago ha sagt. Varpå hon inte hade några andra valmöjligheter än att göra som hon blev tillsagd.
Nu ville flickebarnet höra mormors åsikt. Var det rätt eller fel av morfar att ge hennes godis strax innan det att maten var framställd på bordet.

Vi kom fram till det gemensamma beslutet att det var fel varpå jag lovade barnet att ta morfar i hampan med tukt och förmaning för detta illdåd.
Småtvillingarna som tidigare inte varit involverad i förehavandet före lunch lyssnade spänt på vårt resonemang. Den ena av flickorna blev upprörd. Inte för att det inmundigats godis före maten utan av den enkla anledningen att hon inte blev indragen i detta tilltag.

Regler är till för att följas men även till för att brytas. Speciellt när föräldrarna väljer att lämna sina barn till mormor och morfar. Till farmor och farfar också för den delen.
Vi vet vad som gäller och vilka normer barnen har att följa i sina hem. Trots att vi stundom bryter mot dessa regler försöker vi ändå att följa regelverket för att inga mönster ska krackelera.
När de sover över hos oss skulle vi aldrig komma på tanken att hoppa över kvällens sista moment före sänggående, nämligen tandborstningen. Bara för att ta ett praktfullt exempel över vår präktighet gällande våra barnbarns uppfostran som föräldrarna lägger ner kraft på.

Nu är vi trötta, maken och jag. Vi har fått låna tre flickor över dagen. Det händer att jag ser på deras föräldrar hur trötta de är. Lämna på dagis, arbeta, hämta på dagis, hushållsgöromål, räkningar som ska betalas,  kvällsmat, kvällsrengöring och nattning av barnen. Försöka få en stund för och med varandra innan de själva stupar i säng för att vakna upp till en ny dag med samma åtaganden. Dag ut och dag in.
Då kan det vara skönt att få lite avlastning av mormor/morfar-farmor/farfar och i det ta med i beräkningen att några regler bryts.
Själva njuter vi av att vara den generationen som får ha barnbarn till låns och vi njuter av stillheten som råder då de åkt hem. Det är det som är själva grejen med att vara mor-och farföräldrar. Att få uppleva dubbel njutning.


fredag 27 maj 2016

Soppa på grankottar och skoskav i Paris



Tog en snabbtitt på Vädret Live. Egentligen skulle det ha räckt med att tittat ut genom fönstret för att se att det regnar.
Det är 12 grader varmt men känns som 14, låter Vädret Live meddela. Tycker närmare bestämt att det känns som raggsockstemperatur men jag viker mig för överheten och låtsas att det är varmare än vad det är.

I morgon ska det dock bli strålande solsken. Gläder mig eftersom vi ska ha småtvillingarna och deras storasyster hos oss hela dagen. Möjligt att vi sätter oss på altanen och äter var sin glass.
Deras pappa är ute i vildmarken för att försöka överleva. Det är kottar, barr och rötter som gäller för hans del. I dagarna tre. Ska vi tänka på när vi sitter i solen och äter glass som i hettan rinner ner mellan små barnafingrar.

I går mötte jag en ytlig bekanting i Linköping när jag promenerade till parkeringsplatsen för att hämta min bil.
Hon hade bråttom, skulle iväg och växla svensk valuta till euro. Men några ord hann vi byta med varandra.
Italien, vi ska åka till Italien. I två veckor, berättade hon.
Medan hon pratade fick hon en konstig min runt munnen. Hon nickade och skakade på huvudet på en och samma gång. Det såg lustigt ut. Jag log och nickade jag också.
Trevligt att resa bort ett tag.
Hon suckade. Himlade med ögonen och sa att de ska fortsätta att resa bort när de kommer hem från Italien. Till Maldiverna. I fyra veckor. En ständigt återkommande vinterresa sedan många år tillbaka. Minen runt munnen förstärktes. Läpparna kröktes och hon sköt ut hakan.
Hon talade frenetiskt om resorna som låg framför henne. Plötsligt kändes det som om hela företaget tedde sig jobbigt och bökigt. Som om det var något hon måste genomföra, något som hon gör så ofta att det blivit vardagsmat. Jag blev rådvill. Ville hon eller ville hon inte resa bort? Vad var det egentligen för budskap hon försökte förmedla?

Min bekant undrade vart vi tänkte resa.
Ingenstans, vad jag vet.
Hon såg beklagande på mig.
Jag funderade. Jo på fredag nästa vecka bär det av till Sörmland. Till Julita för att titta på pioner. Sen blir det nog Vimmerby med barnbarnen. Astrid Lindgrens värld, du vet...
Nu såg bekantingen ännu mer beklagande ut, näst intill vemodig.
Ja så tar vi nog en tur med båten.
Aha, ni har båt. Vart bär det hän? Över till Gotland? Hon såg plötsligt intresserad ut.
Nej, jag menar, vi ror ut med vår eka på Glan.
Intresset svalnade snabbt.

Plötsligt förstod jag. Jag försökte känna efter om jag kände mig underlägsen. Vi som inte åker till Italien eller Maldiverna. Som inte reser utanför landets gränser med flygmaskin så ofta att det går på ren rutin.
Inget konstigt kändes inombords. Vill vi resa bort reser vi dit vi vill resa. Till när eller fjärran utefter som det behagar. Eller så stannar vi hemma och är lika nöjda med det.

Jag berättade för vår dotter om det besynnerliga samtalet. Hon hävdade att det finns de som på sociala medier beklagar sig över att de är i Paris och har skoskav.

Människan är en märklig varelse.

När vi ändå talades vid passade hon på att fråga om hon ska boka en resa till London för två. Hon menade en resa till henne och mig.
Gör det, svarade jag samtidigt som jag kände efter med pekfingret om min mun verkade konstig. Den kändes helt normal och inte avvikande på något sätt.


torsdag 26 maj 2016

Mjuka fötter och ett insmort ansikte


Som den ambassadör jag är för vårt Skärblacka vill jag slå ett slag för Ängshults fotterapi som nyss slagit upp sina portar. Ett uthus som tidigare fyllts med sådant som behövts stoppas undan har omvandlats till mottagning för fötter i olika sorters skepnader.
Nu sköter jag mina fötter exemplariskt och har därmed inga som helst problem, men att ändå bli ompysslad gör ingen skada och är en lisa för själen.

Kristina har tänkt till. Rejält. Hennes ambition att vårda oss Skärblackabor och våra fötter har förverkligats. När jag satt bekvämt tillbakalutad och blickade ut genom fönstret där den stora gröna eken grönskade allt medan får med sina nyfödda lammungar lugnt betade totalt bekymmerslösa över mänskliga fötter med nagelsvamp, liktornar och spruckna hälar, kändes det som om jag befann mig i himmelriket.
Mina fötter smordes in med välgörande fotsalva, masserades och pysslades om på bästa tänkbara sätt. När jag gick därifrån kändes det som att gå på moln.

Härligheten tog inte slut med detta. Jag fortsatte vidare till Linköping. Där väntade nästa behagfulla behandling. Omstoppad i mjuka filtar tog sig hudterapeuten hand om mitt ansikte. Födelsedagspresenten som jag fått av sonen och hans sambo skulle äntligen tas i bruk.

Nu doftar jag förföriskt gott, både om fötter och ansikte. Det är frågan om att jag inte tänker göra någon vidare kroppsrengöring denna dag utan gå till sängs precis som jag är. Insmord med dyra krämer, oljor och mjukgörande preparat.

En grillad korv på Stångbrogrillen satte kronan på verket och jag har haft en dag fylld med egentid bestående av både kroppslig och själslig balsam.

Sommaren har plötsligt tagit slut. regn och kyla har ersatt sol och värme. Men vad gör väl det en dag som denna. En dag då jag tagit hand om mig själv utan några som helst förpliktelser eller åtaganden.

Det enda jag kan sakna är en tårta till kvällskaffet. Men det går inte att få allt på en och samma dag. Det kommer en morgondag och det är bäst att spara lite på förnöjsamheterna så det inte blir för mycket av det goda. Inte allt på en gång är min filosofi. Det måste finnas grå dagar för att de ljusa ska uppskattas och avnjutas på bästa sätt.


tisdag 24 maj 2016

Luftbyggda hästar och gigantiska flygplan


Jeppe super. Varför super Jeppe?
Har hans ruelse för alkoholhaltiga drycker försatt honom i ett permanent tillstånd som alkoholist eller kommer det an på att han gifte sig med den ondskefulla Nille som ständigt ger honom prygel? Kanske känns piskrappen mindre om han är full.

Idag har jag bevittnat Jeppe som slocknat redlöst berusad på gödselstacken. Sorgligt smärtsamt att se. Vardag för många, alla blir drabbade. Inte bara den som är sjuk utan även den sjukes närstående.

Jeppe på berget är en komedi, skriven av Ludvig Holberg år 1722. Skrattet fastnar i halsen vid åsynen av den stinkande Jeppe. Så må det vara hur roligt som helst.
Jag lämnar Jeppe åt sitt öde. Han ligger där han ligger allt medan Nille låter piskan vina över hans bakdel. Det krampar i magen och svider i hjärtat...

Däremot skrattade jag gott och hjärtligt då baronen kom ridande på sin lufthäst. Luftgitarr har jag tidigare kommit i kontrakt med men icke med några lufthästar.

Jenny Antoni, som spelar baronen i pjäsen, tyglade sin pålle med stor skicklighet. Höga hopp och vådliga krumbukter.
Mera, skrek jag och knep ihop benen under skrattsalvorna.
Jag sätter av i galopp, skrek baronen tillbaka och smackade på kusen.

Hon var vild och galen, precis som hennes lufthäst. Det smattrade i scengolvet och den blå sidenrocken flaxade av luftdraget.
När ryttarinnan och hästen lugnat sig dracks det kaffe och hästen käkade hö. Lufthö.

Första gången det hölls SM i luftgitarr var 1982. Stolt vinnare av priset blev den gången Kalle Moraeus. Han kan spela på precis allt den mannen. Inte konstigt att han vann.
Nu går jag i funderingarna på att eventuellt dra igång en tävling i luftridning. Eller varför inte trav. Det borde gå lika bra. Kanske vilsammare att sitta i sulkyn än på hästryggen.
Om jag nu bestämmer mig ska ja ha baronen med häst i mitt stall. Tror jag kan dra in grova pengar på det ekipaget.

För övrig landade det sent i går kväll riktiga hästar på Kungsängens flygplats i Norrköping. Hitflugna direkt från Amerika. Mellanlandning och besiktning innan nästa anhalt vilket är Solvalla. Det finns pengar i travet.
Under stort medialt och allmänt intresse tog flygkaptenen ner ett av världens största flygplan på den inte allt för stora landningsbanan. Respekt på det.
Men först tog han en lov över vårt hus som fick torpargrunden att skaka av det mäktiga ljudet. Vi hade precis lagt oss tillrätta under täcket då jag omgående fick kliva upp för att kontrollera vad som egentligen skedde över vårt hustak. Jag trodde för ett ögonblick att planet skulle till att landa på vår nysådda gräsmatta. Vilket skulle ha medfört katastrofala följder med omsådd av gräsfrö.

Det verkade svårt att ratta en sådan gigantisk kärra. Såg ut som om planet drastiskt tappade höjd och grantopparna på andra sidan av vår väg vajade i vinddraget. Men allt gick till synes väl enligt sociala medier och dagens Norrköpings Tidningar.



söndag 22 maj 2016

Fängelsehålor och nyskördad sparris


Det händer ytterst sällan att vi åker till Norrköping utan att ha något egentligt ärende. Att vi skulle åka dit en lördag eller söndag sker ännu mer sällan. Undantaget är om jag skulle råka ha något jobb inplanerat som infaller en helg.
Idag var en sådan dag och till min stora glädje valde maken att följa med mig på resan.
Vi for i god tid före mina tidsbestämda jobb, parkerade bilen vid Färgargården och promenerade ut efter Motala ström den korta sträckan till rhododendrondalen.
Blomsterprakten var obeskrivligt vacker. Den måste upplevas live för att kunna förstå. Människor hade samlats i klungor, lågmält diskuterades färg och form. Känslan att befinna sig mellan två väggar av blommande buskar är smått magisk.

Nästa anhalt var Norrköpings nedlagda fängelse. Fem celler har öppnats upp för allmänheten och där pågår just nu en lite annorlunda utställning.
För Norrköpingsborna är Lasse Lindfors ett välkänt namn som förknippas med hans gamla polare Johnny Cash. Av honom har Lasse under åren fått otaliga gåvor som han nu valt att visa upp genom sin utställning. Bland annat en bibel och ett par häftiga boots som används då Mr. Cash stått på scenen.
Cash och frun June Carter har till och med varit hemma hos Lasse i Åby, bara en sådan sak! Går det annat än förundras?

För Lasse är Johnny Cash hela hans liv. Allt kretsar kring legenden och det är ingen överdrift att kalla det för en form av besatthet. Han till och med liknar honom till utseendet, något som Lasse känner en stolthet över men försäkrar att han inte gjort något för att efterlikna sin vän.
Annat än att gå klädd i svart. (Anm. min egen reflektion.)

Som frilansreporter blir det tvära kast. Från fängelseceller och Johnny Cash till sparrisodling. Ingen gemensam nämnare i det vad jag kan finna.
Min förhoppning var att vi skulle ta med oss hem några sparrisplantor för att själva starta upp en liten odling.
Det är enkelt att lyckas med sparris, försäkrade den jag talade med.
Bara marken är väldränerad och jordmånen sandrik. Sparrisen trivs inte i skugga utan vill ha mycket ljus.
Vi tvekade, kände att vi måste utföra en grundlig markanalys innan vi tar något beslut om att bli sparrisodlare.
För övrigt har vi helt ovetande en gång i tiden odlat sparris. De gröna vipporna som växer upp från rotsystemet klippte jag helt sonika av och hade som utfyllnad i blomsterbuketter. Någon hade varit före oss och haft en liten odling där det senare växte gamla plommonträd.
En granne upplyste oss om att på platsen växte det sparris och jag har ett svagt minne av att vi skördade några men det blev ingen given succé.

En trevlig dag med många olika intryck och med kaffe och kakor i Färgargårdens trädgård har avslutats med grillkväll hos stortvillingarna och deras gladlynte och trinde lillebror.

I morgon är första dagen på en ny vecka. Alltid lika intressant. För vem vet hur veckan kommer att bli.
Nu tänker vi runda av denna dag med något drickbart. Tacka varandra för helgen som varit och glädjas åt dagar som kommer.


lördag 21 maj 2016

En blommande skärgårdsö och sommarminnen


De flesta dagar är bra dagar, men så finns det dagar som är aningen bättre än andra. De guldkantade dagarna, där jag bara flyter med i det som händer utan att behöva anstränga mig.
Idag har det varit just en sådan dag då jag fick förmånen att följa med dottern när hon förrättade ett utomhusdop på en ö ute i skärgården.

Sol, värme och blommande äppelträd. En liten jänta i centrum, omsluten av sina föräldrar, mor-och farföräldrar, övrig släkt och Gud.
Vackert och stämningsfullt.

Bilresa till och från Fyrudden tar sin tid. Då finns det rejält med utrymme till goda samtal, mor och dotter emellan. Smörgås, äpple och smörgiffel. Varmkorv med stark senap och räksallad.
Däremellan båtresa för att komma dit och hem. Vattnet spegelblankt. En och annan segelbåt där seglen knappt fylldes av vinden. En ensam svan med krökt hals. Måsar och tärnor. Små och stora öar. Bebodda och obebodda.
Min längtan efter en egen båt blev stark. Minnen strök förbi, landade på vattenytan och flöt vidare.

Minnen då vi packade vår egen båt med förnödenheter. Kylskåpet fylldes med sommarmat. Extrakläder och flytvästar. Böcker, tidningar och sällskapsspel. Barnen ivriga inför avfärden.
Skummet mot fören, svallvågorna som slog upp efter aktern. Öronmaneter och sjögräs.
Solen som gick ner i horisonten. Tända oljelampor och gasspisen som susade när vi i skymningen tillredde vår kvällsmat. Myggor och kvällsbad.

Vi somnade till vågornas ljud.  Kluckandet mot skrovet. Morgonsol och huden som knottrades av den tidiga kylan. Morgonbad, smörgås och varm choklad.

Vår båt är såld sedan många år tillbaka. Arbete och tidsbrist. Åtaganden och plikter. Tid som fattas och otid som fördärvar långlediga dagar. Nu finns tiden men barnen är vuxna och vi har ingen båt. Det kan aldrig bli som förr, de åren går inte att återskapas. Men loggboken finns kvar. Jag bläddrar och skummar igenom texten:
"Strålande sol och vind svag till måttlig. Klockan 14.40 kastade vi loss från bryggan i Stegeborg. Klockan 21.00 ankrade vi vid Marö kupa."

Somrar med båtliv. Höstar med stormar och regn. Jag läser vidare vad jag skrivit i vår loggbok:
Söndagen den 29 september. Dags för vinterförvaring. Tack för härliga båtturer och underbar familjegemenskap."
Jag ställer in loggboken i bokhyllan. En dag ska jag sätta mig i lugn och ro och läsa igenom den. Från pärm till pärm.

Nu äger vi endast en liten eka. Ror ut på Glan och har med oss var sitt kastspö. Kaffe i termos, bredda smörgåsar. Maken och jag. Vi känner oss tillfreds med det. Ibland är något barnbarn med som vi klätt i orange flytväst.

Idag har ett flickebarn döpts på en skärgårdsö. Livet ligger framför henne. Ett liv som kommer att fyllas med minnen. Goda minne måste vårdas, en dag kommer dessa minnen att bli till tröst.



fredag 20 maj 2016

Ägg på tre språk och krånglande fendrar


Ostadigt väder med spridda skurar har avlöst förmiddagens väder som i folkmun kallas "fint väder".
Solsken med andra ord.
Jag är en upprorsmakerska som vänder mig mot den etablerade vädermässiga sommarordningen och kallar mig för rebell. Därmed hänger jag tvätten ute på klädstrecket och trotsar de spridda skurarna. Det är sommar och om sommaren plockar jag blåklint, mandelblom och rosenskära samt hänger ut tvätten på tork. Skulle aldrig komma på tanken att göra avkall på den seden.

På förmiddagen begav jag mig till vår lokala äggproducent.
Hur många flak får det lov att vara? frågade hönsmamman.
Jag svarade på tre olika språk. Spanska, finska och engelska. Tänkte att det kanske kommer turister från andra länder och vill köpa ägg av henne och då är det bäst att friska upp språkkunskaperna en aning.
Hon räckte upp tre fingrar i luften och skrattade. Hon förstod budskapet och höll därefter upp dörren åt mig så jag riskfritt kunde ta mig ut till bilen med tre flak nyvärpta ägg.

Färden gick därefter vidare till Brådtom sluss. Madde i caféet hade bakat äppelmuffins. En tillresande trubadur från Norrköping satt tillsammans med sin fru vid ett av borden. Han plockade fram sin gitarr, spelade och sjöng några käcka visor allt medan en ensam motorcyklist med flätat skägg rökte cigarr och stampade takten med foten.

Några segelbåtsturister syntes inte till. Göta kanal befinner sig i stiltje i väntan på den stora anstormningen.
En orm, tjock som en innerslang till ett lastbilsdäck slingrade sig en centimeter framför mina fötter och föll med ett plumsande ner i kanalens bruna vatten och försvann.
Motorcyklisten fimpade cigarren och mullrade iväg på sin hoj. Trubaduren tackade för visat musikaliskt intresse, tog frugan i handen och for tillbaka till Peking.

Bara vädret blir stabilt ska maken och jag åka cykel till Brådtom sluss. Äta äppelmuffins och titta på båtarna som slussar sig upp från Mem till Motala. Eller tvärt om. Det är inte lätt att veta vilken väg motordrivna segelbåtsturister tänker ta i sina försök att besegra Göta kanal. Det kan vara nog så vanskligt och tära hårt på den äktenskapliga lyckan.

Blir det allt för besvärligt med fendrar och tampar kan det kännas skönt att kliva av flytetyget och varva ner hos Viveca och Madde i Brådtom. En oas i det lilla formatet som bjuder på lantlig idyll, trevlig atmosfär och utomordentligt gott fika.

Rekommenderas!




torsdag 19 maj 2016

Blå syrener och en randig dassmatta


Nu blommar syrenerna. Mina absoluta favoritblommor. För tankarna tillbaka till den tid då våra barn fick sommarlov. Då blommade alltid våra syrener. Jag plockade in stora buketter som jag ställde bredvid den hembakade tårtan. En liten sommarlovspresent, blomsterkrans åt flickorna, en blomma i finskjortans knapphål åt pojken. Jag älskade tiden då barnen hade sommarlov och var hemma om dagarna. Trots att det är länge sedan förnimmer jag fortfarande känslan av välbehag då vi lämnade skolavslutningen och sommaren låg framför oss.

Bonnsyrener ska det vara, inget annat duger åt mig.
Nu för tiden har syrenerna följt med i utvecklingen när allt ska gå snabbt. Blommar tidigt och under en kort period. Det gäller att hänga på och njuta av dofterna och ögonfröjden. Samt hinna med att koka saft på de blå blomklasarna.

Som minnesgoda läsare kanske kommer ihåg så har jag blivit utsedd av en hembygdsförening att försöka vara behjälplig med att hitta ett utedass som skulle passa utanför hembygdsgården.
En uppgift som jag tar på största allvar, för inget är så viktigt som ett fullgott avträde.
Idag har jag stämt möte med en man och vi ska tillsammans dryfta dassfrågan. Jag ser med stor spänning fram mot detta möte och vad det ska leda till.
Har en känsla av att det kan bli en svårlöst uppgift för det är ont om utmärkta torrdass nu för tiden.

Vi äger dock ett dass men det är inte förhandlingsbart. Det ska stå där det står för det är en form av kulturskatt. Jag har dekorerat dasset med porträtt av kungaparet, två tavlor föreställande godiskarameller samt en kruka med torkade växter. På golvet ligger en hemvävd matta i blått och vitt. Det hela är mycket hemtrevligt och pittoreskt och dasset är beläget vid vårt andra hus som ligger strax bakom vårt ordinarie bostadshus. Den som gästar oss och väljer att sova i vårt gästhus kan även välja att gå på utedasset vid behov. Det är bara att lätta på haspen och träda in i avträdet och slå sig till ro på fjölen.

När vi bodde i Värmland var vi också ägare av ett utedass. Vi nyttjade det aldrig och det var torrlagt efter att ha stått tomt under många år. Maken bror med fru köpte ett hus av oss som vi styckat av från gården och då blev de nödd och tvungen att införskaffa sig en bekvämlighetsinrättning. De ansåg vårt gamla dass vara lämpligt varpå maken helt sonika lyfte det från dess grund och forslade bort det till det nyinköpta huset med hjälp av traktorgrävaren.
Än idag nyttjas vårt gamla dass och vi har inte nåtts av några som helst klagomål utan det tycks ha fungerat tillfredsställande under alla år.

Själva har vi numera vattenklosett och det är en fröjd att slå sig ner på den vita sittringen och i lugn och ro uträtta det som ska uträttas utan några förestående arrangemang en förbränningstoalett medför.

Nu bär det snart iväg mot mitt ärofyllda uppdrag som dass-sökare men först ska slå en lov runt syrenbusken och insupa doften av sommarlov. Blunda och tänka tillbaka på tider då barnen var små.

tisdag 17 maj 2016

En husmorsdröm och plommonspäckad gris


Egentligen skulle vi såga ner vårt gamla äppelträd. Det är ihåligt, murket och bär ingen frukt. Varje försommar sätter trädet dock fart med att blomma.Vem kan ha hjärta att såga ner ett gammalt ihåligt äppelträd då det är i sin fagraste blom? Därför får det stå kvar och hänge sig åt sitt eget förfall bäst det gitter.

Idag känner jag mig så där äckligt präktig. Enda dagen i denna vecka som jag är ledig och kan ägna mig åt diverse hushållsbestyr. Matbrödsbak, tvätt, strykning av den torra tvätten och städning. För att spä på min prudentlighet har jag även tillrett en skinkstek. Plommonspäckad dessutom. Det finns ingen hejd på mitt husmoderliga handlag. Ära och berömmelse väntar.

Dock har jag ömmande muskler efter gårdagens frivilligarbete i en annan dams trädgård. Hon poängterade att jag såg ung och spänstig ut där jag låg i hennes buskage och rensade ogräs. Kirskål, närmare bestämt. När jag tagit mig till slutet av arbetet hade kålen allaredan vuxit sig frodig där jag en gång började. Kirskål är skapat av den som vill trädgårdsodlaren illa.

Dörren till skrivarboden står på vid gavel. En aning av sommaren tränger in och sveper runt mina bara fötter. Det är lugnt och stilla, endast fåglarnas kvitter som ljuvlig bakgrundssymfoni.
Annat är det i staden, där fortsätter de nattliga galenskaperna med bilbränder. Norrköping har hamnat i riksradion och är nu ej allenast känt för sitt utomordentligt bollsäkra fotbollslag. En skam för hela nationen har Norrköping blivit och folk flyr från de eldhärjade stadsdelarna.

Under femton år presenterade Lasse Södergren Norrköping som Stolt Stad i Norrköpings Tidningar.
Budskapet låg i att skammen över att staden varit en ful och vresig arbetarstad tvättats bort. Att något fint och bra under åren höll på att hända och att Norrköpingsborna skulle känna stolthet över sin vackra stad.

Vacker är staden med Motala ström som rinner tvärs igenom, det går inte att komma ifrån. Välskötta parker och trevliga promenadstråk. Men så mycket mer känns det inte just nu att staden har att tillföra. Det känns närmast otryggt att vistas på gator och torg och bostadsområden som kantas med ständiga bråk.
Är tacksam att vi, tillika barn och barnbarn, har vår hemvist på lugnare ort.

Det är Grundlovsdagen och vi har firat med chokladkaka och kaffe. Hade vi haft en norsk flagga skulle ha vi hissat den men får nöja oss med vår egen blå-gula vimpel som dagen till ära hänger slak i sin lina. Glan ligger spegelblank och gårdagens oväder har dragit förbi. Nu väntar vi in supervärmen, den borde komma när som helst. Det gäller bara att härda ut till dess. Kommer den inte i sommar så finns det goda chanser inför nästkommande år. Vi får aldrig ge upp hoppet.

söndag 15 maj 2016

General Knas och ett frieri




Fortsatta skurar och sval temperatur. Om det nu tarvas någon väderleksrapport. Människor är antagligen själva väl medvetna om den typiska svenska sommaren så jag behöver inte uppehålla eventuella läsare med onödig information.

Gårdagen tillbringade jag på Skärblackas egen nationaldag. Huttrade och frös men gör allt för mitt frilansande arbete. Little Roy från Jamaica reggaede så flätorna stod som piskor runt hans ansikte.
Do not touch my rasta, tror jag han sjöng.
No, no, no, never ever, sjöng jag tillbaka.
Han tittade ner på mig och log. Jag ängslades för ett ögonblick att han skulle bjuda upp mig på scenen till en duett. Med det blev det inget av.

Plötsligt dök General Knas upp. Rev av sin nya låt som släpps nästa vecka. Självklart skulle Blacka bli först att få höra Son of Marley.
General Knas var på hemväg, från Linköping till Stockholm, men drogs som en magnet till Bob Marleys minneskonsert utanför vårt Folkets Hus.

När scenen blev tom klev Erik upp med sin Louise. De tillhörde den publika delen av föreställningen. Erik föll på knä och friade till Louise som gråtande ledsagades av den skränande publiken att högt och tydligt ge sitt bifall. Giftermålet sker i oktober.
Ska det ske något stort ska det ske i Skärblacka. I´m just saying...

Min egen älskade höll sig hemma i stugvärmen. Väntade på mig med vin och en skål smågodis. Vi stängde av teven i god tid innan melodifestivalen startade. Ägnade oss istället åt varandra medan innehållet i flaskan sjönk och skålen med godis tog slut.

Idag har vi varit på utflykt. Ända till Mantorp. Utanför travbanan stod ett par kusar och glodde på oss när vi for förbi. De såg regnvåta ut men hade klätts upp i något slags regnställ. Det är bäst att skydda de som springer in pengar så de inte drar på sig förkylning och hosta.

I Mantorp åt vi en värmande nudelsoppa. Till det oljestekta gräshoppor och friterade hönsben. Vi ägnade oss enbart åt soppan. En sak i taget då det gäller främmande maträtter. Måste gå varsamt fram så det inte blir avskräckande redan från början.

Helgen är snart över. I morgon börjar en ny oxvecka. Jag ska vara frivilligarbetare och ägna mig åt att rensa rabatter. Sonen är min arbetsledare och jag gör som han anbefaller.
Ska visst även vara extramatte åt ledarhunden ty så är det sagt.
Ingen dag är den andra lik. Lättja tillhör en av de sju dödssynderna. Mitt leverne kommer aldrig att leda till evig fördömelse, i alla fall inte då det gäller lättja.




fredag 13 maj 2016

Fartfyllda politiker och Blacka reggae


Nu har raggsockorna åkt fram ur strumplådan. Sommaren har övergått till höst. Kortvarig glädje men maken tror dock på en framtid och har satt fart på det lilla vattenfallet i vår trädgårdsdamm.
Han tillhör inte den pessimistiska skaran där jag ingår. Därför fick han en fin present av mig när jag kom hem från dagens frilansuppdrag. För att han är så positivt lagd samt att han aldrig slutat älska mig.
I gengäld bjöd han mig på mjuk pepparkaka och kaffe latte. Vi är ett lyckosamt team som vårdar varandras behov.

Det var en minst sagt uppsluppen stämning utanför grannkommunens kommunhus då Energikontoret i Östergötland inbjudit politiker, tjänstemän och beslutsfattare på en Road Show för elbilar och elcyklar. Speciellt cykeln fångade de samlades stora intresse. Mina tankar nuddade vid  en förskoleklass som flockats kring det eldrivna pedalfordonet.
Då det blev dags för provturer visste jag stundom inte vart jag skulle ta vägen. De styrande i kommunen körde omkring som vettvillingar på den inte allt för stora plattbelagda planen.
En flanerande dam med rollator såg sig förvirrat omkring och manade på sitt hjälpmedel så fort som däcken höll.

Alla ville prova på att vara burkslav. En av de styrande blev så exalterad att han vräkte sig ner i cykelns framförvarande bytta utan att först kontrollera att stödbenet var nere. Det kunde endast sluta på ett sätt vilket det också gjorde. Han kravlade sig upp, rättade till slipsen, borstade av kostymen, tog nya tag om kanten och svingade sig spänstigt tillbaka ner i sittbrunnen.
Det verkar stundom vara mycket roligt att inneha rollen som kommunpolitiker.

Något som är mindre roligt är att i natt har några ligister med hjälp av en molotovcocktail satt eld på bilen för en familj vi är bekanta med. Norrköping har blivit ett mecka för vandaler och skurkar. Det finns ingen hejd på galenskaperna.

Den försvunne studenten i Linköping har hittats död och hans familj kan börja sitt mödosamma sorgearbete. Än återstår frågetecken som kanske aldrig kommer att rätas ut. Att mista sitt barn måste vara värre än något annat.

Glädje och förnöjsamhet blandas med sorg och bedrövelse. Ingen vet vad vi står inför och vad som väntar bakom hörnet. Det är inte värt att spekulera allt för mycket om framtiden.

Det har börjat regna. Tunga droppar faller hårt på taket. Raggsockorna värmer skönt om kalla fötter.
I morgon är det Blacka reggaefestival. Bob Marleys minneskonsert. Fartfyllt och festligt. Då måste solen skina annars blir det blött i rastaflätorna. Scenen är riggad och folket taggat. Något att se fram emot när världen brinner. Det finns ljusglimtar trots allt. Speciellt i Skärblacka.
Jag tänker inte bege mig dit i reggaesockor. Barfota ska det vara annars får det kvitta.

torsdag 12 maj 2016

Östergök och ett förlorat pass i Ukraina


Det var frost i natt upplyste grannen oss om i morse.Vitt i gräset och is på bilrutan.
Våga vägra vinterjacka, tänkte jag och klev i shortsen. Vita ben som blir sommarbruna, kylan till trots.

Göken har dykt upp. Västergök och östergök. Han hoar bortifrån skogen och hörs som tydligast i arla morgonstund. Sovrumsfönstret på glänt och vi har gökotta i sängen varje morgon. Går att tolka på olika sätt men i detta fall syftar jag på det vårliga fågellätet.

Som barn åkte mamma, pappa och jag alltid på gökotta. Det var ett återkommande överraskningsmoment. Mamma och pappa viskade ute i köket. Bredde smörgås, kokade kaffe och varm choklad. Packade ner frukosten, varma tröjor och en filt innan de väckte mig.
Gökotta skulle ske i ottan för så var det bestämt. Medan andra normalt funtade människor låg och sov skulle vi dra iväg ut i skogen för att möjligtvis få höra lätet av en gök.
Mamma var exalterad, pappa tyckte det tog allt för lång tid  att rusta oss i ordning och jag var enkom trött.
Vi bodde i en tvårumslägenhet i ett brukssamhälle och där fanns inga möjligheter att ligga i sängen och lyssna till göken. Enda alternativet blev att kliva upp klockan fyra på morgonen för att uppleva den för oss vårliga traditionen som var själva överraskningen enligt mamma och pappa. Samma procedur varje år. Omständligt men småtrevligt.

Undrar om dagens moderna ungar skulle uppskatta att sitta på en filt i storskogen klockan fyra på morgonen för att lyssna på en gök?

Vårt jordgubbsland börjar snart blomma. Än så länge för vi nöja oss med affärens utbud av importerade gubbar. Men till midsommar är det högtryck på försäljningen av dessa röda bär som hör ihop med sill och nubbe. Då kan vi plocka egna, äta direkt från landet eller skiva ner några i filmjölken. Eller uppe på filbunken. Blir det sommarvarmt väder tänker jag sätta min egen filbunke. På extra fet mjölk så det bildas en tjock gräddig hinna som avnjuts med ett tjockt lager av strösocker. Men det får inte vara regn och åskoväder ty då protesterar tätan och det blir ingen bunke med gräddig hinna.

Idag har jag fått ett mejl av Gunilla Karlberg. Hon är i stor nöd och behöver 16 000 kronor om hon ska komma hem från Ukraina där hon blivit bestulen på sin handväska med pass, pengar och kreditkort. Enda möjligheten för henne att komma hem till fosterlandet är att låna av mig. Hon lovar att omgående betala tillbaka lånet då hon klivit av flyget på Svensk mark.
Vad skulle hon till Ukraina att göra? När det går lika bra att stanna på hemmaplanen, lyssna till göken och äta importerade jordgubbar i väntan på att de hemodlade har mognat.
Är hon så dum att hon åker dit och blir bestulen kan hon lika gärna stanna där hon är. Så resonerar jag som den empatilösa kvinna jag är.

Ibland förstår jag mig inte på människor.

Det lider mot natt. Längtar redan till morgonkvisten. Då det åter är dags för gökotta i sängen.

onsdag 11 maj 2016

En påse cellgift och finkonditoriets gröna bakelse


Nu har de gula vackra påskliljorna börjat att bli bruna i kanterna. Snart är de borta och kvar finns de anskrämligt fula bladen som ska vissna ner och återvinnas som näring i lökarna. Det är hela grejens baksida med att vara påskliljeodlare. De fula bladen när blommorna vissnat.
Några tulpaner som rådjuren inte snokat upp och glufsat i sig blommar ännu i bedårade färger och mönster. Snart går de samma dystra öde till mötes som sina rabattkamrater och vi frestas att ta fram sekatören. Gör vi det då är loppet kört att se fram mot ny fägring nästkommande vår. Vi får besinna oss och vänta till det är dags.

Idag på förmiddagen har jag varit med min mamma till Linköpings Universitetssjukhus. Hon fick sin andra dos cellgiftbehandling och jag satt med, djupt nedsjunken i den röda anhörigfåtöljen. Bläddrade i en tidning och försökte tränga undan tankarna omkring vilket ställe vi befann oss på.
Mamma pratade glatt med sjuksystrarna som kom in i rummet. Skrattade och skämtade och var sitt vanliga jag. Ingen falsk påklistrad framtoning för att komma runt allvaret. Hon bara är sån, min mamma.

Efteråt gick vi på finkonditori. Köpte var sin bakelse med grön marsipan. Pratade lite om hennes sjukdom och behandling.
Mamma sa att vi ska se de här resorna till Linköping som en trevlig utflykt. Inte bara åka dit för att få cellgifter och sedan återvända hem utan istället ta tillfället i akt och unna oss att få vara tillsammans några timmar. Hitta på festligheter som att äta bakelser och ha roligt.

Vi var två anhöriga i behandlingsrummet. Jag och en man som höll sin kvinna sällskap. Sammanlagt fyra patienter uppkopplade till sina droppåsar. Ingen talade med varandra. De tittade ut genom fönstret eller följde med ögonen den lilla droppen som taktfast föll ner och in genom slangen som avslutades med en nål i armen.
Bara mamma och jag pratade och småskrattade när vi sa något som var värt att skratta åt.

För en tid sedan lyssnade jag på ett radioprogram som handlade om cancer. Fulsjukdomen som ingen gärna pratar om. Andra sjukdomar är okej. De bearbetas i mortlar fyllda med åsikter om egna eller andras liknande sjukdomstillstånd. Men inte cancer. Det kan till och med vara så att den som drabbats har sig själv att skylla. Levt fel, ätit fel eller har haft ohälsosamma laster.
Jag tror att många gånger är den som drabbats av cancer och deras anhöriga ensamma i en situation där det behövs mycket stöd och omtanke.

Vi är rädda för sjukdomen. Cancer betyder död även det finns botemedel och ökad överlevnad genom forskning.
För ett år sedan fick en läkare på vår vårdcentral för sig att min make fått cancer. Smärtsamma undersökningar som ledde till blodförgiftning och sjukhusvård. Jag var rädd fram till den dag då läkaren ringde och sa att det var falsk alarm. Då blev jag arg. Inte för att maken var frisk utan för att vi som står honom nära blev uppskrämda helt i onödan samt se det han fick genomlida.
Nu i efterhand kan det tyckas att undersökningarna var helt i sin ordning och ett nödvändigt ont. Jag kände mig väldigt ensam i min rädsla trots att jag delade den med våra barn. Men jag delgav inte någon utomstående min rädsla och ångest. Rädslan för sjukdomen blandades med rädslan att tala om den med andra.

Jag inte rädd när det gäller min mamma. Hon visar mig att även om döden står i bakgrunden och väntar på sin tid så går det utmärkt bra att utan rädsla äta stora bakelser med grön marsipan.
Bara vi gör det tillsammans känns det en aning lättare.




tisdag 10 maj 2016

Att likna en bonde och lära för livet


I vårt sovrum finns ikväll en extrasäng. I den ligger en liten lockig ljushårig småtvillingflicka och sover lugnt och fridfullt.
Vanligtvis brukar vi stoppa ner övernattande barnbarn mellan oss men jag har en bestämd känsla av att det i denna sommarvärme kommer det att bli mer varmt än trångt under täcket.

På flickans kropp finns lite utspritt här och var hoptorkade vattenkoppor. Hon och tvillingsystern har sitt avklarat medan deras storasyster är täckt av kliande koppor och jag lider med det ansatta barnet.

Efter att ha kämpat mig fram under förmiddagstimmarna körande på gräsklipparen blev eftermiddagen desto lugnare. Flickebarnet och jag har njutit av sommarvärmen med glass och sagostund. Strosat runt och tittat på blommor, spindlar, myror och dödat en geting med vår röda flugsmälla.
En sorglös dag i trevligt sällskap som avslutades med kvällsvard på altanen.

Det är intressant att språka med barn. Vetgiriga och kunskapstörstande. Ibland är det lätt att ge raka svar, ibland måste jag fundera en stund. Ge ordet den rätta innebörden utan för den skull krångla till det allt för mycket.

När jag körde in stortvillingarna till förskolan igår morse ville de att jag skulle berätta om bin. Hur de fungerar och varför de finns. Flickan hade varit med oss till Värmland och träffat sin farbror och hans fru vilka är biodlare. De förevisade henne innanmätet av en bikupa och antagligen låg det till grund för att frågan togs upp. Hela resan in till Norrköping upptogs av biodlingens grunder och för barnen gick det upp att bin behövs för att vi ska få tillfälle att äta honung.
Jag kände mig tillfreds med att vara en upplysande farmor som lyckades fånga barnens intresse för biodling.

För några dagar sedan var jag hemma hos en bekant. Vi stod utanför yttertrappan och småpratade med varandra. Några dörrar därifrån kom en familj ut och började packa in väskor i sin bil. De skulle åka till staden för att handla. Fläskfilé och korv. En grillkväll stod på agendan hörde vi av deras samtal. Sist av alla kom den äldsta dottern ut genom dörren. Hon var omkring fem-sex år. Mamman tystnade ett par minuter och sa sedan med gäll röst åt flickan att genast gå in och byta strumpor. Barnet vägrade, hon ville ha de strumpor hon klätt sig i. Inga andra. Med det var hon mycket bestämd. Mamma var mer bestämd än dottern och en häftig och högljudd ordväxling följde.
Till sist tröttande mamman på ungens envishet och skrek åt henne att hon minsann inte fick följa med på shoppingturen eftersom hon spökat ut sig om fötterna.
"Du kan väl för f-n inte åka till staden och se ut som en bonde!"
Flickan lydde för att se ut som en bonde i staden vill väl ingen utsätta sig för.

När jag begav mig hemåt tänkte jag på mamman och dotterns utbrott över ett par felaktiga strumpor.
Flickan fick lära sig genom sin mamma att det är festligt att åka till staden och köpa korv och fläskfilé bara man inte för allt i världen liknar producenten.

Hela livet är en enda lång skola...

måndag 9 maj 2016

Sömnlösa nätter och ett glas rosé


Vår magnolia är i full färd med att blomma. Det känns även som om jag nu blommar upp när mitt halsonda har släppt sitt grepp och halsen läkt ihop till det normala och helt vanliga tillståndet.

Åter igen har jag under helgen löst mina band till datorn, surfplattan och mobiltelefonen. En välbehövlig paus utan att känna den där dragningen till att genom de sociala medierna kolla efter vad andra har för sig eller inte har för sig.
Idag sitter jag dock vid datorn för att genomföra jobb som jag egentligen borde ha gjort under helgen och som gett mig smärre samvetskval.

Dörren till skrivarboden står på vid gavel. Småfåglarna kvittrar från trädens grenar och nere vid sjökanten bräker sjöfåglarna och svanarnas vingar ger ifrån sig märkliga ljud då de vackra fåglarna startar upp för att lyfta till väders. Och så den där magnolian. Jag lyfter blicken från tangentbordet och ser med glädje och lycka på de vackra mörkrosa blommorna.

Jag har även hunnit med att skrolla mig genom dagspressen. Precis som vanligt är det ingen upplyftande läsning. Politikerna blir landets fall allt medan pressen nitiskt hjälper till att förmedla oss läsare tragiken bakom varje avhoppare, fifflare och alla dessa krumbukter som utförs av de som ska styra riket. Sedan kvittar det tydligen lika om han eller hon gjort något bra under sin forna gärning. Halshuggas och hängas publikt ska de ändock och vi som är klanderfria skakar på våra huvuden och vojar oss högljutt.

I Linköping har en ung man spårlöst försvunnit. Ingen vet vart han tagit vägen och vad han eventuellt utsatts för. Det som skulle bli en bra sommar blir nu en mardröm för alla nära inblandade.
Att förlora en närstående i ovisshetens mörker måste vara något av det värsta någon kan råka ut för.
Oroliga sömnlösa nätter och dagar med väntan på ett besked. Arma människor!
Det hjälper föga att det är strålande försommarväder med blommande magnolior på ännu bladlösa grenar.
Jag skrollar snabbt vidare. Vill inte dras in i smärtan som andra måste genomlida.

Nästa rubrik. Bli smal och vacker lagom till det är dags att visa upp sig offentligt på överfulla badstränder. Jag suckar. Tänker att vilken tur det är att jag inte hänger mig åt kastar av mig kläderna och klämmer in mig i en tudelad baddräkt bland en hel hög andra människor. Fortsätter att äta smör och ger såserna en extra slatt grädde.

Maken bjöd ut mig på restaurang i går kväll. Vi satt på uteserveringen och njöt av god mat, varandras sällskap och tittade på glassätande flanörer.
Min vän baklavabagaren kom in på restaurangen och drack en kall öl. Han vinkade glatt och gjorde tummen upp. Jag vinkade tillbaka och tuggade i mig av oxflén, stekt med exakthet för att behålla den rosa färgen. Mitt liv som vegetarian är överspelat. Nu vill jag äta blodiga biffar och föra ett osunt leverne. Om jag bortser från att jag slutat snusa. På lördag blir det en hel månad utan nikotin under läppen.

Det måste firas och jag har lagt en flaska rosé på kylning. Jag ger mig dessutom endast en svag dos av de sociala medierna. Lägger mig på en behaglig och lagom nivå, nu finns det tid för annat än att ständigt vara á jour med den dagliga utvecklingen bland kända och mindre kända förmågor.


lördag 7 maj 2016

Rosa saltvatten och matkulturer som möts


I år blommar vårt plommonträd för första gången.Om vädret håller sig och ingen kyla slår till samt om pollinerande insekter gör sitt finns goda förutsättningar att vi får skörda blå plommon i höst.

Här, precis som de flesta andra platser i riket, är det ett fantastiskt försommarväder. Jag viftar med mina strumplösa tår och har beslutat mig för att chilla idag. Med ett kort uppbrott för ett frilansarjobb under eftermiddagen.
Enda smolken i den ljuvliga sommarsaftbägaren är min onda hals. Den värker och skaver och vid en närmare granskning i spegeln syns det tydligt hur röd och illa tilltygade slemhinnorna är.
Jag har blandat en mixtur men rosa salt från Himalaya och ljummet vatten som jag under kraftiga kväljningar gurglar mig med. Det svider som eld och jag har blivit varse hur det känns att strö salt i sår.
Jag tror dock på det undergörande medlet som för övrigt är en husmoderskur från forna tider och jag har förhoppningar om att i morgon känns halsen som vanligt.

Att salt ska ha läkande effekt, det fick vi lära oss under en resa vi gjorde till Israel för ett antal år sedan.
Alla som reser till det heliga landet måste naturligtvis bada i Döda havet. Vi var inget undantag.
Vi bussades dit och den medföljande guiden gav oss instruktioner men även restriktioner hur badande i Döda havet ska bära sig åt.
Samtidigt passade han på att fråga oss damer om vi möjligtvis hade drabbats av svampinfektion i underlivet. Ingen som eventuellt bar på svamp i det onämnbara ville publikt ge sig till känna men vi lyssnade ändå uppmärksamt på vad vår manlige guide hade att förtälja i ämnet.
Om, sa guiden, om vi hade svamp skulle vi genast bli botade genom att sära på benen och släppa in saltvattnet när vi låg flytande på rygg i det extremt salta vattnet.
Alla gjorde exakt som vi blivit instruerade. I förebyggande syfte om inte annat.

På tal om andra länder så har jag och maken influerats av dottern och hennes familjs initiativ att anmäla sig till Invitationsdepartementet i Norrköping. Nu har även vi fyllt i anmälan på nätet och väntar med stor spänning på en matchning.
Det hela går ut på att vi bjuder eller blir bjuda på en måltid hemma hos oss eller hemma hos någon annan. Vi får ta del av nya matkulturer och nyanlända människors liv och vi ger tillbaka med vår matkultur och vårt språk.
En fantastiskt bra idé där kontakter knyts och vi släpper in människor som varit på flykt i våra liv och i våra sedvänjor.

Dottern med man och barn var på kvällsvard igår med mycket lyckat resultat. Dessutom blev småtvillingarnas storasyster lovad en livs levande majsormsbebis då majsormsmamman förökat sig. Hennes glädje är obeskrivlig men själv nöjer jag mig endast en måltid och betackar mig för dylika gåvor. Jag vill inte ha besvär med något husdjur utan ta dagen som den kommer och inte behöva be om husdjursvakt i den händelse vi får för oss att resa bort.

I väntan på mat tillsammans med nyanlända ska jag sitta under vårt blommande plommonträd och njuta av tiden som är och fortsätta gurgla mig med rosa saltvattenlösning från Himalaya.

torsdag 5 maj 2016

Ekologisk snigelbekämpning och nysnö


Gult, blått, rött, grönt och vitt. Trädgården och dess omgivningar slår mig med häpnad. Nyss vandrade jag omkring i raggsockor och stickad tjocktröja. Idag har jag släppt mig fri från den varma beklädnaden och låtit huden värmas upp av solen.

Trädgårdsmöblerna har tagits fram från uthusets mörker. Skurats med såpa och med trädgårdsslangen har jag spolat bort löddret. Dynornas överdrag hänger på torkvindan och doftar rent och vårvind. Som i en tvättmedelsreklam.

Vi hittade resterna ett får i en av dynlådorna. Bortglömd över vintern men skapade en förvånad bestörtning då maken vände upp och ner på kassen och den mörka rullen ramlade ut på golvet. Varför äger vi fårull när vi inga får har, kanske någon nu undrar.
Det är bekämpningsmedel mot mördarsniglar. Helt naturligt och ekologiskt. Inga kemikalier, dock fårfett som luktade härsket.
Jag beslutade mig för att behålla kassen med fårull. Med största säkerhet dyker sniglarna upp för att starta sina härjningståg och då är jag beväpnad. Sniglar avskyr fårull, de får svårt att ta sig fram och ger sig av åt ett annat håll. Det är i alla fall vad jag fått lära mig. Sant eller falskt återstår att se.

Jag känner mig glad och bekymmersfri. Goda endorfiner strömmar till. Lider varken av trötthet eller vårdepression som är en vanlig åkomma blad oss nordbor. Däremot har jag lock för ett öra. Måste göra en åtgärd, grannfrun har lovat mig Revaxör som blivit över efter egenvård.

Värre bekymmer än ett igenvaxat öra finns att läsa om i dagens nyhetsportal. Politiker som hoppar av efter avslöjande om fusk och en statsminister som fått ytterligare ett ok att bära. Det är inte lätt att vara människa och falla för frestelsen. Det gör vi alla och en var lite då och då. Ibland går det bra men det kan lika gärna bli till en upptäckt och sömmarna granskas av de som tror sig vara felfria.

Jag gläder mig över det som är värt att glädjas åt. Struntar i skrivna konvolut även om det som skrivits inte är rumsrent.
Som att det knackade på dörren igår kväll. Där stod en till oss nära bekant med en mer avlägsen bekant vid sin sida.  De hade funnit varandra och kärleken spirade. Deras glädje smittade av sig till oss och det blir lätt att tro på det goda som livet har bland de oförutsägbara gömmorna.

Det börjar lida mot kväll. Kanske törs vi sova med fönstret lite på glänt i natt. Vakna till en uppstigande sol och höra fågelsång. Snart är det även möjligt att äta frukost ute på altanen utan att huttra och få knottrigt skinn. Det här är bara början, det är långt kvar innan trädgårdsmöblerna ska bäras tillbaka in i uthuset och snön faller över blomsterlösa rabatter.

onsdag 4 maj 2016

Rakastan sinua och ett spegelblankt hav


Bil, tåg, buss, båt. Tervetuola Helsinki.

Äventyret är över. Stortvillingarna och deras lillebror har tillsammans med föräldrarna och oss färdats över djupa och vidsträckta vatten till grannlandet i öster.
Efter tre dagar har vi återvänt till hemmahamnen vid Glan och i vårt bagage ligger två kartonger med lakritspipor och en putt söt likör. Det gäller att shoppa loss rejält när det är taxfree.

Ombord på ett flytetyg modell större är det djungelns lag som råder. Speciellt då det gäller buffébord. Hungriga resenärer slåss om födan och det gäller att vässa armbågarna om det ska bli något på tallriken.
För ett kort ögonblick ångrade jag mitt drastiska beslut att vara snusfri. En prilla under läppen hade för en stund lugnat mina spända nerver. Men jag härdade ut och slevade på av läckerheterna där jag kom åt.

I Helsingfors fanns det torghandel med söta jordgubbar. Ursprungsland okänt. Och ett kafé där en enda kopp te kostade 60 spänn. Vi flydde ut genom dörren med en unge i vardera näve och den lille i barnvagnen. Servitrisen krökte på överläppen då snåljåparna lämnade lokalen.
Jordgubbarna smakade förföriskt gott och solen sken över oss och den finska storstadsbefolkningen.

På tillbakaresan undvek vi buffébordet. Gamarna fick slåss utan vår inblandning. Vi åt bland de civiliserade i restaurangavdelningen. Stortvillingflickan somnade i mitt knä innan maten kom på bordet men väcktes av de kulinariska ångorna en äkta tjock och med exakthet grillad oxfilé avger.
Vi åt under exalterad upphetsning och njöt av ett spegelblankt hav.

När dagen övergick till kväll kröp dansbandsorkestern fram från sina gömslen.
Kultaseni, silmät loistaa kuin aurinko. Rakastan sinua, sjöng de med vibrato.
Stortvillingpojken bjöd upp sin farmor till första låten sedan dansade maken och jag. Vi trodde att vi glömt stegen men de satt där och jag fördes tryggt över dansgolvet. Vi kände oss som unga på nytt. Möjligtvis kunde det ha berott på drinken bartendern blandade i sin shaker och serverade oss i frostiga glas.
Två danser på raken klarade vi av. Sedan fick jag ont i fötterna och vi gick till kojs. Jag i överslafen, maken och en tvilling i var sin underslaf medan resten av familjen bäddade ner sig i sin egen hytt.

Båt, buss, tåg, bil. Och vi är hemma igen efter några trevliga dagar. Nu njuter vi av att våren äntligen kommit och i kväll blir det grillpremiär i vår egen vårliga trädgård.


måndag 2 maj 2016

En liten odling av det mest förbjudna och en kanna med saft


För tre år sedan dök den upp. Precis utanför vårt sovrumsfönster. En ovanlig växt som utvecklade sig till ett litet träd med kraftig vedartad stam.
Vackra, lite flikiga blad, och vi gladdes över vår nytillkomna växt som vi inte på något sätt var upphov till.

Glädjen grusades en aning när min mamma kom på besök. Hon granskade växten och med förfäran i rösten påtalade att det minsann var hasch vi odlade utanför vårt sovrumsfönster.
Det kan ge böter, ja till och med fängelse, sa min mamma som av naturen är född ängslig.

Vi googlade. Kanske att det stämde, bladen var snarlika men ändå inte.  Det fanns naturligtvis olika sätt att ta reda på huruvida vi ovetandes startat upp en mindre knarkodling. Ett av sätten kunde till exempel vara att röka på lite anspråkslöst för att testa om det skulle ha någon effekt.

Vi har avstått det drastiska röktestet men låtit plantan vara ifred med den påföljd att den vuxit sig till ett litet träd. Tvärt emot de studier vi kommit fram till. Haschplantor är ettåriga så även om bladen hade vissa likheter har vi känt oss tveksamma.
En vän som är polis gästade oss en sommar och reagerade inte på vårt lilla träd, kan visserligen bero på att vi inte ordade något om det.

Varje höst har maken sågat ner trädet så långt det är möjligt. Varje vår har det kommit nya skott som utvecklat sig väl trots brist på gödning. Trädet har aldrig burit blommor, förrän i år. Kan bero på att maken glömde att skära ner den i höstas och det kraftfulla trädet gett sig själv så pass med näring att den orkar blomma.
Vi väntar med spänning hur det eventuella haschträdets blommor kommer att se ut eftersom de fortfarande är i knoppstadiet.

Några blad har slagit ut, de har i år en rödtonad färg och ser mycket vackra ut.
Med hjälp av dessa blad jämförde maken i morse vår fläderbuske som växter på baksidan av vårt hus. Likheten är slående. Även blomknopparna stämde väl överens och plötsligt har ett klarhetens ljus sänkt sig över vår haschodling.

Dramatiken är borta, det är en fläderbuske och inget annat spännande som utan vår inblandning letat sig fram till platsen under vårt sovrumsfönster.
Istället för att torka blad kan jag i år skörda blommor och sätta lite fläderblomssaft.
Tänker att det var då för väl att vi inte hittade på  provade att röka bladen, det vet ingen hur det skulle ha slutat.

Naturen bär på många trevliga överraskningar, det är det ett som är säkert.


söndag 1 maj 2016

Festen är över och tatueraren har slutat gadda skinnet


Festen är över och våren är äntligen här. Kungen och drottningen dansade till fram på morgonen då det var dags för oss som inte var med att kliva upp till en ny dag utan den sprängande huvudvärk ett vilt kalasande ofta medför.

Fönstren immade igen, trots det lyckades paparazzin fånga några siluetter bakom fönsterglaset samt Chris som askade av cigaretten genom ett fönster till synes tillhörande en skrubb av något slag.
Enligt tillförlitliga källor lär kungen ha spelat elgitarr på partyt, förvånar mig föga ty vår konung är lagt åt det mer coola hållet än hans kungliga föregångare. Eller vad vet jag om det, de partade nog vilt och ohämmat de också på skattebetalarnas pengar.

Vi som inte var där fick roa oss efter bästa förmåga. Det gick alldeles utmärkt det också. Brasa vid Tallen och Blackas kock som vårtalare. Han lovprisade ortsbefolkningens samhörighet och vänliga sinne. Jag är benägen att hålla med, även om jag en aningen längtade hem efter att ha sett brasan i vår forna hemby på bilder som under morgonen lagts ut på Facebook.
Helst av allt skulle jag ha velat vara där under den tid då det begav sig. När barnen var små och vi fick hålla ett extra öga på dem så de inte druttade in i elden.

Då var då och nu är nu och varmkorven var god även om den var aningen smaklös efter att ha legat i spadet lite för länge.
Folk vill inte ha kokt utan tjocka grillade, sa korvförsäljaren lite skamset.
Med det nöjde vi oss och sköljde ner tuggorna med Festis päronsmak allt medan elden sprakade och kastade gnistor upp mot den svarta vårhimlen.
Tatuerar-Roger fanns på plats bland folksamlingen och han såg sorgsen ut då han berättade att han ämnar lägga ner sin verksamhet. Ingen vill längre gadda sina skinn med ormar, döskallar och rosor. De köper hellre dyra smarta telefoner än besöker hans studio.
Lika bra att lägga ner skiten och ägna sig åt annat, resonerade tatuerar-Roger som smärtsamt smyckat mig två gånger med sin vassa nål.
Första gången var Roy från krematoriet med och höll min hand, andra gången vår son ty jag fruktar smärta och behöver ett visst stöd. Maken följer endast med mig då det är fara å färde men hittar jag på att utsätta mig för onödig och frivillig smärta får jag leta reda på andra stöttepelare.
Mina två kroppssmyckningar är mycket små och döljs om jag inte bär ett linne utan ärmar och maken gillar dem lika mycket som jag även om han inte själv frestas att besöka tatuerar-Roger innan han slår igen butiken.

I kväll ska vi till sonen och smida planer inför kommande begivenheter. Stortvillingarna och deras lillebror är involverade i det spännande förehavandet och det ska åter igen stekas pannkaka till färdkost.
Livet leker och det är bästa att leka så länge det finns kraft och ork. Eljest får vi ångra oss i framtiden då vi sitter i den tysta gruppen med inåtvänd blick och grunnar över vad det egentligen blev av livet.

Ett fyrfaldigt leve för livet som är!