Summa sidvisningar

lördag 30 april 2016

Den svärande monarken och en naken överraskning


Vi glömde att hissa flaggan igår. På vår sons födelsedag och allt. Tror inte att han ägnade vår flaggstång en enda tanke och talar vi inte om det så är ingen skada skedd. Men vi brukar sällan missa att flagga för våra familjemedlemmars bemärkelsedagar.
Idag är det allmän flaggdag. Inte har vi hissat fanan för det. Kommer säkert ej att ske i morgon heller.

Idag fyller någon är. Det är därför vi bör flagga, för att visa vår vördnad och hedra jubilaren. Men varför ska vi flagga och fira någon som inte inviterar oss på kalas. Vi har slutat med att fira födelsedagsbarn som inte tackar för uppvaktningen. Oavsett vem det gäller. Det blir enklast så för samtliga inblandade.

Den främste bland alla dagens jubilarer är vår konung. Han som svor i teve på bästa sändningstid. Som vilken ilsken hundägare som helst då jycken far iväg och vägrar åtlyda ägarens kommando.
Det skapade känslor. Läger bildades, för och emot kungliga svordomar i teve.
Sunt och mänskligt ansåg de som var för kungliga ord som kryddats, förfärligt menade de andra.

I Ring P1 i går ringde en dam från våra trakter in till programmet och på äkta östgötska förmanade hon producenten bakom teveintervjun att inte scenen med svordomar hade klippts bort. Fy tjyven och uschschalingen över att konungens undersåtar och svenska medborgare behövde få in något dylikt i vardagsrummen.

För mig får kungen svära hur mycket han behagar. I och utanför bild. Värre grejer har hänt, det är bara att vända blad och gå vidare.

I morse passade maken och jag på att fira att det är helg till lika Valborgsmässoafton.
Överraska mig, sa maken när vi vaknade och han sömndrucket stack in handen under mitt täcke och vidrörde mig.

Genast klev jag ur sängvärmen iklädd endast min hudkostym, drog på mig ett förkläde och tillredde en lyxfrukost med alla tillbehör såsom blåbärssmoothie, äggröra, nybakade frukostbröd enligt eget recept, heminlagd senapssill, exotiska frukter, olika sorters ostar med mera, med mera.
En hel timma tog det mig att framställa detta smakrika och makalösa frukostbord allt medan maken somnade om och i sömnen befann sig helt ovetande över vad som väntade honom.

Det här får inte bli någon vana. I morgon är det du som kokar våra frukostägg precis som vanligt, deklamerade jag och hängde undan förklädet i skåpet. Maken tittade på mig, log och såg hänförd ut.

Vilken trevlig morgon det blev. Undrar just hur dagen ska sluta efter en sådan här bra början. Det kan i vilket fall som helst inte bli sämre. Om det inte börjar regna när vi i kväll befinner oss vid Valborgsmässobålet vill säga. Det vore rent utav miserabelt.

Länge leve kungen och alla andra som fyller år idag. Jag bryr mig föga. Hurra, hurra.

fredag 29 april 2016

När blåsipporna blommade och vårbruket tog en pause


Söndagen den 29 april 1984 och vårbruket var i full gång. Jag satt i traktorn och harvade. Körde tvärs över plogtiltorna och studsade upp och ner i förarsäte.
Såg makens traktor på de gärden jag nyss harvat klart och hur den drog såmaskinen
Minns att det var kylslaget, då som nu. Blåste dessutom friska vindar och valborgsmässobrasan var i farozonen. Brandmyndigheterna varnade, fortsatte blåsten att hålla i sig skulle det inte bli någon brasa av nästkommande dag. Kyrkokören och vårtalaren skulle få stå framför rishögen och göra det de var ämnade till att göra utan några eldstungor mot den mörka vårhimlen.

Inget ovanligt med det. En valborgsmässoafton före anno 1984 var det full snöstorm. Vi som samlats stod inne i Persbols missionshus och tittade ut på elden genom fönstret medan en stackars trumpetare befann sig i sin tragiska ensamhet bredvid den sprakande brasan som inte förmådde sprida någon värme, tutade i luren allt medan tunga snöflingor landade på hans huvud, fingrarna frös till is och läpparna fastnade på trumpetens kalla munstycke.
Valborgsmässoafton kan vara en mycket nyckfull afton.

För att återgå till den kyliga och blåsiga söndagen den 29 april 1984. På den tiden fanns det gott om tofsvipor. Tillsammans med skränande måsar flockades de bakom harven för att plocka mask. Nu får vi vara glada om vi lyckas skåda en och annan tofsvipa eftersom den fågelarten verkar vara en utdöende art. Enligt Jordbruksverket beroende på bland annat våtmarksdikning, ökad vallodling och höstsådda grödor.

Om blåsipporna blommade just denna söndag har jag dock inget minne av men det är högst troligt. Blåsippor blommar i april tillsammans med vitsippor och gullvivor. Dessa blommor har för maken och mig fått en framträdande roll varje år allt sedan den 29 april 1984.

Dagen led mot eftermiddag och vår förhoppning var att bli klara med vårbruket denna söndag. Men vekligheten blev något annat. Klockan 23.28 var min arbetsoverall sedan ett antal timmar tillbaka utbytt mot en uppknäppt sjukhussärk som blottade min barm och sladdriga mage. Mitt emellan behagen låg ett nyfött och välskapt gossebarn, 3.900 g tung, 53 cm lång och med ett huvudomfång på 35,5 cm.

Någon valborgsmässoeld blev det aldrig tal om. Det fortsatte att blåsa även den 30 april och brandmyndigheterna utfärdade eldningsförbud, men värmen kom lagom den dagen och utanför BB avdelningens fönster sprängde gröna löv fram i prydnadsbuskarnas grenverk.
Jag vilade upp mig efter det gemensamma arbete maken och jag gjort med att föda fram ett gossebarn medan maken fortsatte med vårbruket hemma på gården. Tittade ut på de grönskande prydnadsbuskarna, drog in doften av bebis i mina näsborrar och kände hur kärleken till det lilla barnet växte sig allt starkare för var stund som passerade.

Det är idag 32 år sedan vårt söndagsbarn gjorde sin entré ut i livet. Nu är han trebarnsfar med allt vad det innebär av ansvar och kärlek. Strävan efter att ge barnen trygghet, demokratiska värderingar, ett utvecklat sinne för öppenhet, respekt och förmåga att sätta sig in i andras situationer, mänskliga rättigheter och att alla är lika mycket värda oavsett social bakgrund, kön, etisk tillhörighet, sexuell läggning, få en vilja att hjälpa andra samt kunna ge och ta emot kärlek.

Jag tvekar aldrig på vår sons förmåga att ge sina barn en stadig grund att stå på. Han kommer alltid att finnas där för dem, oavsett vad som händer. Det har han med stor tydlighet visat.

Grattis till maken och mig att ha fått förmånen att bli den pojkens mamma och pappa!

torsdag 28 april 2016

Mitt oberoende och en söt tablett med mintsmak


Tänker inte orda om vädret, det börjar bli uttjatat.
(Vill bara nämna att det snöar i Nyköpingstrakten medan regnet dundrar på taket hemma hos oss).

Jag har sett en gullviva, kanske blir det fler om några dagar. Nästa vecka till exempel. Då kommer värmen.

Träffade en kvinna idag. Vi hade mycket viktigt att tala om som ska ut i tryck i sinom tid. Vi drack varm choklad. Samtalet dalade mellan allvar och glädje. Vi halkade in på privata saker, inte så konstigt eftersom vi sedan tidigare känner varandra.
Att röka cigaretter var ett av det mer privata inslaget i vårt samtal. Vi var enade. Rökning är ett dyrbart fördärv. Hon skulle sluta, sa hon. Fast å andra sidan så höll hon hela tiden på med att sluta röka. Det ville sig inte riktigt, men kanske någon gång skulle det lyckas. I framtiden.

Jag svalde den sista slurken av min varma chokladdryck. Därefter stack jag ner handen i bakfickan på mina jeans och med tummen och pekfingret fiskade jag upp en vit rund tablett. Tryckte ut den ur tablettkartan och stoppade den i munnen. En ganska söt tablett med mintsmak.

Har inte snusat på fjorton dagar nu, berättade jag för kvinnan tvärs över bordet.
Hon nickade och såg både glad och medlidsam ut på en och samma gång.

Jo för så är det. Jag är en snusare. Kanske inte många som vet men det är faktiskt sant. Men eftersom jag inte snusat på fjorton dagar kan jag nu berätta det för alla som inte känt till mitt nikotinberoende. Eller före detta nikotinberoende. Nu är jag ju snusfri. Sedan fjorton dagar tillbaka.

Bra, sa maken. Blogga om att du snusar, eller har snusat. Han rättade sig själv. Du kommer att chockera några men det gör dig inte till någon sämre människa för det. Jag älskar den mannen högt och innerligt. Han har dessutom aldrig under snart femton år klagat över mitt snusande.

Hur är det då att vara snusfri? Inget roligt vill jag påstå. Dessutom är jag konstant godissugen. Och hungrig. Jag genomgår en gödningskur och står på kraftig tillväxt. Märks redan tydligt. Det spänner och stramar runt mage, höfter och lår.
Jag suger ihärdigt på den vita tabletten som smakar mint och ska verka för att abstinensen lindras. River i skafferilådorna efter substitut. Choklad, karameller eller strössel ämnat till att ge vaniljglass extra finish. Vad som helst går bra bara det är ätbart. Hittar en tub räkost i kylskåpet. Skruvar av korken och trycker ut en rejäl klick direkt på tungan. Brer tjock med smör på en knäckebrödsskiva, skär rejäla bitar av den dyra parmesanosten, tuggar och sväljer. Fortsätter min jakt på något att stoppa i munnen. Torra cornflakes går också bra. Tillika riven kokos och okokta makaroner. Tänkte testa en näve grahamsmjöl men hade tack och lov en inre spärr som sa åt mig att låta bli.
Tänker att snart, mycket snart hamnar jag i ett tillstånd av galenskap.

Fina flickor snusar inte. Eller jo, nu för tiden snusar flickor lika friskt som det motsatta könet.
Ingen höjer på ögonbrynen när en flicka halar fram den runda dosan och lägger en prilla under läppen.
För min del är tiden som snusare förbi. Sedan fjorton dagar tillbaka. Stolt deklamerar jag; Jag är inte längre en nikotinberoende snusare!

(Fuck life without nicotine) Ooops, där tog känslorna överhand för en kort minut. Sorry! Jag landar mjukt tillbaka på valkarna som mitt snusfria liv gett mig. På endast fjorton dagar. Respekt på det!

onsdag 27 april 2016

Klikoppor och ett ärofyllt uppdrag


Nu är jag innerligt trött på detta aprilväder som aldrig kan bestämma sig huruvida det ska snöa, regna, hagla eller bjuda på solsken.
Jag känner mig svårmodig och misströstar över att fortfarande behöva gå omkring i raggsockor och stickad tjocktröja.

Sädesärlan har dock hittat hit från sydligare breddgrader och hoppar runt med vippande stjärt bland gula påskliljor på jakt efter något ätbart. Så det är väl vår i alla fall trots allt.

En småtvilling har fått vattkoppor. Hennes systrar står i den kliande kön, det dröjer nog inte innan deras kroppar är täckta med vattenfyllda blåsor.
Vattkoppor hade jag som vuxen. Ingen angenäm upplevelse, det enda positiva med hela sjukdomsbilden var att jag undslapp medverka i ett nyårsfirande som jag inte ville deltaga i.
Det var för övrigt den sista nyårsafton i mitt gamla liv. Medan jag väntade på att få kliva ut genom dörren och stänga den bakom mig med en hård smäll, omsorgsfullt låsa dörren och kasta bort nyckeln, låg jag under täcket och pillade på hoptorkade vattenblåsor. De gjorde ont och värkte men inte lika kraftfullt som min trasiga själ. Än idag finns några bleka ärr i pannan efter sönderrivna vattenkoppor och ibland kan jag känna av de inre ärren trots att de läkt sedan många år tillbaka. Men själsliga sår går nog aldrig att bli helt friade från även om läkningsprocessen gjort sitt.

Istället för att tänka på flydda tider kantade med orosmoln vill jag mycket hellre tänka på det trevliga och spännande mejl som damp ner i min inbox idag. Det gällde ett uppdrag utav den mer sällsynta arten. Jag ser med stor iver fram emot att ge mig i kast med mitt uppdrag som går ut på att få fram ett präktigt och rejält utedass. Helst med två fjölar.
Nu är dasset med de båda fjölarna inte ämnat åt vara rumpor. Minnesgoda läsare vet att vi förärats med vattenklosett så något utedass är inte aktuellt att ställa upp bakom vårt hus.
Det är en hembygdsförening som vill ha ett dass utrustat med två fjölar och eftersom hela dassprojektet så att säga skitit sig för gubbarna i föreningen kände deras överhuvud sig nödd och tvungen att kontakta mig för att få hjälp.
Jag känner mig smickrad och mycket hedrad över det ärofyllda uppdraget som ålagts mig.
Nu återstår bara att gå på dassjakt vilket kan bli en stor utmaning.

Om någon möjligtvis har ett utedass som inte längre är i bruk och väntar på att bli bortforslat vänligen skicka mig ett pm.

Så kan jag inte undgå att undra, varför kontaktades just jag i denna fråga? Förhoppningsvis kommer det inte an på att någon anser mig vara en riktig skitkärring utan istället en tillgång i bygden som kan klara av att lösa de mest knepiga uppdragen som tydligen inkluderar införskaffande av ett utedass.

Fortsättning följer...

tisdag 26 april 2016

Vätskedonation och eget hopkok


Länge har jag funderat över att hemma vid köksbänken stå och joxa ihop mina egna välgörande hudvårdsprodukter. Ringblomma lär vara rena rama undermedlet om det tillreds enligt de rätta recepten. Mortla örter och fröer, blanda med bivax, pressa ut oljan ur hallonfrön, repa en näve egenodlad lavendel och doftsätta de hopkokta krämerna.

Det har dock endast stannat vid tanken. Material ska samlas in och bilda en mischmasch i kastruller som sedan måste diskas rena.Tycks aningen tidsödande och onödigt krångligt.
Sonen förärade mig för något år sedan med lite olika sorter av ansiktsmasker som han inhandlat i en butik som sålde ekologiska naturprodukter.
Just ansiktsmasker tycker jag tar lite för mycket tid i anspråk men beslutade mig ändå för att pigga upp min hy inför den stundande sommaren.

Ansiktsmasken innehöll choklad. Den doftade förföriskt och jag frestades att även provsmaka men jag kände mig osäker på om det var tillrådligt att använda den kletiga smörjan för invärtes bruk så jag avstod.
Enligt instruktionerna skulle masken sitta på under ett besvärande antal långa minuter innan det var dags att med ljummet vatten avlägsna den hårda skorpa som bildats på mitt ansikte.
Om resultatet blev så där strålande känner jag mig osäker på, möjligtvis blev huden något mjukare än den var innan det experimentella försöket till lite föryngring.

Av en ren händelse fick jag syn på en artikel i en tidning om en undergörande kräm som enligt expertisen fungerar på hud som inte följer de normer som ett perfekt ansikte bör ha. Visserligen mycket dyr, 1 050 kronor för 30 ml men då garanteras att hudens celler skyddas mot fria radikaler och nedbrytning, förbättrar hudytan och minskar celldöden efter UVB-strålning och det bästa av allt, det tränger djupt in i hudens lager och förhindrar åldrandet. Förhindrar!!

De som har råd att prova erkänner sig förbluffade över det positiva resultatet. Det verkar både skrämmande och fascinerade på en och samma gång, säger de som vet. Främst då hudterapeuter som aldrig varit med om något liknande även om de arbetat mycket länge i branschen.

Men vad innehåller då denna mirakelkräm för ingredienser? Jag studerade vidare i artikeln och fann att den var rik på den enda antioxidanten som är både vatten- och fettlöslig och kan således tränga genom hudens olika lager bestående av vatten och fett.
Namnet på denna antioxidant är spermine vilket genast för tankarna till den ingrediens som krävs vid fortplantning. Vilket det också är vid närmare granskning.

Carolina Gynning är en av alla vackra damer som testat produkten med mycket gott resultat. Hon har i ett uttalande sagt att hon fått bebishud genom att regelbundet smeta in sitt ansikte med donerad vätska som omvandlats till kräm på tub.

Som sagt, jag har länge funderat på att tillverka egna hudvårdsprodukter. Helt naturligt och fritt från konserveringsmedel samt att nu när jag kommit in i livet som pensionär finns det tid över för att diska kastruller efter hudkrämstillverkning.

Maken kan involveras i projektet genom att hälla upp den färdiga produkten i rena glasburkar med trevligt mönstrade lock. Kanske en ny gemensam affärsidé att satsa på för att dryga ut hushållskassan en smula...

måndag 25 april 2016

Det riktiga livet och en tuggummiflicka


Ännu en helg där jag lagt undan all kontakt med sociala medier och endast ägnat mig åt det verkliga livet.
Nu har jag dock åter trätt in i den konstlade verkligheten men ruelsen över helgens festliga inslag finns kvar i mina måbradepåer.

Stortvillingflickan har delat helgen tillsammans med oss. Vi har gemensamt besegrat regn, hagel och snöfall. Däremellan lite solsken och utomhusfika i Tivedsskogens förtrollande naturreservat. Knotiga tallar och yviga granar. Slingrande vägar mellan överskjutande mossbelupna stenblock. Vettskrämda tjäderhönor, skuttande rådjur och en och annan högbent trana.

Vi hamnade även i en flock med får när vi klarat av färden genom Tiveden. Ett flasklamm undslapp med nöd och näppe att följa med oss till den väntande festen i Kristinehamns kommun.
Festklänning och rikligt med mat. Presentöppning och två sorters tårta. Jubilaren strålade över att äntligen ha fyllt 60 år. Det är nu det riktiga livet börjar.

Fulla av kalasmat landade vi i Grums där makens son och hans fru serverade oss vitt vin innan vi bäddade ner oss i deras bäddbara soffa.
Vi har blivit omhuldade på allra bästa tänkbara sätt, som alltid när vi gästar Kullen.

Men nu är det som sagt vardagslivet som gäller. Helgen ligger bakom och vi får arkivera dagarna i hängmapparna märkta med "goda minnen".

Dagen har jag ägnat åt lite olika sorters åtaganden i de centrala delarna av Norrköping. Däremellan slank jag in på en sylta där det serverades snabbmat. Mättade fetter, kolhydrater och kolesterol. En hålögd flicka torkade borden rena. Smetade ut såser och hopkrullade rester av salladsblad med en gul disktrasa. Jag tittade bort och lät tänderna mala sönder maten. Svalde och slörpade i mig ohälsosam dryck genom sugrör.

Flickan med den gula disktrasan tuggade ihärdigt på ett rosa tuggummi. Blåste med imponerande skicklighet stora bubblor som gick sönder med en liten smäll. Det rosa tuggummit lade sig som en hinna över läpparna men utefter konstens alla regler lyckades flickan få tillbaka tuggummimassan i munnen och började på ny kula. Allt medan hon fortsatte att torka bord. Idag är det den 25:e. Troligtvis har den bordstorkande tuggummiflickan fått sin lön. Kanske planerade hon att köpa sig något fint för pengarna. Eller spara ihop till en resa. Det är inte lätt att veta vad folk har för planer med sina pengar.

Själv har jag spenderat en ansenlig summa på ett par nya glasögon. Min optiker plus två av hans kollegor var smakråd. Alla med olika tyckande. Expertisens råd äro outgrundliga. Yrslig och matt av att spegla mig med låtsasglas i bågarna  beslutade jag till sist vilka jag ville ha. Det stred mot experternas råd men jag var obönhörligt bestämd med mitt val. Trion skingrades och försvann in till sina ögonmätinstrument och jag betalde mina nya glasögon i förskott med en snabb manöver i betalkortsystemets apparat.
Om tio dagar får jag mina nya brillor. Då kommer jag att se bra ut.

Denna veckas första dag är slut om några timmar. I morgon är en ny dag.
Tack för idag, hoppas vi ses i morgon.
Det är så vi brukar säga till varandra, maken och jag, när vi släckt lampan och håller varandra i hand till dess att sömnen hinner ifatt oss.

fredag 22 april 2016

El Niño och en liten bit staniolpapper


Inledningsvis ganska soligt. Fram på dagen ökad molnighet och sent i eftermiddag risk för regn.
7-11 grader. Dystra prognoser näst sista veckan i april.
Jag tror på maj, det är då den kommer. Värmen.
Påskliljorna bekymrar sig föga över väderleksrapporten. Lökarna är inprogrammerade och det blommar helt utifrån almanackan och inte efter väderleken. Synd bara att jag inte orkar sitta ute i kylan och njuta av den allt mer spirande ögonfröjden.

Ändå talas det om rekordvärme. Temperaturen i februari låg 1,6 grader över snittet jämfört med förindustriell tid. Nasa menar att februari månad var varmare än någonsin. Det är oroväckande eftersom temperaturen inte ska öka med mer än 1,5 grader men det är väderfenomenet El Niño som värmer ytvattnet i Stilla havet och bidrar med den extrema värmen. Säger i alla fall vissa experter.

El Niño får gärna dra sig häråt och lägga sig över Glan.  Lite varm ytvattenånga är inget att tacka nej till i detta bistra nordiska klimat.

Jag ska steka pannkaka. När de kallnat ska det bredas på tjockt med smör och en lagom hinna med strösocker uppe på det. Rullas ihop och viras in i staniolpapper.

Det gäller att inte råka tugga på staniolen. En fruktansvärt obehaglig känsla uppstår, ett minne från barndomstiden då chokladkakefabrikören satt och lindade in den färdiga produkten med staniol. En enda liten ynka bit mellan tändernas tuggytor och dagen var förstörd.
Ett annat starkt minne från min barndom som etsats sig fast är från den gången då min pappa och jag skulle åka till farfar. Det var i smällheta sommaren och pappa fick ett infall av den mer givmilda arten och köpte en Guldnougat till mig. Detb fanns två sorter att välja på. En liten och en stor. Pappa köpte den stora. Varligt vek han undan staniolpappret  och placerade chokladbiten i min lilla hand.
Ensam satt jag i baksätet medan pappa styrde folkan mot vår destination. En liten flicka äter inte så fort men solstrålarna som pressade sig in genom bilens sidorutor var mig behjälpliga och chokladen krympte drastiskt.
Framme hos farfar drabbades pappa av en smärre chock varpå han lånade farfars telefon och slog mamma en signal. Iskallt svarade hon att han fick skylla sig själv varpå pappa och farfar med gemensamma krafter gjorde sitt bästa att få fason på flickan som ätit Guldnougat sittande i en bil utan AC en het sommardag.

Nu är det dock pannkaka som gäller. Vi ska ut på äventyr med stortvillingflickan. En unge i taget är vårt motto. Mellan farmor och farfar ska hon sitta och äta medhavda pannkakor. Färden kommer att gå mot lite olika mål, bäst att skicka med flickan gummistövlarna beordrade jag barnets pappa när han för en stund sedan var här och mellan två jobb hann med att äta pepparkakor med smör.

I morgon bär det av. Pannkakor i staniolpapper. Vi är förväntansfullt beredda alla tre. Bara vi inte biter i staniolpappret så blir äventyret perfekt. Om det är jag viss och säker.

onsdag 20 april 2016

Kemoterapi och tuffa skor



Vårvindarna piskar upp vita gäss på Glan. Trots att solen skiner känner jag mig icke hågad till utomhusaktiviteter. Möjligtvis sitta uppkrupen tätt intill husväggen dit vindilarna inte når.

Känner mig frusen, ända in till märgen. Mycket beroende på förmiddagens sjukhusbesök med min mamma. Det påbörjade idag. Behandlingarna. Mycket ligger framför, jag oroar mig medan mamma ser det hela som ett vetenskapligt experiment.
Jag gör det här utifall det kommer en annan gammal kärring med samma problem som jag. Då vet läkarna hur de ska bära sig åt när de först övat på mig, säger mamma förklarande och låter precis som den filosofie magister hon är.

Behandlingsrummet var fullsatt. Sjuka människor i bekväma fåtöljer med fötterna upplagda på fotpuffar. Dropp som drippade och droppade rakt in i blå vener.
De åt av medhavd förning. De som var rutinerade och kunde de gängse rutinerna.
Jag viskade till mamma, frågade om jag skulle springa ner till kafeterian och köpa oss kaffe och smörgås .Göra så som de andra, de som varit med ett tag.  Hon viftade avvärjande med handen, nej vi går på ett riktigt kafé när det hela är klar.

Sköterskan berättade om biverkningarna. Jag bad om att få en spypåse. Mamma skrattade, undrade om jag mådde illa.
Inte jag men du, sen när vi åker hem.
Nej inte förrän på fredag, men vi tar en spypåse i alla fall. Mamma är en praktiker.

Vi gick på kafé. Därefter ville mamma shoppa. Hon köpte två vita blusar i bomull.
Går det åt skogen kan du ta en av blusarna till du vet vad. Kan vara trevligt att vara fin när jag träffar pappa, fortsatte hon. Tittade på mig och undrade om jag kanske hellre ville behålla båda blusarna och bära dem när hon inte längre hade användning för dem.

Jag fingrade på spypåsen som låg i min ryggsäck. Nickade och svarade att jag gärna tar den ena blusen. Att vi delar lika.
Sen gick vi och köpte nya vårskor till mig. Beslutade mig efter en hel del skoprovningar för en tuff modell. Ungdomlig och utan tillstymmelse att vara tantig.

När jag släppte av mamma vid hennes ytterdörr gav hon mig en kram. Tackade för en mycket trevlig förmiddag, låste upp dörren och försvann in till sig.

Gode Gud, var med oss som är små, tänkte jag medan jag startade bilen, åkte hem till maken och stekte ett par isterband åt oss.
Men först plockade jag upp mina nya tuffa vårskor ur kassen och bad maken om ett omdöme. Precis som vanligt lovordade han min utsökta smak och modemedvetenhet. Strök mig med handen över ryggen och tillade att det är trevligt att ha en fru som går omkring i tuffa skor.

tisdag 19 april 2016

Våryrslig och hashtag


Jag tror att jag missuppfattat mig själv då jag envist hävdar att jag tar dagen som den kommer. Eller missuppfattat mig själv är fel ordval, det är att ta dagen som den kommer som är själva missuppfattningen.
Vissheten därom fick jag mig till livs igår då jag tittade på det otroligt spännande teveprogrammet Fråga doktorn. Där dryftas allt om den mänskliga kroppen och dess beskaffenhet men även då  inre organ strejkar, fötter domnar och hjärtan slår i otakt. Både enskilda hjärtan och hjärtan vi delar med varandra.
Berättelser tagna direkt ur livet, modiga människor som sätter sig i tevesoffan och delar med sig av smärta och vägar som leder tillbaka till själva livet.
Programledarna, Suzanne och doktor Gunilla, är alltid på strålande humör och kan få folk friska enkom genom att visa sig i rutan.

Igår gästades soffan av Olof Röhlander, mental styrketränare och med den sexfaldiga utnämningen Årets talare/föreläsare på sin meritlista. Föreläsare och före detta bordtennisspelare som hjälper andra människor att komma i fas med sig själva och hotta rätt i livskarusellen.

Han var trevlig att lyssna på och sa många bra saker, bland annat relaterade han till sin bok Konsten att njuta av livet och ändå få saker gjorda.
Men det var det där sista som fick mig att skärpa uppmärksamheten lite extra mycket, att den som tar dagen som den kommer har misslyckats.
Jag förstod inte riktigt innebörden eller så får var och en ta till sig uttalandet och göra sig en egen uppfattning om eventuella misslyckanden. Själv har jag inte riktigt bestämt mig än om jag ska satsa på att fortsätta ta dagen som den kommer eller börja göra upp strategier och riktlinjer för att inte känna mig misslyckad. Borde jag känna mig misslyckad? Det är fråga jag nu måste ställa mig.
Suger på den angelägenheten ett tag till och återkommer senare med besked. Under tiden fortsätter jag i det spår jag valt att slå in på. Ta dagen som den kommer.

När vi vaknade i morse visste varken maken eller jag hur vi skulle spendera dagens timmar.  Först vid frukostbordet klarnade det, vi satsade på att besöka en handelsträdgård där det även finns ett ljuvligt café med ljuvliga anrättningar.
Mängder med nya växter är nu nedgrävda i vår trädgård. Perenner som ögongodis med färger som lockar allehanda små flygfän att slå sig ner mitt i härligheten.
Efter avslutat trädgårdsarbete gick jag bakom stugknuten och plockade en bukett vitsippor. Tar våryrsliga glädjeskutt.
Trotsar Olof Röhlander och tackar istället Gud för att jag har möjlighet att ta dagen som den kommer utan att på något sätt känna det som ett misslyckande.
Jag hinner med att göra det jag ska ändå...även om det sker först i morgon eller en helt annan dag...

#visomtardagensomdenkommer 

söndag 17 april 2016

Pinchos och pioner som doftar


Pinchos app. Lägg detta på minnet och ladda ner den till smarta telefoner.

Äntligen har Pinchos landat i staden. Inte för att jag längtat eller väntat eller ens vetat vad Pinchos döljer bakom de stora fönstren. Jag har dock sett skylten varje gång jag sedan i februari månad kört på Kungsgatan för att mitt emot skylten svänga av till vänster och stanna utanför stortvillingarnas dagis.
Efter gårdagen vet jag bättre.

Det var småtvillingarna och deras storasysters föräldrars bröllopsdag. Det valde de att fira tillsammans med maken och mig. Hos Pinchos. Där det krävs en app vilken nu ligger i min smarta telefon.
Via appen bokas det bord varpå en meny med drycker, mat och efterrätter rullar fram.  Bara att välja och vraka, klicka på önskad förtäring som sedan landar hos kocken. Ett svarsmeddelande dyker upp och gästen går och hämtar sin mat.
Vi beställde till att börja med 26 maträtter. Det verkade vara lite övermäktigt för kökspersonalen ty det dröjde nästan en timma innan allt tillretts. Under tiden knaprade vi popcorn. Jag drack Cava. Ett helt glas som svärsonen knappat fram till mig. Det var trots allt bröllopsdag. Maken fick ett gott öl medan bröllopsdagsfirarna drack vatten och barnen lite olika drycker lämpade för småttingar.

Andäktigt åt vi ur skålar och skrapade faten renat. Klickade på appen och med ens kom ett svarsmeddelande. Mera mat. Och efterrätt. Creme Brulee, marängsviss, pannacotta, sorbet...
Vi åt och njöt. Maten var superb. Idag kan jag ångra att jag inte åt mer.
En riktigt festlig bröllopsdag var det och vi kände oss hedrade att få vara med och fira högtidsdagen. Fem år har de varit gifta, småtvillingarna och deras storasysters föräldrar. Verkligen värt att fira.

Idag är en helt vanlig söndag. Festen ligger bakom oss och regnet öser ner mellan varven.
Sonen och svärsonen har varit här under förmiddagen och kört skottkärror. Maken har varit mottagare och skött krattan. Nu återstår bara grässådden. Vi tänker köpa pioner. Doftpioner. Det kommer att bli fint.
Tryggt nedbäddad under det som ska bli vår nya gräsmatta ligger avloppssystemet. Gömt men inte glömt. Ett avloppssystem måste övervakas och vårdas. Även om det växer pioner på toppen.

lördag 16 april 2016

Sånger om kärlek och äventyr med mersmak


När dimman lättar. Vilket den gjorde i morse. Ersattes med regn.  Kanske det behövs, vad vet jag. Mån tro om bönderna jublar eller svär. Är svårt att veta. Stundom tarvas det torr väderlek, stundom blöt. Vädret är bondens dilemma och fiende. Ett bekymmer som vi lagt bakom oss. Nu låter vi andra hållas för att se till att vi icke-odlare får mat på bordet. Svenska råvaror äger och kräver fett mycket arbetet.

Innan vi klev upp ur sängen i morse funderade vi över en eventuell sommarresa. Möjligtvis till Norge. Maken vill se fjordar och fjäll. Jag ängslas för slingriga vägar men maken hävdar att Norge är ett civiliserat land med ett bra och säkert vägnät.
Mitt förslag är att flyga genom det svenska luftrummet för att landa så högt upp i landet som vi kan komma. Boka en hyrbil för att på så sätt korsa gränsen mellan Sverige och Norge. Maken verkar nappa på det utlagda betet och vi smider vidare på våra planer.

För ett antal år sedan flög vi en bra bit upp till den svenska fjällvärlden, hyrde bil och begav oss till Stekenjokk. Under vår fjällvandring såg vi de snöklädda norska fjällen, samer som jojkade och renar med mäktiga horn.
Samerna visade sig dock vara asiatiska bärplockare som sjöng inhemska sånger vilket var förvillande likt samernas sångteknik som syftar till kärlek och relationer.  Asiaterna bjöd oss att äta hjortron direkt ur sina hinkar.

Äventyret gav mersmak. Något år senare iordningställde vi vår bil till en sovbil. Bagaget bäddades med tjocka madrasser, lakan, täcken och kuddar. Därefter körde vi rakt nedåt landet och sov på ungdomligt vis i vår bil vart än det passade oss. Smygduschade i obevakade duschar vi fann efter vägen och åt frukost på någon morgonöppen sylta.
Vi hamnade i Danmark. Smörrebröd och danska wienerbröd. Röde pölse och öl. Fett fläsk och rödkål.
Skagen och tre hav som möts. Anchers hus och Den tilsandede kirke. Hagelskur och Skagenmålarna.

Utanför vårt fönster är det fortfarande grått. Björken har fått musöron. Vinterdvalan är över.
I kväll blir vi utbjudna på restaurang. Småtvillingarna och deras storasyster ska följa med. Deras föräldrar betalar kalaset för så är det sagt.
Jag uppgraderar min nya dator till Windows 10. Tror jag ska klara av det utan hjälp. Kanske är jag mer tekniskt lagd än vad jag anar. Kanske rent utav bättre på det mesta fast jag stundom tvivlar på mina förmågor.

Det är skönt när dimman lättar. Det ger självförtroendet en knuff i rätt riktning. Maken håller tålmodigt en hand på min skuldra när det svajar för mycket. Alltid finns han där. Ser till att jag inte faller.
Till sommaren åker vi på en resa. Möjligtvis till Norge.



fredag 15 april 2016

Förfalskad konst och en kärlekstörstande tjädertupp


Var med sonen under förmiddagen och jobbade. Rensa, kratta, skyffla, klippa och kasta på komposten.
När mamma till Kullerstad trädgårdsservice är med blir det fikakorg. Blåbärsmuffins, nybakade från igår, hett vatten i termos som blandas med tillbehör till valfri dryck.
På väg till trädgårdsjobbet stod en polisbil och tryckte bland vegetationen. Smygande och spanande. Rullade ut efter oss, höll avstånd och det kändes som om vi medverkade i en deckare. Hade jag haft en pistol skulle jag ha laddat och osäkrat. I den händelse att.
Vita skåpbilar är misstänkta objekt, det har jag hört talas om ty det varnas i sociala medier. Dyker en vit skåpbil upp måste allmänheten vara på sin vakt. Helst ringa polisen utan betänkligheter.
Sonens vita skåpbil innehåller inget annat än jordfräs, gräsklippare, gödselspridare, diverse handredskap, gödning och lövkorgar. Men det kan inte lagens väktare veta något om.

Jag tänkte, blir vi stoppade ska jag bjuda uniformerna på muffins och en kopp rykande hett te. För att visa att vi är rekorderligt folk och inga banditer som vill fylla den vita skåpbilen med stöldgods.

Luckan mellan oss ökade, poliserna vek av åt ett annat håll och den vita skåpbilen körde mot egen destination. Deckarfrossan lade sig och jag blev den helt vanliga Carina med mitt dagliga leverne.

Skurkar och banditer finns det gott om. Jag orkar inte längre hänga med i det dystra flödet. Inte i politiken heller eller flyktingmotstånd,diskriminering, tiggare från Rumänien och terrorister. Jag gör helt enkelt en paus från allt. Blundar och njuter av våren och stillheten i mitt liv. Sköter mitt eget och betalar mina räkningar i god tid före förfallodatum. Kokar kalops och gräddar mannagrynspudding.

Om jag inte beger mig till Bukowskis värderingsavdelning och gör reportage vill säga. Bord klädda med mjuka filtar där förhoppningsfulla människor dukar upp sina arvegods eller loppisfynd. Tavlor, smycket och märkliga glasskulpturer.
Värderingsmännen tittar på nära håll med lupp. Meddelar att tavlan är förfalskad men fin ändå. Så klart. Händiga tavelkluddare och modern teknik främjar förfalskningar.
En herre kom med en tavla föreställande en kärlekstörstande tjädertupp. Rysk konstnär som ramat in med guld. Tavlan omsorgsfullt insvept i ett vitt lakan. Dyrgripar måste hanteras varsamt.
Passade till utedasset. Inget att hänga i de fina salongerna. Tyvärr.

Jag har min egen konst som har högt affektionsvärde. Oersättligt trots avsaknaden av guldram. Konst som specialisterna på Bukowskis inte begriper sig på.

Helgen står för dörren. Vi ska förlusta oss på diverse olika sätt. Äta och dricka, umgås och pussas extra mycket. Livets nödtorft, det måste vi värna om ty då går det oss väl.


torsdag 14 april 2016

Problem med högtalarsystemet och äkta kärlek



I morse deklamerade maken att detta var en dag som skulle gå i lugnets tecken. Det han egentligen menade var att han i lagom lugnt tempo skulle köra ut det lastbilslass med jord som tippats på vår tomt under gårdagens eftermiddag.
Sävligt lastade han jord i skottkärran, släntrade i sakta mak till avstjälpningsplatsen och planerade ut jorden med hjälp av stålkrattan. Medan timmarna gick minskade högen och maken insåg att den jord som grabbarna, det vill säga vår son och vår svärson, ska vara behjälpliga med att köra ut på söndag inte längre fanns kvar.
Återstod bara att ringa speditören och be om ett nytt lastbilslass med jord. Leverans under morgondagen.
Ordningen på vår tomt är sålunda snart åtgärdad efter avloppsgrävandet. I sommar spirar förhoppningsvis det nysådda gräset och allt är som det brukar vara.

Medan maken tog det lugnt bakade jag blåbärsmuffins. Inget smakar så gott som färska, lite varma blåbärsmuffins som avnjuts med en kopp kaffe. Att sitta i solskenet ute i trädgårdsmöblerna med dessa små bakverk gör ingen skada. Tvärt om främjar det själen och triggar igång smaklökarna.

Glassbilen har dammats av och skramlade fram på vår grusväg när vi avnjöt eftermiddagsfikat. Först ut var Hemglass som hade fått något fel på högtalarsystemet. Det lät anskrämligt och frestade ingen till inköp av glassiga varor. Fem minuter senare kom Glassbilen och hade liknande problem med sin melodislinga. Den lät som en repad vinylskiva och hackade rejält. Vi släppte förbi båda glassbilarna utan att ge chaufförerna några som helst tecken om att vi var hugade spekulanter på strutar och glassbåtar.
Allt har sin tid och ännu är det inte tid för glass.

Tid är många gånger en bristvara och att ta det lugnt känns sjukt svårt. Maken är av den åsikten att vi tar det lugnt då vi är på hemmaplan och inte behöver ge oss iväg åt något håll. Är benägen att hålla med. Det är enormt stressande att fara iväg eftersom det nästan alltid är relaterat till något åtagande. För min del är det sviter från den tid då jag var dålig. Då var det så illa att jag knappast orkade gå de få meter nedför backen till postlådan. Trots att det snart är tjugo år sedan kan jag stressa upp mig och känna att den framförliggande uppgiften är mig övermäktig. Tror att jag i all framtid kommer att få jobba med den känslan. Acceptera att det är så jag är och försöka ta det lugnt när tiden erbjuder mig det. Framför allt fortsätta att säga det svåra ordet NEJ som jag med åren lärt mig att nyttja.

Skottkärran är nu parkerad vid stugknuten. Den har gjort sitt för dagen och nu väntar kvällen med soffhäng och den stickning jag håller på med. En rosa tröja med vita ränder. Beställningsvara inkommen från småtvillingarnas storasyster. En ny beställning ligger och väntar. Tröjor till stortvillingarna och deras lillebror. Nästa lördag åker jag och köper garn. Maken har lovat att följa med. Det blir en trivsam utflykt som resulterar i lugna kvällar ty medan arbetet med garnet växer fram går det inte att göra något annat än sitta stilla med fötterna i makens knä. Han brukar ge mig fotmassage. Han påstår att han alltid avskytt andras fötter fram till den dag då han träffade mig och mina fötter. Det om något är tecken på äkta kärlek.


onsdag 13 april 2016

Höga höjder och en vaxad mustasch


Det har hotats med våruppehåll. Kanske har vädergurun rätt, luften känns kyligare idag än i går.
Själv har jag beslutat mig för att införskaffa ett gevär. Av grövsta kaliber. Med det ska jag skjuta ihjäl samtliga rådjur som skövlar i vår trädgård. Sedan ska jag flå djuren, breda ut skinnen och lägga dessa runt tulpaner och penséer som ett avskräckande exempel på hur det kan gå för rådjur som hoppar in över staketet till vår tomt.

Efter att under morgonen ha kört runt på min mamma till diverse inrättningar besökte jag sonen och maken för att se hur beskärningen av en enorm prydnadsbuske avlöpte.
Högst upp på den längsta stegen stod maken uppklängd, den kortare stegen brukades av sonen som lider av svindel. Jag ruskade lite på sonens stege för att bevisa att den stod stadigt och fick en svavelosande salva till svar.

De är rätt lika far och son. Både till utseende, sätt och sinne. Frånsett hårfärg och skäggväxt. Maken har aldrig varit trakterad av att odla ansiktsbehåring trots att jag under en period i början av vårt förhållande uppmanade honom att lägga undan rakhyveln. Jag tycker det är snyggt med skägg men där går makens och mina åsikter isär. Jag fick vika undan på den punkten men anser dock att min skägglöse make är otroligt snygg utan extra ansiktsprydning.

Ibland slår det mig att vi kan se likheter i varandra trots att släktskap saknas. Vilt främmande människor kan ha drag av varandra på ett häpnadsväckande sätt.
Minns en gång för många år sedan då jag landade utanför en kyrka där jag skulle vara representant vid en begravning. Knappt hann jag slå av bilmotorn innan dörren rycktes upp och en man stirrade uppfordrande på mig.
Jag hälsade artigt varpå mannen undrade om det var jag som var Anders.
Jag fnittrade till, knuffade upp bysten med ena handen, höll behagen kvar i ett stadigt grepp och frågade om han tyckte att jag såg ut som en som hette Anders.
Mannen studerade min barm under ett par sekunder och bad sedan om ursäkt att han tagit fel på person.

Nästa gång samma sak hände var i väntrummet på vår vårdcentral. Jag satt där ensam och bläddrade förstrött i en av de trista tidskrifterna som vårdsökande människor är hänvisade till att bläddra i då de sitter i ett väntrum på vårdcentralen.
En läkare kom släntrande, bläddrade i det som verkade vara en journal, tittade på mig och ropade Gunnar. När Gunnar inte svarade frågade han om jag möjligtvis var den Gunnar han sökte.
Jag blev frestad att fråga läkaren om han egentligen hade kompetens att skilja en kvinna från en man men skakade på huvudet och sa att Gunnar inte ännu hunnit installera sig i väntrummet.  Läkaren såg sorgsen ut, tänkte antagligen på den pressade tidsplaneringen han hade och som nu skulle sprängas på grund av denne frånvarande Gunnar, varpå han lufsade iväg för att återkomma efter fem minuter. Jag förekom honom och upplyste om att jag fortfarande inte var Gunnar och att jag skulle låta meddela patienten att han skulle knacka på läkarens dörr när han dök upp.

För att dra slutsatser av dessa båda händelser kan jag konstatera att jag troligtvis har vissa maskulina drag. Kanske borde jag försöka mig på att odla skägg eller i alla fall släppa fram min mustasch som jag envisas med att vaxa bort. Vem vet, jag kanske klär fint i ansiktsbehåring.

Det jag undrar mest över är hur Anders och Gunnar egentligen ser ut. Om de har skägg eller inte.

tisdag 12 april 2016

Navelludd och vardagslyx


Våren fortsätter sin entré. Dock var gräsmattan vit av frost när vi hissade upp sovrumsfönstrens rullgardiner i arla morgonstund. Bilens framruta hade en tunn isskorpa och det krävdes stjärtvärme i förarsäte, men endast för en kort stund.
Himlen är klarblå och solen varm. Fjärilar och pollinerande insekter fladdrar förbi. Landar tungt på krokus, vitsippor och skilla. Jag vill hålla fast tiden.

På vägen utanför hör jag hur maken kommer hem. Stegen skramlar i släpkärran. Han har varit med sonen och beskurit fruktträd. Sista rycket. Knopparna spricker snart och släpper fram ljuvliga blomster. Då är det för sent att beskära men tid finns för fika ute på altanen. Jag har längtat efter att maken ska komma hem. Att sitta ensam på förstutrappan och vårfika känns vemodigt. Två är vi och två ska vi vara.

Dagens arbete är klart även för mig. Text och bilder på väg till redaktionen. Snabbt och enkelt med internets fantastiska möjligheter. Resten av dagen är jag fri. Känner mig fortfarande förvånad att den dörren öppnats, att det getts mig möjlighet att göra det jag vill, när jag vill och hur jag vill.

Arbetat har jag gjort sedan den dag jag slutade grundskolan. Vägrade vidareutbilda mig. Inget jag ångrat eller något som för mig satt käppar i arbetsmarknadens hjul. När jag var ung fanns det jobb i överflöd. Den som ville försörja sig gjorde det. Jag har aldrig varit arbetslös. Utan betänkligheter har jag kastat mig i det som erbjudits. Arbetstagare och egenföretagare. Verkstadsmekaniker, städerska, sjukvårdsarbetare, taxichaffis, busschaufför, grusbilschaufför, deltidsbrandman, lärarvikarie (gud hjälpe mig och alla elever), fotograf till en bygdebok, lantbrukare, skribent, kyrkvaktmästare, begravningsentreprenör, föreläsare och kursansvarig. Meritlista kallas det visst.  Min barndomsdröm var dock att bli kirurg eller bensinmacksföreståndare. Alla drömmar kan inte slå in.
Nu måste alla ha kompetens oavsett vilket yrke det gäller. Ingen utbildning, inget jobb.

Jag har under förmiddagen mött några unga kvinnor. Snart tar de studenten. De kände sig pressade. Mycket ska hinnas med innan de trär den vita mössan på skulten och springer ut i det verkliga livet.
I deras utbildning har det ingått att starta ett företag. De hittade ett koncept som omgående slog igenom på marknaden. Företaget blomstrar men ska inom kort läggas ner. Även det ingår i deras utbildning. Blandade känslor. Vemod och lättnad. De vill ut och resa. Se sig om i världen innan de går vidare. Nya utbildningar, jobbansökningar eller kanske ånyo starta upp företaget de avlutat.
Unga kvinnor med framtidsplaner.

Själv njuter jag av dagen som är. Suger långsamt ut sötman som mina jobb inbringat. Vickar på tårna och pillar bort navelludd då latheten slår till med full kraft. Är tacksam att inte längre tillhöra ungdomens skara. Meritlistan är hopvikt. Ligger längst in i någon låda. Gömd och glömd och kommer aldrig att plockas fram. Jag är endast ett med nuet och här vill jag stanna. Srtävar inte längre mot några mål. Tänker inte ens på min förestående död. Den kommer då det är dags utan att fråga om jag har någon utbildning eller om valt att avstå från förkovring.

måndag 11 april 2016

Sparris på undre ögonlocket och vitlök i kökslandet


Lycka är att ha en skrivarbod. Öppen dörr mot friheten, gräset grönskar och från sjön hörs en maffig kakafoni där de nyanlända sjöfåglarna håller kärlekskonsert. Går inte annat än att känna mig tillfreds med livet. I annat fall vore jag rent utav otacksam.

Helgen har mest handlat om mat. Vi har inmundigat de mest skilda slag av maträtter. Blivit bjudna. Bara att sätta oss till bords och avnjuta det som jag själv inte behövt tillreda.
Rikliga mängder dessutom. Mättnadskänslan har funnit kvar när vi vaknat på morgonen. Känner dock ingen skuld och skam över att ha möjlighet att äta mig mätt trots att det finns omkring 842 miljoner undernärda människor i världen. Deras magar slutat inte vrida sig i hungerplågor om jag svälter mig i sympati. Olika faller ödets lotter och jag har haft turen att inte hamna i de undernärdas svältande skara.

För många år sedan åt vi på en restaurang där kocken fått utmärkelsen Sveriges mästerkock.
Förväntningarna var skyhöga men det hela slutade med platt fall. Både för oss ätande och vår inbördes rankning av kocken.
Trerätters stod på menyn. När maten efter mycket bestyr tillagats med mästerliga slevar och andra diverse matlagningsinstrument till sist hamnade på vårt bord var det så snålt tilltaget att hela anrättningen med lätthet hade kunnat balansera på kanten av mitt undre ögonlock.
Ett besök hos stadens korvkiosk där en rejäl mosbricka med räksallad blev slutresultatet av mästarkockens försök att behaga sina gäster.

Ett sådant tilltag kan ge mig samvetskval om jag ägnar mig åt att låta tankarna gå till världssvälten. Betala dyra pengar för minimalt med föda och dessutom ha de ekonomiska tillgångarna kan förmörka sinnet över att leva i överflöd då andra inte ens har tillgång till rent vatten.
Våga vägra mästarkockars dyra kulinariska matanrättningar!

Förmiddagen har gått åt till att utforska en för mig ny del av Norrköping. Jag vet att den finns men inte ägnat den så stor tanke även om den är ytterst viktig för vår kommun. Nämligen Norrköpings hamn beläget ute vid Bråvikens mynning ute på Händelö.
Trots tydlig vägbeskrivning samt gps lyckades jag ändå åka vilse och hamnade i Jursla. Efter några manövrar kom jag på rätt spår för att till slut hamna på helt fel ställe i hamnen. Jag frågade en grovarbetare om råd. Han pekade med sin arbetshandskbeklädda näve mot hamnkontoret där en vänlig yngling hjälpte mig till rätta och förklarade hur jag skulle ta mig till huvudkontorets entré.  Marknadschefen stod beredd med en kopp kaffe i handen som han kokat i den nyinskaffade smarta kaffemaskinen för att ge den frilansande reportern.
Jag ryckte och slet i den låsta dörren som var placerad i direkt anslutning till huvudentrén och vi stod en stund och glodde på varandra genom den tonade fönsterglaset. Marknadschefen klev ut genom den rätta dörren, gav mig kaffemuggen och hälsade mig välkommen. Han fru var från Värmland, berättade han och på så vis kände vi plötsligt en samhörighet varpå han försäkrade mig om att det inte gjorde något att jag var aningen sen till mötet.

Varje dag har något nytt att erbjuda. Fartygen kommer till Pampushamnen. Lossar sin last och lastas med ny innan kaptenen på skutan drar upp ankaret och styr mot fjärran länder.
Själv njuter jag av stillheten på Glan där den enda stora båten som syns har fiskare Axelsson vid rodret och någon gös som ligger och sprattlar på durken.

Går det annat än att känna sig lycklig i vårens hänryckande tid, tänker jag stilla och ämnar bege mig ut ur skrivarboden för att tillsammans med maken vistas i solen och fundera ut vad vi ska införskaffa för några nya perenner som ska pryda sin plats i vår trädgård. Möjligt att jag även går och tittar till hur vitlöken mår efter vinterns vila i kökslandets svarta mull.

lördag 9 april 2016

Art LAB och gipsade ben


Det händer att maken följer med mig ut på mina frilansuppdrag. Det kantar mitt jobb med en extra nyans av glädje. Idag var en sådan dag då vi gemensamt körde med för arbetet all nödvändig utrustning till Rejmyre för att bevittna invigningen av en konstinstallation.

Som de läckergommar vi är startade vi uppdraget med kaffe och var sin minimal kaka, placerad på en och samma tallrik. Bakom skapelsen, där det ingick chokladmousse, var Gestgiferiets krögare som även inbjöd oss att avnjuta det dignande smörgåsbordet när mitt jobb var avslutat. Vi är begåvade med födgeni så väl gällande att slå oss fram genom livet som att hugga in av uppdukande anrättningar. Därmed sagt att vi avslutade dagsarbetet med att fylla våra magsäckar med samtliga rätter som ett smörgåsbord har att erbjuda.

Däremot har vi enats om att vi stundom icke begriper oss på vissa konstinstallationer. Vi anser oss inte som sämre människor för det men trevligt vore om vi begrep oss på innebörden av ett par ben som sticker fram under gardiner från 1950-talet.

Konstnären förklarade sitt verk för den samlade pressen och konstintresserade. Ett bildspel rullades upp där vi fick ta del av skapandet av dessa ben som framställdes med färdigblandad gips. Benstumparna sågades till då gipset stelnat, putsades och förseddes med en invändig armering och utvändigt med strumpor. Därefter hängdes gardinerna för de strumpklädda benen och konstverket var klart för installation i Rejmyre hantverksby.
En skribent från en kulturell sida på internet räckte upp handen och frågade om benen var tillverkade av silikon varpå konstnären älskvärt log och förtydligade sig.

För att få mer krut över verken hade en författare anlitats för att skriva texter till de gipsade benen. Hon ansåg att de tillhörde 50-talets hemmafruar. Om hemmafruarna på 50-talet förde ett hemlighetsfullt liv bakom tidstypiska gardiner eller enkom var nyfiket lagda begrep jag inte. Inte heller den kulturella skribenten från internet som ånyo räckte upp handen och förkunnade att hennes tankar fördes till filmer skapade av skräckens mästare Hitchcock.
Det går att tolka konstverk efter egen huvud, blev konstnären och författarens enkla och tydliga svar. Varpå den lilla flickan som var så liten att hon fortfarande hade alla sina mjölktänder kvar tappade skålen med snacks som hon gick runt och bjöd konsteliten att ta en näve av.
Flickans pappa föll på knä och plockade upp de torra godsakerna därefter blev han så matt och svag att han gick ut i friska luften och lade sig att sova på ett cafébord där vi hittade honom när mitt uppdrag var avslutat.
You really need an powernap, sa jag när jag gick förbi ty mannen var från Amerika och jag gav därmed ett bevis på att om jag inte är konstkunnig så är jag dock ganska språkbegåvad.


torsdag 7 april 2016

En slängpuss genom fönstret och en vårhälsning från Lund


Sjön ligger askgrå utanför fönstret. Dimman på andra sidan viken är som en slöja och värmeelementet i skrivarboden släpper ifrån sig sköna värmestrålar.
Jag sitter insvept i långkofta och fötterna pryds av hemstickade raggsockor. Längtan efter värme och sol är outhärdlig.
Regnet smattrar på plåttaket, stora droppar studsar på trätrappan och det skvätter upp mot husväggen.

Gårdagen bjöd på likartat väder. Blåste gjorde det så pass att mina pengar försvann i vinddraget. I gengäld släpade jag med mig hem flera kassar fyllda med onödiga nödvändigheter efter en shoppingtur till Linköping.
Mamma bjöd på mat och fika. Hon tyckte det var en mycket trevlig dag. Trots föregående läkarbesök som resulterade i en för henne jobbig framförhållning. Mina darrande nerver tycks aldrig vilja stilla sig.

Denna vecka har haft ett högt tempo. Ännu finns dagar kvar. Fyllda till bredden. Kanske vi borde resa bort ett litet tag. Till Gardasjön. Sitta vid strandpromenaden och äta glass. Vänta in den svenska sommaren i ett soldränkt Italien.

Ledarhunden svarar inte på tilltal. Han ligger hoprullad vid mina frusna fötter, njuter av att få ha en fridag. Lyfter då och då lojt på ögonlocken och ser mig rakt in i ögonen. Suckar av välbehag och låter åter ögonen slutas.
När jag lämnar tillbaka honom ikväll ersätts han av en småtvillingflicka. Vi ska poppa popcorn innan vi lägger oss i samma säng för att somna för natten. Mormor och morfar med barnet i mitten. Trångt men trevligt.

Stortvillingpojken vinkade till mig genom dagisfönstrets glasruta efter morgonens överlämnande till personalens omsorg. Satte handen till munnen och avfyrade en slängpuss. Jag hann inte besvara den innan han var försvunnen. Hans syster är på sjukhuset. Ska få botox insprutad i sina stela ben. Tidig morgon som blir en lång dag. Det är tufft att vara liten.

Maken har haft två förluster denna hektiska vecka. Tappat sin mobiltelefon samt tappat den tand som tandläkaren för någon månad sedan till synes omsorgsfullt ersatt mot den sönderbitna permanenta som funnits där sedan mjölktanden försvann. Själv tappar jag mycket hellre min telefon än min tand. Visserligen smärtsamt kostsamt båda delarna. Skillnaden är endast att för mig är ett tandläkarbesök mer känslomässigt kostsamt än den höga ekonomiska kostnad ett tandläkarbesök medför.

Ännu en vårhälsning från Lund. Blommande magnolia på Bangatan. Bildbevis är hitskickat. Jag sneglar mot vår egen magnolia. Hårda knoppar som vittnar om att det finns något fint innanför skalet.
Det finns hopp om förändring. Ty bakom varje hård fasad finns något mjukt. Så måste det vara, vill inte tro annat.

tisdag 5 april 2016

Under det utåtgående ögat och sneda klipp


Det bor en domherre i vår trädgård. När vintern var som strängast syntes den inte till men nu ser vi den dagligen.
Den verkar olycklig. Svag och bräcklig. Vi har funderat ut tre alternativ till fågelns hälsotillstånd. Vilket eller om ens något är korrekt går inte säkert att orda om.

Det första alternativet som verkar det mest troliga är att den drabbats av någon sorts åkomma. Totalt orädd sitter den och klamrar sig fast vid någon gren. Helt nära och till synes oberörd av vår närvaro. Det är ett tecken på sviktande hälsa.
Andra alternativet kan vara att han mist sin fru och är uppe i grubblerier vart hon tagit vägen. Kanske hon hittat någon annan herre med rödare bröst. En som passar bättre som potentiell make. Eller så är makan död och sorgen känns tung och övermäktig.
Tredje alternativet kan vara att han helt enkelt trivs med vårt sällskap. Förstår att vi inte är farliga utan endast anser att han tillhör vår trädgård. Fågeln finner ingen anledning till rädsla utan trivs med tillvaron och beslutat sig för att stanna.
Men den sorgsna minen säger oss något annat så det tredje alternativet är inget egentligt alternativ utan det är det första alternativet som är gällande. I alla fall känns det så för stunden.

Under förmiddagen har jag varit med sonen och hjälpt honom i hans trädgårdsfirma. Vi har beskurit rosor. Det var inte för utan att jag darrade med sekatören. Att beskära någon annans rosor är ett hedersuppdrag och inget får gå fel.
Under handledning av sonen klippte jag med den exakthet som krävdes. Strax under det utåtgående öga, så tror jag det var han lärde mig.. Ett snett klipp som har sin förklaring som jag inte längre minns.

Damen med alla rosorna verkade nöjd då vi efter flera timmar med sneda klipp var färdiga. Hon inspekterade och tackade. Berättade att det där med trädgård var hennes makens avdelning. Själv tyckte hon bättre om att ta promenader med hunden.
Tyvärr hade maken dött för en tid sedan och hon orkade inte engagera sig i att ta hand om rosorna.

Hon såg ledsen ut bakom leendet. Ensam och övergiven där hunden nu var hennes enda sällskap. Trädgården i vårskrud såg plötsligt tragisk och tom ut. En trädgård är en plats för gemenskap. Där
bör det vara två om det varit så från början om trädgården ska vara fulländad.

Maken och jag drack kaffe när jag kom hem. Satt i solen på vår förstukvist. Lyssnade till sothönsens kärleksläten. Hörde svanar komma i luften och landa på vattenytan med sina breda fötter. Småfåglarnas ständiga kvitter.
Och så var det den där domherren. Som satt i vår magnolia och tittade sorgset mot vårt håll.

Det är skönt att vi fortfarande är två som möter våren tillsammans.

måndag 4 april 2016

Friluftsliv och Kulturhusets bamba


Det fuskas och bluffas. Nya rapporter haglar in, inget gör mig längre förvånad. Mycket vill ha mer och vi anständiga betalar vår skatt som vi alltid har gjort.

Mest längtar jag efter värmen. Efter att vi ska ta fram våra cyklar. Packa cykelkorgarna fulla med mat och breda ut filten vid någon trevlig plats där vi kan avnjuta den medhavda förtäringen.
Tids nog är det dags. Gäller att hålla sig till tåls. Äventyren ligger inte allt för avlägset.

Ett annat nytt spännande projekt kommer att ske inom en snar framtid. Jag väntar ivrigt tillsammans med maken. Vi kommer att få uppleva något vi aldrig tidigare upplevt. Frågan är om det kommer att slå väl ut eller inte. Återstår att se. Vi håller det dock hemligt för alla. Ingen idé att någon frågar, vi kommer icke att svara.

Under förmiddagen har jag varit med mamma till vårt anskrämliga polishus i Norrköping. Måste vara kommunens fulaste byggnad.
Där inne regerar konungens kumpaner, sa mamma men jag frågade inte vad som låg till grund för det påståendet.
Ny identitetshandling stod på agendan. Polishuset har införskaffat sig en volontär som i gul väst visade oss plats på träbänken. Han såg vänligt auktoritär ut och vi vågade inte annat än åtlyda uppmaningen.
Mamma blev förskräckt över det nytagna fotografiet. Jag tröstade och kvinnan bakom fotograferandet hjälpte till med att säga att alla ser konstiga ut på identitetshandlingar. Med det lät mamma sig nöjas och vi fortsatte färden med att festa loss på bakelser innan stortvillingarna hämtades på dagis.

Ett besök hos grannkommunen var min andra punkt på dagens åtaganden. En kommunal spaningen efter våraktiviteter. Kulturhuset kryllade av ungdomar som åt grillad kyckling med fingrarna. Skolmaten var äcklig förkunnade de och valde att köpa egen förning och använda Kulturhusets foajé som bamba.

Hälsokostaffären ville pracka på mig d-vitamin i kapsel och en undergörande kräm för min torra, trötta och vinterglåmiga hud samt något sorts grönt gräs för att av den göra mig en uppiggande smoothie. Jag tackade vänligt nej och undrade i mitt stilla sinne varför jag egentligen gått dit och begav mig därför raskt till kommunhuset där jag blev upplyst om att kommunen nu tänker sänka hastigheterna på många av kommunens vägar. Det gäller att vara rädd om kommuninnevånarna samt tillresta besökare.

Dagen är snart till ända. Liv och rörelse mest hela tiden. Mitt frilansarbete är avklarat och inskickat till redaktionen. Måndagar är bra dagar, de öppnar alltid upp för något nytt. Dessutom har jag skrivit de första texterna på min nya dator. Det kändes bra men ovant.

söndag 3 april 2016

Blommor i Botan och den sista burken blåbär


Väntar på småtvillingarna och deras storasyster. Det vankas våffelkalas i utbyte mot att deras pappa får igång min nyinköpta dator. Från och med i morgon är det förhoppningsvis slut på allt svärande över krångel som kräver omstart.

Helgen har för övrigt bjudit på utomhusaktiviteter i trädgården. Maken fortsätter sin enträgna kamp med dräneringar. Alltid hittar han något surhål som kräver dräneringsslang. Till bakgrundsljud av rasslande singel och grävmaskinsmuller har jag rengjort vår trädgårdsdamm, rensar fjolårslöv och eldat torrt gräs.

Att elda är nervkittlande. Det är inte lätt att i förväg veta vart de små eldstungorna ämnar att bege sig. Vattenspann och räfsa håller styr på eventuella rymlingar medan tankarna rör sig omkring rådande eldningsförbud.

En granne här i vårt område eldade även han för en tid sedan. Inte enbart visset gräs och annat skräp. Han eldade dessutom nästan upp sig själv. Måste vara fasansfullt att plötsligt stå i ljusan låga! Sjukhusbesök blev följden och jag misstänker att det kommer att svida i skinnet ett bra tag framöver.

Veckan som kommer är fullbokad. Nästan så jag önskar att jag kunde klona mig. Vissa veckor är mer hektiska än andra för en självvald pensionär. Tänker att jag kan skatta mig lycklig att jag inte har ett ordinarie arbete. Då skulle jag inte hinna med allt annat jag ska hinna med. Frilansjobb, barn, barnbarn, hundar, min mamma och inte minst mig själv. Precis som för andra pensionärer hopar sig uppdragen. Jag behöver inte ligga på soffan och sparka tills orken tryter.

Hörde på nyheterna igår att ungt blod ger gamla människor ungdomen tillbaka. Kanske jag skulle ta och tappa lite blod från högen av barnbarn och ge mig en infusion. För vem vill inte vara evigt kroppsligt ung? Även om mitt sinne känns ungdomligt och vitalt känns det i kroppen att den varit med ett tag. Syns dessutom tydligt vid granskning även om maken varje dag hävdar motsatsen.

Men våren ger energi. Det är lätt att leva när ljuset lyfter. En inbjudan har inkommit att åka till Lund och se på rhododendronblommorna i Botan. Låter frestande men blommorna har väl blommat över innan jag hinner dit. Får vänta in de vackra buskarnas blomning i rhododendrondalen i Norrköping, det är inte illa det heller. Eller helt enkelt stanna hemma vid stugan och insupa ögonfröjden som vår egen blommande växtlighet ger. Det är det absolut bästa beslutet vilket jag härmed klubbar igenom.

Nu ska jag njuta av den resterande dagen. Steka våfflor så det osar, vispa grädden lagom fluffig och öppna den sista burken med sylt av blåbären jag plockade precis utanför vår altan förra året.

Jag känner mig rik på både det ena och det andra ty här råder ingen fattigdom och armod.

fredag 1 april 2016

Glittrande vatten och forskaren i Torsby


Morgonen började precis så som april månad sig bör. Ihållande snöfall som bäddade in krokusarna i ett smältande vitt täcke. Jag gjorde mig inga större bekymmer. Är det inget annat än ett litet snöfall första dagen i april som tynger sinnet går det att härda ut.  Det är i alla fall min bestämda åsikt.

Och mycket riktigt. Solen kom och inget skidåkande blev det av. Inte heller hann jag med att krama snön till en snöboll. Istället gav jag mig ut på en biltur, tvärs över Bråviken. Med färja. Bedårande vackert trots att jag befann mig först i bilkön och inte såg annat än bommen som ger den båtburna bilisten tydliga instruktioner hur det ska gå till på en färjetur över Bråvikens vatten.

Under den korta resan till fast mark hann jag tänka att det idag är den 1 april, den stora skojaredagen. Lurendrejarnas dag. Som om det inte finns nog av lurendrejare mest varenda dag.
Enligt dagspressen har det öppnat en ny flyglinje. Mellan Norrköping och Linköping. I morgon är den flyglinjen nedlagd på grund av passagerarbrist. Så är det med den saken.
Jönköping ska en dag som denna ha fått en ny landshövding. Nämligen Lena Philipsson och i värmländska Torsby har en forskare tillsammans med en Icahandlare löst gåtan hur människan ska klara av att smälta cellulosa. Världssvälten ska utraderas med Extreme Fiber Flakes som består av gran- och tallflis.

När något av våra barn, minns ej vilket, gick i skolan möttes de av en hälsning på "svarta tavlan" där läraren präntat en tydlig text om att det fanns en hel låda kokosbullar att hämta på expeditionen. Glada i hågen gick några från klassens elever dit för att hämta dessa goda bullar med förhoppningar om att klassen skulle få smörja kråset. Snopna lommade de tillbaka utan godsaker men utskrattade av expeditionsbiträdet.
Inget är så ljuvligt som en ljuvlig hämnd. Eleverna suddade ut lärarens text och ersatte med en egen.
"Vi åt så många kokosbullar att nu har vi fått ont i våra magar och valt att lämna klassrummet. Ja till och med valt att lämna skolan för denna dag och ämnar bege oss hem för att kurera oss. Hej då och ha en bra dag, läraren".

Det blev varken lapp hem till oss föräldrar eller kvarsittning. Läraren fick stå sitt kast. Det kallar jag för ett riktigt bra aprilskämt.