Summa sidvisningar

onsdag 30 mars 2016

Åldrandet och lättillgängliga minnen


Sömnen var svår att infinna sig för småtvillingarnas storasyster då hon under den gångna natten gästade oss.
Hon var spänd, deklamerade hon. Det hett efterlängtade dagläger på ridskolan upptog tankeverksamheten och störde den inväntande sömnen.  För att förenkla denna morgon sov hon över hos oss eftersom det var vi som skulle se till att hon, iklädd ridbyxor och ridstövlar, kom till plats och ställe i rättan tid.

Mannagrynsgröt, ägg och smörgås till frukost. Det gäller att intaga en stadig morgonmåltid om det ska orkas med att umgås med hästar en hel dag.

Två timmar innan avfärd var flickebarnet beredd. Minuterna sniglade sig fram. Det gick inte att dämpa hennes reslust. För henne gick tiden oerhört långsamt.

Alltid när barnbarnen är hos oss utan sina föräldrar ordnas det extra festligheter. Oavsett veckodag. Oftast står chokladfondue på menyn utefter beställning. Så även gårdagens kvällsmys. Frukt och fluffig chokladsmet som inmundigas med sked. Det ger den bästa kulinariska upplevelsen.

När jag vinkat av flickan och hennes morfar åkte jag iväg på ett jobb. Skulle intervjua en man om ett gammalt hus. Han berättade, jag noterade och fotograferade. Han fru var till staden för att hämta deras barnbarn som skulle bli nattgäster hos sin farmor och farfar. När trion var hemma kokade frun kaffe och dukade upp bullfatet. Vi satt i finsoffan och pratade om väder och vind samt allt annat som främmande människor pratar om.

Han skulle till att fylla nittio år, berättade mannen medan frun hällde upp kaffe i koppar av fint porslin. Hon var yngre än sin make. Betydligt mycket yngre till och med.
Jag bet i bullen, sa mellan tuggorna att jag vet andra som har en yngre fru. Eller en äldre man.
Så går det också att uttrycka sig, skrattade de.

Femtio år hade de varit gifta. Två barn och många barnbarn. Ett bra liv hade de haft tillsammans. Stundom grälade de, stundom kysstes de. Precis så som det är i ett äktenskap.

Plötsligt sa mannen att snart var nog de gemensamma året slut. Det var antagligen bara en tidsfråga innan frun skulle sitta ensam i det hus som de gemensamt byggt upp.
Frun nickade instämmande. Ja snart är det nog slut.
Jag frågade om han kände sig skraltig. Nej inte det minsta. Det är bara tiden som är knapp, blev svaret.
Om tiden kunde vridas tillbaka skulle han göra det omgående och de skulle få leva om sitt gemensamma liv precis på samma sätt som de gjort med det undantag att de skulle glädjas ännu mer av varandra eftersom de nu visste hur fort femtio år slukas upp av tiden.

Jag tuggade på sockerbulle som plötsligt fick en smak av sälta. Till de bådas förskräckelse började jag staka mig på orden. De såg att mina ögon blev blanka och jag snöt mig i servetten. Deras svarta hund kom till min undsättning. Han ville bli kliad i nacken och jag krafsade tacksamt runt i den lurviga pälsen.

Mannen lade sin hand på min axel. Sa att tar det slut så har frun många fina och härliga minnen att se tillbaka på. Att just dessa minnen kommer att hjälpa henne vidare. Om inte hon hamnade på bårhuset före honom vill säga. Då skulle det bli han som fick vandra ensam på minnenas väg. Det skulle inte behöva bli en särdeles lång vandring, men ändå ganska ensam så länge den varade. De hade dock inte upprättat någon garantisedel gällande deras hädanfärd. Det enda de hade i pappersväg var kärleksbrev, äktenskapsbeviset och ett testamente.

De stod bredvid varandra på trappan när jag åkte hem. När jag inte längre såg deras hus i bilens backspegel började tårarna rinna.
Jag tänkte att när jag kommer hem måste jag resonera med maken om hur vi tillsammans ska förvara våra minnen på ett säkert och bra sätt. När vi minst anar det behöver de vara mycket lättillgängliga.

tisdag 29 mars 2016

En vän med medhavd sushi och en uppsprickande himmel


Dagen började med regn. Inget litet milt och stilla vårregn utan mer hällande. Kallt och ruggig morgon mötte mig när jag sömndrucken klev ut på gårdsplanen för att köra stortvillingarna in till dagis.
Jag är ofta sömndrucken och vimmelkantig nu för tiden om jag tvingas upp ur sömnen tidigare än vanligt. Med vanligt menar jag att både maken och jag numera unnar oss rejäla sovmornar. Det verkar som om ju äldre jag blir desto längre klarar jag av att sova på morgonen. Något säkert mina föräldrar önskade att jag haft den gåvan som barn. Jag har allt sedan den dag jag föddes varit otroligt morgonpigg, men kvällstrött. Nu är det tvärt om. Sena kvällar och lika sena mornar.
I morgon blir det extremt tidigt ty småtvillingflickornas storasyster blir vår nattgäst och den flickan är inte nådigt morgonpigg.

Fortsättningsvis på denna dag sprack himlen upp och vinterns efterlängtade sol gjorde sig gällande. Till vilken glädje för mig kanske någon nu undrar. Inte någon glädje alls eftersom jag suttit i skrivarboden och jobbat mest hela tiden. Blickar jag ut genom fönstret ser jag maken som krattar runt i jordhögarna men jag ser även att fönstren är i stort behov av rengöring. Får bli ett senare projekt.
Enligt dottern är jag smått smygsnuskig som endast städar det som syns utanpå. Inte mikrovågsugnen för att ta ett exempel. Den är enligt henne konstant smutsig och nersprätt av diverse matrester men vem behöver lida över en sådan petitess när det finns påhälsande människor som kan förfasa sig över våra lortiga fönster.

På tal om påhälsningar. Lagom till lunchtid stod min vän Ariann och knackade på dörren. Hon sa inget om lortiga fönster, däremot hade hon en kasse i handen med lunchmat. Ändå från Norrköping hade hon kört ut till Skärblacka för att överraska mig med sushi. Det kallar jag äkta genuin vänskap.
En hårt frilansande skribent behöver mat för att orka, var hennes förklaring till besöket.

Arianns och min vänskap uppstod för många år sedan då vår dotter var med om en riktigt otäck ridolycka som om det gått värre kunde ha kostat henne livet och försatt oss i en livslång sorg.  Ariann, som är sjuksköterska, tog med varliga händer, milt sinne och stor kunskap hand om vår skadade dotter. Vi kände en sorts samhörighet och när vi senare sammanstrålade på en fotokurs blev vänskapen ett faktum.
Och här stod hon alltså utanför dörren vid lunchtid med en påse fylld med mat för att se till att jag inte skulle lida någon hungrande nöd.

En annan glad överraskningsmoment som skedde idag var att maken och jag blev inbjuda till ett stort kalas. Ibland är vissa dagar bara så bra dagar. Idag är en sådan dag. Det kunde jag väl aldrig tro när jag yrslig av trötthet masade mig upp ur sängen i morse.

måndag 28 mars 2016

Podcast och tiden som ligger bakom


Det sista av påskmaten är uppäten. Renslickade skålar och tomma karotter. Denna dag är en vilodag efter golgatavandring, korsfästelse, död, begravning och uppståndelse.
Jag börjar snegla på veckans kommande dagar. Planerar in jobb, dagischaufför och övernattande barnbarn.
Maken sneglar på vår trädgård som nu ska återställas till sitt ursprungliga skick efter avloppsgrävningen. Jord ska beställas, schaktas ut och det ska planeras. Gräsfrö och bevattning. Inköp av prydnadsbuskar och perenna blomster.

Vi måste ta vara på våren, sa vi till varandra mellan tuggorna av uppvärmd Janssons frestelse och knäckebröd med ost.
Månaderna går så fort. Vi är helt överens. Tiden springer ifrån oss. Bäst att värna om dagarna, de kommer aldrig åter.

Dagbok har jag skrivit sedan barnsben. Vissa av texterna har varit långa och välfyllda av upplevelser, känslor och väderlek. Andra texter är endast enkla noteringar, men ack så värdefulla.
För en tid sedan satt vi och bläddrade i en av böckerna som är en tidlös årsbok. Där står allt skrivet om de viktigaste händelser och beslut vi tagit genom åren.
Jag fortsätter att skriva i den tidlösa boken. Minikorta meningar med tillhörande datum och årtal. Det som verkar enkelt och vardagligt för andra är viktigt för oss. Privata minnen kommer en gång att betyda läkedom.

Så började jag blogga. Lämna ut mina tankar omkring smått och stort till den som vill, har lust och ork att läsa. Att blogga är berikande på många sätt och vis. Det skapar träning i skrivandet och jag vet att det roar en och annan läsare. Dessutom är det mina egna ord som ingen kan ta ifrån mig. De är endast jag som är den rättmätiga ägaren till det skrivna. Jag tänker hålla på till den dag jag tröttnar, då slutar jag och återgår med största säkerhet till handskrivna dagböcker.

Idag har jag fått uppleva en annan form av, låt mig kalla det, blogg. Som inbjuden gäst till På sängkanten, Mikaela och hennes kompis Henriks skötebarn tillika podcast, har jag med hörlurar och mikrofon fått ge ett referat på min egen spaning. För mig en avancerad teknik med oräkneligt antal sladdar som skulle kopplas ihop med varandra innan det hela kunde dra igång och det vi sa spelades in. Är spänd på det färdiga resultatet.

Det ena avlöser det andra. Jag hoppar på och hänger med. Mina gamla dagböcker står uppställd i bokhyllan. Dagboksskriverierna med kulspetspenna ligger i träda.

Nu blommar våra rabatter. Denna tid ska vi ta vara på. Så har vi bestämt. Nya vilstolar för utomhusbruk ska inhandlas. Min stickade vårtröja är nästan helt klar. Fattas bara en ärm. den kommer att bli klar under veckan. Det finns annat att fördjupa sig i än internet.

söndag 27 mars 2016

Blommor i håret och Guds alla skyddsänglar


Så sitter jag då här igen. Framför datorn. Bäst att passa på, den gamla trotjänaren har gjort sitt. I vild panik har jag säkerhetskopierat. Bilder, texter och tidningsjobb. Den här sista tiden behandlar jag datorn varligt så den ska orka med fram till dagen då den nya anländer. Mågen som är dataexpert har lotsat mig fram till vilken sorts dator jag ska köpa, ett enda knapptryck på tangentbordet och den nya datorn är min. Återstår en enda liten detalj vilket är betalningen.

Nu har både min trötta dator och jag vilat från varandra i dagarna två. En välbehövlig vila, jag har inte följt händelseutvecklingen via nätat men efter vad jag förstår har det hänt både det ena och det andra. Får skrolla mig igenom flödet vad det lider. Eller inte. Kan kännas skönt att avstå från allt, inte varken se, höra eller veta. Balsam för själen.

Vi har, precis som de flesta som lever under ordnade förhållanden, ätit oss igenom helgen. Mat i långa banor som passar in i helgfirandet. Plus den obligatoriska citronpajen som jag bakat till varje påskafton sedan den första påsken maken och jag firade tillsammans. Kan därmed utan överdrift påstå att det är ett väl beprövat recept.

Om långfredagen var besvärlig då jag försattes i ett lågt tillstånd vändes påskafton en glädjedag. Tyvärr drabbades en småtvillingflicka av akut men snabbt övergående sjukdomstillstånd varpå familjen valde att stanna hemma för att inte riskera att smitta ner oss andra. Det blev en smolk i påskens glädjebägare men vi körde dit kalasmat så de blev inte utan mammas hemrullade köttbullar, egenhändigt gjord senapssill och allt gott annat från det dukade bordet.
Stortvillingarna och deras lillebror mådde dock prima plus att min mamma glädjestrålande kunde sälla sig till skaran gjorde ändå dagen till en fest.

Festligheterna fortsatte idag på uppståndelsedagen. Påskfestmässa i kyrkan där en småtvillingflicka och hennes storasyster  gick med i processionen. Iförda finklänningar och hårband med stora blommor skrudade de altargången fram med sin mamma tryggt bakomvarande.
Påskmat i församlingshemmet efter avklarad mässa innan hemfärden. Mamman stannade kvar i kyrkan. Hon skulle döpa ett litet barn så flickorna fick åka med oss.

Det kunde ha blivit den sista färden för oss alla. På en smal väg med skarpa kurvor mötte vi en lastbil i hög fart vars vettvilling till förare låg på vår sida av vägbanan. Att se genom kurvor är en omöjlighet därför blev chocken stor när lastbilen dök upp och vi trodde att vår sista stund var kommen. Inte vet jag om Gud skickar extra många skyddsänglar som omringar och bevakar prästens barn och föräldrar eller om jag och lastbilsföraren var så pass skickliga chaufförer att vi med nöd och näppe undkom en kraftig sammanstötning som antagligen lett till dödlig utgång. I backspegeln såg jag ur lastbilen vinglade och nära nog hamnade ute i terrängen innan han lyckades styra upp det tunga fordonet på rätt köl. Hans körkort med förarbevis skulle med omedelbar verkan dras in, det är i alla fall min bestämda åsikt.
Hem kom vi dock i levande och oskadat skick vilket jag får tacka extra mycket för i min aftonbön.

I morgon är en ny dag. Då har dottern klätt av sig sin prästerliga skrud och vi ska åka in till Norrköping och bli podcastare. En ny erfarenhet för mig som jag ser fram emot med stor optimism och spänning.


torsdag 24 mars 2016

En hemmagjord kvast och en skenade kärring


Halva dagen har gått åt till att jaga påskkärringar i grannkommunen. En enda lyckades jag fånga in. Hon hade tillverkat kvasten själv. Den var hämtad direkt från naturen, ekologisk och utan impregneringsmedel. Såg dock aningen klen ut men kärringen trodde att den skulle hålla hela färden tur och retur.

Utanför en restaurang stod en nyanländ och rökte. Jag hälsade honom glad påsk och frågade hur han tänkte fira helgen i det nya landet.
Han blåste ut röken och sa att han inte förstod vad jag menade. Även om jag själv anser min engelska begriplig. Efter en del ordväxling kom det fram att han inte riktigt hade kläm på högtidens innebörd för oss svenskar. Vi talade om Jesus och glädjen över uppståndelsen. Han log, nickade och tittade på min kamera och frågade vad jag skulle fota.
Witches, förklarade jag och om mannen var förvirrad innan blev situationen inte bättre.
They fly to...jag visste inte den engelska benämningen på Blåkulla så jag testade med blue mountain.
Mannen tittade misstroget på mig.
Kvast, vad heter kvast? Broom? En sådan sitter de på när de flyger. Precis som Harry Potter.
Yes, yes, Harry Potter. Han kände till den pojken men fick det inte riktigt att gå ihop med mig och mitt försök till information om vår tradition.

På trappan till restaurangen stod en kruka med påskris. Fjädrar i glada färgen. Gula kycklingar klamrade sig fast med ståltrådsfötter.
Jag greppade tag om riset och grenslade det. Så här flyger de, kärringarna. Mannen skrattade högt men tystnade när jag skenade iväg med riset mellan benen. Kameraväskan dunsade mot höften. Jag vände för att galoppera tillbaka. Mannen var försvunnen. Jag satte tillbaka riset i krukan och rättade till de förskräckta kycklingarna med ståltrådsfötter.

I den finska affären köpte jag memma. Den finska påskdesserten som innehåller mycket fibrer. Butiksbiträdet rös och förkunnade att hon ansåg det som rent ut sagt äckligt.
Inte med grädde, kontrade jag. Sedan talade vi om finska påsktraditioner.

På hemvägen stannade jag till hos baklavabagaren. Han pussade mig på båda kinderna och jag pussade tillbaka. Vi har blivit kompisar han och jag. Det är en förmån att ha en baklavabagare till vän.

Glad påsk. Happy easter. Hyvää pääsiäistä. Eyd fash saeid.

Jag gillar mångfald. Det är berikande och intressant. Vi ger av vårt och vi får tillbaka av våra nyanlända. Kulturer och traditioner blandas och vi lär oss något nytt hela tiden men bara om vi håller gränserna öppna och inte stänger till om oss. Tillsammans gör vi skillnad.

onsdag 23 mars 2016

Vägpirater och den tomma graven


Stilla veckan blev inte så stilla som vi kunde önskat oss. Det har terroristerna sett till. Det råder total kaos men vi uppmanas att inte känns någon rädsla. Då har terroristerna uppnått sitt mål. Om vi känner oss rädda. Vem kan undgå att bli rädd?  Visserligen känner vi inte samma rädsla som de människor som är på flykt. Vi är trots allt trygga där vi befinner oss. Behöver inte packa ner det nödvändigaste och ge oss iväg hals över huvud från våra hem för att bli bemötta av stängda gränser dit vi kommer.

Som vi har det i vår bekväma trygghet packar vi ner chips, vin, goda ostar och andra kulinariska nödvändigheter bredvid slalomskidorna och drar till fjälls för att fira påskens högtid. Stugor och hotell väntar på skidåkande gäster. Friheten är total, borta bra men hemma bäst, tänker vi när vi kommer hem och låser upp ytterdörren och kliver in i våra normala gängor när helgen är över.

Dottern och jag har planerat in en ny Londonresa. I augusti. Jag har inte vågat berätta det för min mamma. Hon skulle oroa sig. Ta på sig den där speciella minen hon får när hon är orolig. Kanske har mamma rätt. Kanske borde vi stanna hemma. Låta rädslan för terrorattentat ta överhanden. Ju mer jag tänker på risken att bli sprängt i bitar på flygplatsen i London eller djupt ner i underjorden sittande i ett framrusande tunnelbanetåg desto mer övertygad blir jag om att vi gör bäst i att stanna kvar i Skärblacka.

Linköping är en lagom tur. Visserligen kan det hända olyckor på vägen dit. Sammanstötningar mellan bilar eller någon vägpirat som står vid vägkanten för att stoppa mig för att sedan beröva mig på mina ägodelar som diesel, mobiltelefon och betalkort. Polisen har varnat i media att det är gott om vägpirater i Östergötland för tillfället.
Jag tänker trotsa farorna och åka till Linköping i vilket fall som helst. Har bokat tid på en skönhetssalong. Födelsedagspresent från barnen skall nyttjas. Borta från all ondska ska jag bäddas ner under varma filtar, bli insmord med välgörande oljor samt få mustaschen ansad. Lyx och flärd utan dess like. Sådant en icke frihetsberövad kvinna på flykt kan unna sig.

Trots det förfärliga som hänt i Bryssel kommer vi på olika sätt att fira påsken. Högtiden vi fått oss till skänks från ovan som ett bevis på att det goda besegrar det onda. Vi firar att genom uppståndelsen ska allt det som tynger oss och vår värld rullas bort likt stenen som rullades bort från Jesu grav.
I dagens läge och världens tillstånd är det svårt att tro att det goda ska segra över det onda.


tisdag 22 mars 2016

Kravlösa bilder och sneda bokstäver


Jag letade efter en barnbok. Den ska handla om en krokodil och i boken har min mamma prydligt textat mitt namn. Även om jag inte hittade boken vet jag att mitt namn är inpräntat med kulspetspenna på insidan av den hårda pärmen. Mamma var alltid noga med att märka upp mina böcker. Mitt namn och vilket datum och år boken köptes eller när och av vem jag fick den i gåva. Något jag är tacksam över idag även om jag en gång i tiden ansåg det som en helt onödig procedur.

Lådan, som egentligen är en gammal amerikakoffert som jag i den yngre tonårstiden tiggde till mig av en familj som enkom ansåg den som skrymmande, står ute i ett av våra förråd fullmatad med mina gamla böcker men även med våra barns egenhändiga alster.
Där blev jag sittande. Bläddrade i pärmar och log åt teckningar som till en början föreställer enfotingar för att med årens lopp utvecklas till bilder av djur, människor och blommor. Jultomtar, prinsessor, födelsedagskalas, bil-och båtturer.
Spretiga namnteckningar där vissa av bokstäverna står bak-och fram. Kärleksförklaringar till mamma och pappa. Barns liv i bilder och spretiga bokstäver.

Nu har det börjat om. Högen av teckningar växer vilka vissa har de spretiga bokstäverna. Barnbarnen ritar och skriver. Vi lirkar med frågorna. Det gäller att hitta rätt, förstå vad bilderna föreställer och vad de förmedlar.  Ibland är det inte så noga. Bilden överlämnas i all hast, det viktigaste är att vi tar emot. Kravlöst utan en djupare granskning av konstnärligt kunnande.

De barnsliga teckningarna vittnar om glädjen i att skapa. Det är början på det som komma skall. När allt plötsligt ställs på sin spets. När det inte längre duger med lutande bokstäver och sneda bilder. Det ska presteras, bedömas och i slutänden ge resultat. Plågsamt påtagligt för så många. Grundskola, gymnasieskola, universitet och högskola. Evighetslånga studier som ger evighetslånga studieskulder.

Locket till amerikakofferten är stängd. Jag hittade inte min bok om krokodilen. Jag får fråga mamma och den finns hos henne. Mamma som levt ett långt liv där studier dominerat. Det finns inte längre några studieskulder kvar att betala av.  Nu står hon inför nya utmaningar på ålderns höst. För mig verkar det skrämmande, hon behåller lugnet.
Det var svårt att förstå läkaren som kom från ett annat land. Vi förstod dock tillräckligt. Mamma bjöd mig på räksmörgås. Sittande i sjukhusets restaurang talade vi om barnen. Våra barn och våra barnbarn. De som är hennes barnbarn och hennes barnbarnsbarn. Det är tack vare barnen hon vill fortsätta, vill vara med ett tag till. Det var vad hon sa, min mamma.

På påskafton kommer alla hit till oss. Stortvillingarna och deras lillebror, småtvillingarna och deras storasyster. De som ritar sneda teckningar och skriver spretiga bokstäver.  Jag ska köpa en pärm där teckningarna sätts in. Den ska få heta Den nya generationens pärm.

Om framtiden vet vi inget.

söndag 20 mars 2016

En olycksalig morgon och någon att hålla kär


Dagens datum 20 mars vilket innebär att denna dag firas Internationella lyckodagen. Låter amerikanskt men dagen är faktiskt sprungen från Himalaya och har röstats fram i FN. Kungen i Bhutan kläckte idén om att en dag om året vore det trevligt om människor log och kände lyckan fortplanta sig genom hela kroppen. Ban Ki-Moon hängde på men påpekade att lyckan har olika betydelser människor emellan. Ett är då säkert att om det fanns en lösning på fattigdom, konflikter samt omständigheter som plågar och gör mänskligheten olycklig, ja då skulle lyckan vara total, hävdar Ban Ki-Moon.

I morse kände jag mig som världens mest olyckligaste människa. Klockan 05.00 var sängen full med små flickor. Småtvillingarna och deras storsyster hoppade upp och ner, ivrigt påhejad av ledarhunden, beredda på att starta dagen.  Nu var dock olyckan inte kopplat till barnen och hade omständigheterna varit annorlunda hade jag allenast blivit berusad av lycka som alltid då jag är tillsammans med barnbarnen. Oavsett klockslag.
Olyckan låg i en huvudvärk skapad direkt från helvetet. I ärlighetens namn var jag viss och säker på att jag drabbats av hjärnblödning och att livet höll på att rinna ifrån mig. Även maken såg olycklig ut och masade sig upp ur sängen och rotade runt bland lådor och skåp tills han hittade en huvudvärkstablett. Det är besvärligt att drabbas av åkomma i någon annans hem då husfolket själva inte är hemma. Ty det är inte lätt att veta vart mediciner förvaras eller om det överhuvudtaget finns några att tillgå.

Lite vatten, den funna tabletten och barnen förpassade till undervåningen piggnade jag till efter en timma, lycklig över att jag inte drabbats av något värre än den värsta sortens huvudvärk som gick att bota med hjälp av husapoteket. Om jag jag garanteras att aldrig mer behöva uppleva något liknade kan jag fortsättningsvis känna mig lycklig.

Det är dock svårt att definiera lycka. Kan vara en ny bil, en ny partner som i det första skimrande stadiet är snyggare, sexigare och smartare än den gamla. Nytt hus eller våning där det ofta ingår ett helt nytt bohag. Belöningssystemet skapar lycka även om den är kortvarig innan jakten på något nytt startar. Vi kan skapa oss lycka på olika sätt. En del mer kostsamma skapelser än andra.

Personligen tror jag att den kognitiva perspektivet är en god hjälp till att uppnå lycka. Förmågan att lösa problem och tänka över vårt eget handlande. Att såra och göra andra människor illa ger inga andra belöningar än en kort och flyktig tillfredsställelse i att mentalt ha dräpt motståndaren.
Efter en tid blir båda parter olyckliga, var och en på sitt sätt.

Vi talade om det där, dottern och jag. Om konflikter och dess biverkningar. Hur olika vi reagerar i uppkomna situationer. Jag har blivit luttrad. Lägger inte längre på mig andras tillstånd av mindre välmående.
Om inte någon vill fatta min hand drar jag undan den. Efter en kort tids bearbetning lägger jag det till övriga handlingar som är av mindre betydelse.
Tycket att jag klarar av det kognitiva perspektivet ganska så bra. De lyckliga stunder som uppenbarar sig förvaltar jag väl även om jag som alla andra upplever dagar som räknas till de mindre lyckliga..

För tillfället känner jag en lycka över att vår syren har svällande knoppar och att mitt huvud är klart och smärtfritt. Och att det står goda kakor på vår köksbänk ämnat till kvällskaffet samt det viktigaste, att jag har någon jag håller kär att dela fikat med.

lördag 19 mars 2016

Det åtråvärda ljuset och en nostalgisk fruktpåse


Ljuset har återvänt. På söndag är det vårdagjämning och nästkommande söndag ställer vi fram våra klockor. Då börjar sommartiden.

Jag älskar ljuset dock är jag den typ av människa som tycker om mörkret. Det känns vilsamt att låta sig bli insvept av det mörka täcket. Avstressande där vissa förpliktelser kan läggas åt sidan för stunden.

Som det är nu somnar jag i mörker och vaknar i ljus. Värre vore om det var tvärt om.

Snart blommar fruktträden. Vita och rosa blommor som drar surrande insekter. Nödvändigt för pollineringen. Förhoppningsvis dignar trädens grenar av frukt då bladen ska till att gulna. Än är det långt kvar till dess. Då vi ställer tillbaka klockan.

Småtvillingarnas storasyster har gästat oss över natten denna vecka. Myskväll och mysmorgon i arla morgonstund. Den flickan vet att vakna tidigt. Mycket tidigt.

Hon ville ha frukt med sig till förskolan. Äpple. Skålen full av svensk frukt och hon valde noga. Vi stoppade ner äpplet i en liten plastpåse för vidare färd ner i hennes ryggsäck.
Då kom jag att tänka på fruktpåsen. Rotade i skåpet och hittade den. Sparad av nostalgiska själ. Yngsta dotterns namnlapp fortfarande kvar, högst upp under snodden som ska dras åt för att stänga påsen.

Under 1980-talet var det lekis och fruktpåse som gällde. Lekisfröken instruerade oss föräldrar om vikten av denna påse. Kallsvetten började rinna utefter ryggraden. Dropparna studsade över ryggradens utstickande kotor. Av dessa känns numera inget, de är djupt inbäddade i det omgärdade fettet.

Fröken ritade på ett papper. Enkom åt mig. Visade hur tyget skulle vikas, sömmarna sys och hur jag skulle få till kanalen där snodden skulle in.
Jag lånade min svärmors symaskin. Maken hjälpte mig att trä maskinen och jag håll foten, som darrade lätt, på den svarta gaspedalen. Maskinen satte fart och som genom ett under tillverkade jag helt och hållet på egen hand en fruktpåse. Ett väl genomfört arbete med raka sömmar. Helt enligt lekisfrökens instruktioner.
Den kom att gå i arv mellan barnen. En enda fruktpåse fick det bli, ingen mer.

Småtvillingarnas storasyster håll fruktpåsen i handen. tyckte den var mycket fin. Jag förstod vad mer hon menade men jag lade tillbaka påsen i skåpet. Sa att hon kan få titta på den ibland men att jag behåller den själv som ett minne över min kreativitet. Hon nickade och förstod.

Snart blommar fruktträden. Jag kan knappt bärga mig till dess.


fredag 18 mars 2016

En tandborste i silver och kriget om sköldpaddorna


Har ägnat förmiddagen till att vara med på en historisk vandring i slottsmiljö. Fått bekanta mig med Emelie Pipers silvertandborste vilken hon ärvde av sin farfar då han avled.
Vem som tänker förbarma sig över min tandborste den dag jag inte längre behöver nyttja den låter jag vara osagt. Ungarna får slåss om den bäst de vill, jag kommer inte att låta mig bekymras.

Det är med vördnad jag stiger in i historiska miljöer. Stränga ögon blickar ner på mig från avmålade ansikten tillhörande kungar, grevar och baroner. Hopknipna munnar och pudrade peruker. Herrar sittande bredvid en lejonhane. Bevis på makt och pondus medan damerna har en liten hundvalp i knät. Vad det symboliserar får var och en ha sin egen åsikt om.

Axel von Fersen d.y. har en egen tallrik bevarad på slottet. På denna ska han visst ha ätit sin sista frukostdessert innan han gick hädan. Innan dess hade von Fersen levt ett äventyrligt liv, bland annat med Marie Antoinette. Sant eller falsk lär vi aldrig få veta annat än genom historieböckerna.
En relation hade de nog med all säkerhet men det finns det fler som haft och fortfarande har men som för den skull aldrig kommer att hamna i den historiska litteraturen.

En relation som jag ofta tänker på är kring en väninna jag har. Efter många års äktenskap togs ett gemensamt beslut om att hon och hennes man skulle gå skilda vägar. Dock var de inte beredda på att kapa banden helt och hållet utan blev istället för ett gift par ett vänskapspar. Nya förälskelser uppstod på var sitt håll och plötsligt blev två vänner fyra vänner. Bästa vänner dessutom. Som bad varandra om råd och hjälp då det behövdes samt även firade högtid och fest tillsammans.

Det är få förunnat att gå vidare i livet, sida vid sida, trots en separation. Konflikter som når oanade höjder startar och båda känner sig ofta som förlorare i kampen om det som var och en anser sig ha sin lagliga rätt till.

Skaparna bakom utbudet av teveserier har nu startat ett program där tittarna kan följa nyseparerade par som checkat in på ett skilsmässohotell. Jag har själv inte sett något av programmen men läste en artikel att ett av paren ska få hjälp med att hantera konflikten om vem som ska få rätt om deras två gemensamma sköldpaddor, en cykel och ett barbord med två stolar. Vi som inte är i samma situation får nedsjunkna i våra soffor med chipsskålen mellan knäna lära oss hur konflikter ska lösas.

Det går att skapa osämja om mycket. Inte minst då testamenten ska läsas upp. Tiden efter döden kan lätt bli en källa för groll. Gammalt som ligger under den mörka ytan och skaver blossar upp och det fullskaliga kriget har startat. Det går säkert att bli osams om vem som ska bli rättmätig ägare till en gammal tandborste. I alla fall om den är gjort av ett eftertraktat material.

Jag känner mig lite låg idag. Kanske beror det på den historiska rundvandringen i det slott vars ägare för länge sedan lämnat jordelivet. En påminnelse om att livet är förgängligt men spåren finns kvar.
Eller också beror det på att jag känner mig frusen, än det är nog för tidigt att lägga undan vinterkläderna.

torsdag 17 mars 2016

Den konstlade rivieran och mogna apelsiner


Jag stod utanför porten, tryckte in koden och stirrade in i det runda svarta kameraögat. Det surrade till i porttelefonen och jag visste att någon annan tittade på mitt ansikte. När jag sa vem jag var knäppte det till i dörren och portlåset var öppet.

Vrinneviskogen bakom ryggen. Höga furor och fågelsång. Värmande vårsol och ett svagt brus från trafiken på Gamla Övägen.
Dörren gick upp och jag kliv i i något som vid första anblicken verkade vara paradiset.  Porlade vatten, prunkande bougainvillea, clivia, citrusträdens vita blommor doftade, mogna apelsiner, mandariner och kumquat. Fikon och ett knotigt gammalt olivträd.

Här har några av Norrköpings 55+:are samlats. Köat i minst fem timmar utanför mäklarkontoret i hopp om att hinna med lägenhetsförsäljningarna.
De gick åt som smör i solsken, inga lägenheter lediga och inga lär bli lediga under överskådlig tid, sa mäklaren.

Jag gick bland höga palmer, promenerade över vattendragens bro med rödmålat räcke. Boulebanan var nykrattad och en och annan 55+:are satt utanför sin lägenhetsdörr och läste, drack kaffe eller bara strosade runt där endast det lilla vattenfallet bröt tystnaden.

Vi slog oss ner under parasollet. Sjönk ner i den bekväma rottingmöbeln, En av lägenhetsägarna och jag. Han berättade om gemenskapen de boende emellan. Om fester och boultävlingar. Föredragshållare och musikstunder i samlingslokalen. Öppna lägenhetsdörrar där den som ville kunde titta in och säga hej. För den som önskade svensk natur var lägenheternas balkongerna ut mot skogen ett alternativ till de sydliga palmerna och grönskan. En plats att trivas och finna rekreation mitt i sitt eget boende.

Det var en egen värld mitt i Vrinneviskogen. Exotisk med medelhavskänsla. Nyss hade det varit snö och kyla. men inte  i Norrköpings egna rivieran. Där är finns en ständig värme.

Plötsligt, mitt i allt det vackra, kände jag ett sting av melankoli. Det var en konstlad värld med levande växter, palmer, porlande vattendrag och mogna söta apelsiner. Jag ville därifrån. Åka hem till koltrasten, de snart ur vinterdvalan uppvaknade mördarsniglarna och björkar som inom kort slår ut. Till Glan vars vik spränger in strax intill vår tomt. Gräsmattor som börjar grönska, krokus, snödroppar och påskliljor som strävar sig uppåt ur lökar och mörk jord. Tussilago och smetig grusväg som lortar ner min bil.

När jag kom hem kunde jag andas. I Norrköpings egen rivieran fortsatte livet utan mig som endast varit där som en tillfällig frilansande gäst.

Jag visade bilderna för maken. Frågade om han tycket vi skulle ställa oss i bostadskö. Han såg förfärad ut. Undrade om jag menade allvar. Jag menade inte allvar, jag ville bara förvissa mig om att vi inte vill bli boende i Vrinneviskogens rivieran.


tisdag 15 mars 2016

En svart hund och den tid som behövs


Kakor, bullar och bakelse. Kaffe och te och en svart labrador med bedjande ögon. Inte mata hunden vid bordet. Ingen behöver säga det till mig och ingen sa heller det. Jag vet det ändå.

Genom fönstret såg jag vårt gamla hus. Det var sig likt men ändå inte. Jag försökte känna efter om huset väckte några känslor, en längtan tillbaka. Känslan uteblev. Jag är nöjd så som vi har det nu därmed finns det ingen anledning till saknad.
Det enda som huset väckte till liv inom mig var tankarna kring alla ungdomar som under den relativt korta period som vi bodde där samlades kring vårt köksbord. Våra egna ungdomar men även deras kompisar. Förrådet med kanelbullar sinade på ett ögonblick. Ibland tarvades det föda. Jag kokade och stekte och stundom var vi så många att porslinet knappt räckte till. Den tiden kan jag sakna väldigt mycket.

Småprat kring kaffebordet. Om vilka som fortfarande levde och vilka som fallit ifrån. Vilka familjer som utökats med nya telningar och vargattacken med dödlig utgång i djurparken några kilometer bort. Hunden fortsatte att be med sina bruna ögon.

Kramar och löfte om återseende inom en snart framtid. En bakelse blev över. Vi fick ta med den hem till vårt kvällskaffe.

På hemväg stannade vi i Åby. Plankstek, lättöl och Loka citron. Krögaren sken upp.
Det är ju du från begravningsbyrån, sa han.
Både rätt och fel. Det är jag men jag är inte längre från begravningsbyrån. Vi har sålt för tre år sedan vet du. Nu är jag Carina och ingen annan.
Precis, men du är välkommen hit ändå.
Jag tackade och maken och jag fick varsin tallrik med pizzasallad medan kocken stekte på köttet och spritsade ut potatismoset.

En bekant röst i bortre delen av restaurangen. Kram och handskakningar.
Hon är från begravningsbyrån. Min bekant förklarade för sina polare. Jag suckade inombords. Nu är jag Carina och ingen annan.

Min son har sökt hjälp hos psykvården sjutton gånger i år. En varm hand som höll i min lite kalla näve.
Nu fann han ingen annan råd än att kasta sig framför tåget.
Jag försökte dra till mig handen men den andra höll hårt fast. De som satt vid borden runt omkring såg nervösa ut. Tittade ner i sina tallrikar och tuggade maten under tystnad. De ville inte höra men lyssnade spänt ändå.

Krögaren kom med vår mat. Höjde planksteken upp och ner. Tittade åt mitt håll och markerade att jag skulle sätta mig hos maken.

Greppet om min hand lossnade. Artighetsfraser. Vi sa inget om att ses en annan gång. Jag kände mig vilsen och lite sorgsen.

Köttet var perfekt, likaså det fint spritsade moset som varit inne i ugnen i exakt lagom tid.
Hopknölade servetter och urdruckna glas. Den svarta plankan renskrapat och såskoppen tom.

Nu åker vi hem till Skärblacka. Jag längtar hem. Vi sa det unisont, maken och jag.

Jag är jag och ingen annan. Jag kan lyssna en stund, lagra samtal i min hjärna som sedan långsamt bleknar bort. Vissa samtal tar dock lite längre tid på sig att försvinna.

Hemma sjöng koltrasten. Jag stannade upp. Tänkte på den varma handen som höll fast min lite kalla näve. Det gäller att när orken kommer ta sig vidare i livet, oavsett vad som än händer. Det går bara vi ger oss den tid som behövs. Jag har sett det förr och jag vet det nu.

måndag 14 mars 2016

Vårlätt frisyr och Kullens bigård


Det är vår hos oss också. Nya tider med nya bud. Grusvägen är som en perfekt gräddad kladdkaka. Det porlar och rinner i bäckar och vattendrag. Och jag har införskaffat en kort vårfrisyr som egentligen inte skiljer sig från frisyrerna jag har under övriga årstider.

Frissan var trött. Hon hade drabbats av något slags symptom. Trodde att jag skulle komma i morse när tiden var uppsatt direkt efter lunch. Dessutom hade hon fått ett raseriutbrott på diskmaskinen där hemmavid. Hon ogillade sin gräsmatta och undrade om jag trodde det var bättre om hon grävde upp den och istället lade dit trädgårdsplattor. Eller helt enkelt köpte cement och hällde över hela skiten.

Jag svarade att jag inte visste. Inte är så bra på gräsmattor och trädgårdsplattor. Även om vi har båda sorter hemma hos oss. Hon envisades. Asfalt, försökte jag. Kanske asfalt. Hon såg inte helt bekväm ut med mitt svar.

Utmattningssyndrom, tänkte jag stilla. Känner så väl igen tendenserna. Hon skulle inte åka till Grekland i år. Inte heller förstod hon de som bokar resor till Turkiet. På den punkten var vi helt överens, min frissa och jag. Vem törs åka till Turkiet när folk där sprängs i småbitar på öppen gata.
Ur den vägghängda högtalaren strömmade Frans röst när han sjöng If I Were Sorry. Mycket passande en dag som denna på frisörsalongen.

Jag har blivit tillfrågad om jag kan tänka mig att fotografera bin. En verklig utmaning. Några bin som övningsobjekt har jag dock ännu inte sett till i våra trakter men eftersom snödropparna blommar står det inte på innan de hårt arbetande djuren tittar fram ur sina kupor.

En gång i tiden ägde jag en bikupa. Gick till och med på biodlarkurs. Maken assisterade genom att hålla i rökpusten. Honungen slungade jag i tvättstugan hos Sven på Lantmännen. Lagom då bina skulle invintras blev de ilskna. Jag blev stungen och lade därefter ner verksamheten.

Människan har sysslat med honungsskörd längre än någon historiker kan berätta. God att äta, lindrar vid halsont och kan med fördel smörjas på kroppen om den först är förädlad på något kosmetisk sätt. Men för den skull betyder det inte att jag själv måste tillhandahålla någon bikupa, jag kan få tag i den söta sockerlösningen på annat sätt. Genom att till exempel åka till Kullens bigård, det lokala företaget i Malsjö  beläget i Grums kommun. Det är där den bästa honungen produceras. Upphälld på glasburkar, etiketterade och klara för utlämning. Det enkla och bekväma lockar mest för min del.

lördag 12 mars 2016

Baklava och söt honung


Vi satt mitt emot varandra. Varsin mugg med rykande hett kaffe. Han frågade om jag ville ha socker i kaffet. Jag skakade på huvudet men önskade att han frågat om jag ville ha en skvätt mjölk.
På ett fat tätt intill min kaffemugg, ett fat med baklava. Nybakade. Perfekt frasig filodeg. Fyllda med pistagenötter, mandlar, valnötter och svagt doftande honung.
Utanför fönstret började lördagstrafiken göra sig gällande. Bildäckens susande trängde in genom fönstret. Bilar till och bilar från. Ingen som vet vart de ska, inget som vet vart de kom ifrån. Endast bilföraren själv vet den bestämda destinationen.

Du kan kalla mig Marco, sa han. En mix av engelska och svenska. Vi valde språk lite som det behagade.
Jag tog den första baklavan. Stoppade in hela den lilla kakan i munnen. Malde med käkarna, blundade och lät några små vällustiga ljud sippra ut mellan tuggan av filodeg och nötter.
Jag befann mig i baklavans himmelrike.

Han skrattade. Kritvita tänder. Korpsvart hår som var hopdraget till en tofs i nacken.
Fatet fylldes på allt medan bakverken försvann, in genom munnen, passerade matstrupen och hamnade i den magsyreskvalpande magsäcken.

Marco från Syrien. Som tröttnat på att gå på gym och sitta ensam i sin enrumslägenhet. Som längtade efter sin mamma och pappa, systrar, bröder och vänner. De som är kvar i Syrien. Knastrig och dålig telefonkontakt.

Han tröttande på ensamheten och startade ett bageri. Kakkulturer som möts. Det sockersöta svenska möter det honungssöta syriska. Marcos kakor är endast sötade med mandel, nötter och honung.

Ni svenskar har för mycket socker i era kakor. Less sugar and you can eat more. Leende mun och leende ögon.
Jag saknar min familj. Att åka hem är en omöjlighet.
Vad händer om du åker hem?
Han fortsatte att le men leendet nådde inte längre ögonen. Han ryckte på axlarna och jag förstod att jag inte skulle fråga något mer.

Marco från Syrien har skapat sig ett eget liv i vårt land. Startat ett baklavabageri. Han gillar Sverige och svenskarna. Det var så han sa.
You are a nice pepople.

I want to take cakes home to my husband!
Du får så många du vill, gratis, sa Marco. Jag protesterade. Ge inte bort något, det måste du lära dig som egenföretagare. Jag höll fram mitt betalkort.

Marco från Syrien. Med förhoppning om att hans bageri ska expandera. Hans kunder är uteslutande svenskar, nyfikna på att få äta baklava bakat enligt recept som kommer från ett land där människor lever i fruktan.

You Swedes are a nice people. Han räckte över en plastlåda med genomskinligt lock. Den var fylld med nybakad baklava.

fredag 11 mars 2016

Vinterbleka ben och att gröpa ur det göttaste först


Naturen gnistrade när vi vaknade i morse. Solen släppte igenom de första strålarna mellan tallarnas stammar. I min rosa fluffiga morgonrock, raggsockor och makens vandringskängor lufsade jag runt i trädgården för att rekognosera. Det var kylslaget men vackert. Efter frukost och morgontoalett gick jag ut för att fota den frostiga våren.

Det känns nära nu. Sociala medier levererar snödroppar och vintergäck, fika utmed den soliga husknuten och i Skövde pumpas cykelslagen, det är dags för vårens premiärtur bakom cykelstyret.

Jag firar in årstiden med att till mig själv sticka en vårtröja. Garnet har jag köpt hos Margaretha i Ljusfallshammar. Hennes 200-åriga bod är fylld av garner, det är bara att välja och vraka.
Tillbakalutad i soffan med fötterna på rumsbordet låter jag stickorna slamra mot varandra medan arbetet växer fram. Lämnar skolmassaker, stängda gränser, hemska förhållanden i Sydsudan, badhus som håller stängt för män under en dag så kvinnor kan bada i lugn och ro, saboterade ambulanser med frustrerad sjukvårdare, Zlatan och tjafset i mello för en stund. Känner mig tillfreds i min egna lilla trygga vrå med stickor och garn.

På väg mot vår lokala matvaruaffär såg jag en promenerande yngling. Iförd t-shirt och halvlånga byxor. Huden ännu vinterblek och jag finner det aningen överdrivet att klä sig sommarlätt även om solen skiner från klarblå himmel.

När jag var barn fick jag inte lägga undan vinterkläderna före 1 maj. Valborgsmässoaftonen var den magiska gränsen då mamma deklamerade att dagen efter fick jag byta ut livstycket med tillhörande klistrumpor mot vita knästrumpor.
Jag tog fasta på löftet och sprang omkring med kylslagna ben som mest liknade Värmländsk hackkorv till färgen. Gråblå. Ty även om månaden maj inträtt fanns det inga garantier att värmen nått fram. Men ungar var härdade på den tiden, vana att vara ute i friska luften och någon förkylning minns jag inte att jag drabbades av.

På eftermiddagen lät jag ytterdörren stå på glänt. Släppte in vårluften i huset. Det är en speciell doft med insläppt vårluft. Det vittnar om något som bär med sig en ny fräschör.
Hörde hur det knastrade i grusgången. Stortvillingflickan med en påse i handen. Semlor. Tre stycken. En till henne, en till mig och en till farfar. De hade varit till vårt hembageri och handlat på kredit. Makens plånbok låg kvar hemma men han är en betrodd kund och har redan gäldat sin skuld till bagerskan Camilla.

Liten snorig flicknäsa men glad ändå. Semlor med varm mjölk i tre framställda tallrikar på köksbordet.
Det göttaste gröps ut först av allt. Det är så en semla avnjuts på bästa sätt.

torsdag 10 mars 2016

Kaptenen på skutan och lagom fart i vagnen


Dimman ligger tät över Glan. Jag hade hoppats på solsken, men av det blir det tydligen intet. Om det inte spricker upp under eftermiddagen vill säga. Bäst att jag tar med mig solglasögonen som en säkerhetsåtgärd då jag beger mig ut på vägarna om ett par timmar. Vårvädret är nyckfullt.

Det blåser förändringarnas vindar över Svea Rike. Vår karta ritas om och ombildningar sker. Vi östgötar ska samsas med smålänningarna vad det lider och många oroas säkert över att bli indragen i en storregion.
Styrande politiker ger lugnande besked. Allt kommer att bli så mycket bättre, både med sjukvården och det kamerala.
Landshövdingarna har även de anledning att darra på manschetterna. Många av deras poster kommer att skrotas och de får packa ihop sitt bohag och flytta ut ur residensen.

Och vem kommer att bli kaptener ombord på de regionala skutorna?

Dock försäkrar samtliga inblandade parter som styr över vårt land att i processen finns ödmjukhet och god insyn som en grundläggande mixtur där viktiga strukturändringar kommer att gagna likvärdigheten över hela vårt land.
Det låter fint på ett skrivet papper men kanske inte är lika enkelt i praktiken.

Idag är det för övrigt exakt ett år sedan maken och jag tog med oss barn och barnbarn och lyfte från marken för att tillbringa några dagar tillsammans i varmare klimat.
Mycket har hänt sedan dess och mycket finns att vänta. Både privat och i världen.

För min del har jag börjat varva ner på mina åtaganden. Kände att hjulet plötsligt snurrade snabbare än vad jag hann med. Det var inte riktigt så jag hade tänkt spendera min lediga tid efter det att vi sålde vårt företag. Märkligt hur lätt det är att dras med, inte orka stå emot, säga stopp och belägg. Antagligen ligger det i min natur, ständigt på språng, helst med så många glödgade järn i elden som möjligt.
Nu har jag bestämt mig att endast göra det jag själv finner förnöjsamt. Åka till Ljusfallshammar och träffa miljövänliga bönder exempelvis. Vara tillsammans med barnbarnen så mycket som möjligt är ett annan exempel som jag prioriterar högst.
Det tredje exemplet, som är ett konstaterande, är att åka till Kolmården och fika hos Berit. Att säja ja till en inbjudan om att få komma och äta kakor utan att först behöva titta i almanackan är ett privilegium.

Livet är som en berg-och dalbana. Ibland går det upp, ibland går det ner och jag känner en barnslig förtjusning när fartvinden rufsar om min kalufs. Men jag vill inte ramla ur vagnen och slå mig. Därmed kommer jag hädanefter att åka berg-och dalbana i lagom läskig fart.

onsdag 9 mars 2016

En neandertalare och doften från Toscana


Gårdagen. Klockan 07.00. Min mobil på ljudlöst, nerpackad i min ryggsäck. Inga telefonsamtal, sms, eller mejl. Inget twitter, facebook eller instagram.

Utanför tåget rusade landskapet fram. Hästar med hästtäcken, bondgårdar där ordningen var exemplarisk, bondgårdar där ordningen var mindre exemplarisk, lastbilar och personbilar på motorvägen, skogslandskap och öppna åkrar. Slingrande grusvägar och svartfläckiga isbelagda sjöar.

Stortvillingpojken i fönstret. Pekade, kommenterade och höll stundom min hand. Farmor och barnbarn på resa.

Mitt emot oss. Två män med varsin laptop på bordet. De talade jobb, lösningar på problem och copyright på egna texter. Datorerna slogs ihop, packades ner i svarta portföljer.
Den ena berättade för den andre om Toscana. En miljöbeskrivning så väl utförd att det kändes som om jag varit där. Ljud, dofter och byggnader.
Den andre mannen hade varit i Milano. På begravning. Han hade även hunnit med att bekanta sig lite med staden. Han skulle resa dit igen, men även försöka ta sig till Toscana.

De tittade på stortvillingpojkens ryggsäck. Sa att de också ville ha en sådan fin ryggsäck. En svart med gröna grodor. Önskade oss en trevlig och händelserik dag.

Framme i huvudstaden. Snabbfika med Kerstin. Vi talade om våra avslutande jobb. Som vi sysslat med i många år. Vi talade om människor vi på olika sätt mött under åren som gått. Visade bilder på våra barnbarn. Kramades och skildes åt. Sa att vi måste ses igen.

Vi gav oss ner i underjorden, stortvillingpojken och jag. Åkte snabbt genom svarta tunnlar och trapprullade sedan oss upp i dagsljuset. Naturhistoriska Museet, skelett, gamla ben, uppstoppade djur och platsmänniskor med öppna kroppar. Vi tittade på hjärnan, hjärtat och blindtarmen som stortvillingpojkens pappa opererat bort. Köttbullar med potatismos och lingonsylt. Tunnelbana, lång promenad och spårvagn. Vasamuseet. Imponerande och lite läskigt.
Fika i restaurangen och Stockholmstaxi till Centralstationen. Chauffören och jag talade om eberspächer under hela taxiresan.

Tågresa tillbaka mot Norrköping efter en lång dag. Trötta ben och ömma tår.
Bredvid oss på andra sidan av mittgången. Två kvinnor och en man. De var arbetskamrater på resa. Kvinnorna dissekerade en icke medresande arbetskamrat av samma kön. Plockade fram det mest personliga. Hon har till råga på allt psykiska problem. Går hos en psykolog, minsann, så är det. Stötte och blötte i minsta detalj. Suckade i djupt samförstånd och enades om att de inte visste hur och vad de skulle ta sig till med henne. Mannen tittade tyst ut genom tågfönstret. Reste sig och gick på toaletten. Tystnad några minuter. Så tändes den röda lampan. Toaletten blev upptagen. Koll på den röda lampan. Mannens liv delades med oss övriga resenärer. Lampan slocknade och kvinnorna enades om att fortsätta samtalet nästkommande dag. De log mot den nykissade mannen. Han log tillbaka. Samtalet om den inte närvarande arbetskamraten fortsatte. Mannen såg ut genom tågfönstret. Landskapet susade förbi.

Det var Internationella Kvinnodagen igår. Tillsammans gör vi skillnad.



måndag 7 mars 2016

Iris, jag och en ny väggklocka


Dagen började skakigt. Jag var beredd att ta ett steg rakt ut i luften och stod med ena foten en bra bit ovanför marken. Jag lät foten pendla, fram och tillbaka. Klumpen i magen och krampen i halsen.
Som vanligt stod maken bredvid och såg till att jag höll balansen.

Bra beslut, sa han när jag drog tillbaka foten och stadigt satte ner den bredvid den andra foten.
Men du vet att du kan ta klivet när som helst och inte låta andra ta kommandot, fortsatte han och släppte min hand.
Det är en ynnest att ha en sådan man bredvid sig när det svajar.

Medan maken var hemma och monterade in en ny badrumsfläkt som vi fått i gåva av dotterns man åkte jag till staden och kollade in lite nya traktorer. Sådant är alltid intressant.
Det doftade nytt i hytten och jag fick en snabblektion i hur en Fendt 700 Vario Power funkar.
Med en Fendt Variotronic aktiveras manövreringssekvensen helautomatiskt på vändtegen. VarioGuide ger en exakt styrning med noggrannhet och fyrvägsspaken med manöverknappar för 3:3 och 4:e hydraulventilssektionen är busenkel att lära sig.

Jag pillade försiktigt på reglermodulen för bakre trepunktslyft med snabblyft, djupkontroll och kraftuttagsaktiveringen som är ett tillval för frontlyften.

Traktorn är lika lätt att köra som en bil, fast den har större hjul. Kan tro det, kan tro det. Rediga doningar den där Fendt 700 Vario Power. Kostar 3 miljoner, ungefär. Kanske lite dyrare med extra tillbehör.

Jag klättrade ner från traktorhytten. Kändes obekvämt och ovant, det var länge sedan jag klättrade ner från en traktorhytt. Kanske delvis beroende på att jag hade en kort och snäv kjol på mig. Maskinförsäljaren stod nedanför på marken, beredd att ta emot i den händelse att jag skulle falla. Då hade han fångat upp mig. Maskinförsäljare är rekorderligt folk, det vet jag sedan tidigare, Förr gav de bort väggklockor till lantbrukarfruarna. Iris och jag fick var sin likadan, men det var vi i givandets stund helt ovetande om. Det uppdagades först senare.

Vi övergick till harvar, plogar, såmaskiner och ogrässprutor. Sedan fick jag en hel kasse med produktkataloger. Bland annat Väderstads där allt som hör det väntade vårbruket finns med.
Nu har vi kvällslektyr. Känns festligt att få bläddra igenom katalogerna och räkna på fingrarna.

Så klart att vi ska ha en sådan där fin traktor. Det är ju snart vårbruk. I vår ska vi sätta jordärtskockor har vi beslutat oss för. De växer som ogräs, skockorna, så vi måste göra ett nytt land åt dem så de inte tar livet av allt det övriga som kommer att ingå i vårsådden.

En gång bonde alltid bonde.




söndag 6 mars 2016

Pappa åkte skidor utan vantar och blondinen från Karlstad


När vi i morse åt frukost sa maken att han trodde att det inte skulle bli någon mer vinter i vår. I samma stund startade det ett lätt snöfall utanför vårt köksfönster. Därefter hade vi ordat nog om den rådande väderleken. Vi får ta det som det kommer helt enkelt.

I Dalom skidas det, blåbärssoppan skvätter och blandas med snor, svett, tårar och ett och annat skavsår. Om det bryr jag mig föga. Är inte involverad och tänker därmed inte ta reda på hur det går för varken den ena eller den andra.
Den dag Vasaloppsåkarna åker loppet åt andra hållet ska jag med stort intresse följa den rafflande tävlingen. Tittar jag på kartan så borde det vara uppförsbackar hela vägen från Mora till Sälen eftersom Sälen ligger högre upp än Mora. Men jag kan ha fel i det precis som jag har fel i så mycket annat.
För övrigt tror jag inte att Gustav Eriksson åkte skidor när han var på flykt utan tog sig fram på egentillverkade snöskor. Det är i alla fall min teori.

För att hoppa från det ena till det andra kom jag igår att tänka på en blondin som vi, när jag var barn, bodde granne med i Karlstad. Anledningen till att just den här blondinen poppade upp i mitt minne var en rent ut sagt osmaklig historia om en blondin som dök upp mitt i det sociala flödet. Inget unik med det, blondiner har alltid befunnit sig främst i skottgluggen för osmakliga historier.

Den här blondinen var i alla fall otroligt vacker och väldigt ung. Så vacker att hon lät sig avporträtteras och hamnade på mittuppslaget i de tidningar som när jag var barn fanns på spegelhyllan runt om hos landets herrfrisörer. Grannarna sneglade och pratade i smyg medan blondinen log och skötte trappstädningen utan anmärkning när det var hennes vecka.
Tiden gick och blondinen blev vackrare för var dag. Plötsligt blev den yppiga barmen än mer yppigare samtidigt som magen växte. Blondinen köpte barnvagn och torkade därefter en liten barnrumpa medan livet knallade på.
Tiden blev till år, jag blev vuxen och skapade mig ett eget bo. Ungdomsmagazinet Mitt livs novell byttes ut mot tidningar med matrecept, korsord och stickbeskrivningar. Så en dag dök blondinen upp mitt i sockerkakssmeten och den gratinerade krabban på burk.
Hon hade blivit mormor och utsedd av en jury till Sveriges yngsta och snyggaste mormor och borde därmed uppmärksammas.

Flickorna måste ha kämpat med sina respektive moderskap för vad jag kommer ihåg var inga barnafäder omnämnda. Att bli mamma och fortfarande stå och treva med ena foten inne i vuxenlivet kan inte vara helt lätt. Det kan gå bra men det kan även gå käpprätt åt skogen. Då eller senare i livet. Det har dock inget med hårfärgen att göra. Kanske åldern inte heller spelar så stor roll fast det är lätt att tro det. Många andra faktorer måste också till för att allt ska fungera.

Jag undrar hur livet blev för den blonda skönheten från Karlstad och hennes barn och barnbarn. Kanske familjen utökades med en växande skara som idag sitter samlade framför teveapparaten och hejar fram skidåkarna i Dalarna. Eller rent utav stakar sig fram i spåret på riktigt. Det lär jag aldrig få veta utan får fundera vidare till dess att jag kommer på något annat att fundera över.

lördag 5 mars 2016

Monsieur Calmette och den stränga flourtanten


En seg morgon och förmiddag har hunnit bli mitt på dagen. Nattens sömn har varit orolig efter det att jag i sena kvällstimman tittade på Dallas buyers club. Filmen, med verklighetsbakgrund, gestaltar Ron Woodroof vars vilda leverne resulterade i att han fick det dystra beskedet att han var HIV-positiv. En omskakade berättelse på alla sätt och vis vilket förstörde min annars så goda nattsömn.

HIV/AIDS har nu börjat stå tillbaka mot hotet av tbc som ökar drastiskt i vårt land. En smittosam sjukdom som funnits hos människan sedan forntiden. Det har till och med hittats spår av tbc i en gammal mumie från 3000 före Kristus.
Tack vare monsieur Albert Calmette och hans polare Camille Guérin som så påhittigt lyckades framställa ett vaccin som med framgång nån gång på 1900-talet kunde hålla sjukdomen stången dock blev den inte utrotad utan lever kvar än i våra dagar där vissa tbcstammar är multiresistenta med dödlig utgång som följd.

När jag var barn skulle varje skolunge ställa upp sig på ett långt led framför skolsköterskan som med stärkt liten hätta på huvudet och vit rock som luktade starkt av desinficeringsvätska fäste mitt på våra bringor två plåsterlappar med morotest för att utröna om vi led av tbc.  Dessa plåsterlappar skulle sedan sitta kvar i tre dygn innan skolsyster med ett snabbt ryck slet loss dem och huden därunder uppvisade resultat.
Var resultatet lyckat fanns där röda prickar och vi skickades ut i frihetens rum. Var huden däremot slät och fin kom sprutan med monsieur Calmette och hans vapendragare Guérins blandning fram.

Jag låg alltid på ett gränsvärde. Några bleka svagt röda prickar visade sig varpå skoldoktorn tillkallades för att studerade dessa genom förstoringsglas. Jag var skrämd från vettet eftersom de äldre skolkamraterna målade upp våndan med sprutan på ett mycket trovärdigt sätt. Lyckligtvis klarade jag mig från sprutan men fann det extra festligt när jag fick kliva upp framför den transportabla skärmbildsapparaten som en extra säkerhetsåtgärd. Att fotografera lungorna var garanterat smärtfritt.

Dock blev jag vaccinerad mot tbc när jag började arbeta inom vården. Då var plåsterlapparna för länge sedan avskaffade och jag blev således pinad med ett mantouxtest som smärtsamt sprutades in under skinnet på min underarm. En blåsa skulle därefter uppstå som mättes med linjal. Min lycka stod mig icke bi som vid barnaåren utan jag blev vaccinerad med BCG vilket blev en verklig prövning eftersom det därefter uppstod en krater som både varade och vätskade samt gjorde fruktansvärt ont. Än idag har jag en lite rund grop på vänstra överarmen samt högra låret som ett extra minne från min tid i vården.

Det där med sprutor, dropp och annat som hör till på vårdcentraler och sjukhus är inte riktigt min grej. Jag skyller min fobi på skolhälsovården där vi tvingades stå på led och höra de morskas berättelser om vad de med nöd och näppe klarat av då det var dags för olika sorters vaccinationssprutor. Däremot stod jag alltid på god fot med flourtanten trots att hon strängt förmanade mig att jag på villkors vis inte fick svälja den upphällda blandningen utan spotta ut den i den uppställda hinken. Vi behövde heller aldrig stå på led framför flourtanten utan i en så pass vid ring att vi inte spottade på golvet eller på hennes skyddsrock.



fredag 4 mars 2016

Nypressade apelsiner och med prärievagn runt Omberg


Kan bara konstatera att nu är jag en dag närmare mina 62 levnadsår. Det är 365 dagar kvar till min nästkommande födelsedag. Tack vare att det i år är skottår får jag en dag tillgodo.
Måste säga att gårdagen och dagen idag inte känns annorlunda än alla andra dagar. Eller rättare sagt, jag känner mig inte annorlunda. Varken klokare eller så värst ålderstigen. Jag är mitt vanliga jag helt enkelt.

Annat var det förr. När jag började närma mig tonåren och sedan vuxenlivet. Då jag trodde mig kunna och veta allt. Det kom att dröja många år innan jag tog mig ur den villfarelsen. Nu rättar jag in mig i ledet, låter de som tror sig veta bäst få leva i den tron utan att jag för den skull lägger ner någon större energi på vettlösa påståenden. Eller för den delen bry mig om att vissa personer aldrig kommer att förändras utan står kvar och stampar på samma fläck medan envisheten rinner ner mellan tårna och fräter bort allt det goda som faktiskt finns i den närliggande omgivningen.

På min bemärkelsedag fick jag en upplevelse av sonen med familj. En härlig box där jag i den tillhörande lilla boken kan bläddra mig fram till det som önskas  Jag kan få köra bil riktigt fort, paddla kanot i vilda vatten, njuta av livets goda eller uppleva världen från ovan i ett litet propellerflygplan. Vara kreativ, ta med familjen ut på roligheter eller möta naturen sittande på en flotte.
Det jag har fastnat för är rubriken Kropp och själ. Låta någon bädda in mig i tjock frotté för att sedan knåda mina muskler när frottén avlägsnats. Bli insmord i väldoftande oljor och medan massören tar sig an mina fötter läppjar jag på nypressade juicer. Det är verkligen en lisa för själen som jag tänker boka till min egna egentid.

Jag älskar att få upplevelsepresenter. I julas fick vi en konsert i julklapp av dottern med familj. En helkväll i Linköping där livet för en stund lämnades utanför dörrarna till konserthallen.
Innan våra barn fick egna familjer brukade vi försöka ta med dem på upplevelser som inte nödvändigtvis behövde vara exotiska utlandsvistelser. Att låta en häst dra en prärievagn runt Omberg var en av våra familjeexpeditioner där vi under några dagar och nätter kände oss som äkta präriefolk. De upphängda kastrullerna skramlade muntert i prärievagnens tak när vi skumpade fram på smala östgötska grusvägar. När maten tog slut och hästen blev halt fick vi ge upp vildmarkslivet och återvända till civilisationen med en erfarenhet rikare och roliga fotografier till familjealbumet.

Nu är barnbarnen i den åldern att de gärna ställer upp på äventyrligheter. I somras var det en unge i taget som lät sig föras ut på lite mer extraordinära utflykter. När det nu börjar blåsa varmare vindar är det åter dags att börja planera in och fara iväg på upplevelser som barnen kanske kommer att minnas då de är vuxna. Jag tar rollen som mormor och farmor på största allvar och vill erbjuda barnen av det jag har förmågan att erbjuda dem.

Först ut är stortvillingpojken. Han och jag ska bege oss utanför landskapsgränsen och vi ska ta oss fram sittande i ett tåg. Medhavd matsäck, smarrigt kafébesök, mat på restaurang samt insupa atmosfären som finns på Naturhistoriska museet. Biljetterna är bokade ty snart bär det av.
Jag vet att han väntar på vår resa lika mycket som vad jag gör.

Men innan dess ska vi med småtvillingarna och deras storasyster på brödauktion. Det är också en upplevelse utöver det ordinära.

torsdag 3 mars 2016

Ockelbo och närhetens betydelse


En unge i minuten. Det är vad som föds runt hela vår jord. Men få barnafödslar blir rubriken annat än i de sociala medierna som twitter, facebook eller instagram.
Den glädjerusiga journalisten tänkte inte längre än nästan räckte och basunerade ut att prinsessan Victoria fött ett barn. Något annat hade verkligen varit mycket besynnerligt. Men ett barn var det och efter den sedvanliga snabbesiktningen kunde det konstateras att det var ett barn med snopp.

Grattis Skåne som fått en hertig. Och så klart grattis till föräldrarna, storasyster och konungaparet.

Nu är även lillprinsen namngiven och Herman Lindqvist känner sig belåten med val av namn. Kungliga allihop.

Vad prinsens farmor och farfar anser om att ånyo fått ett kungligt barnbarn är det ingen som funderar över. De kanske sitter i sin ordinära villa i Ockelbo och skålar i äppelmust med ciderkaraktär. Men farmor och farfar det är de. Utan dessa två personer skulle inte prins Daniel funnits till och varit en del i utökandet av den kungliga familjen och dess tronarvingar. All heder till Olle och Ewa Westling.

För övrigt tycker jag att prins Daniel borde byta glasögon. Han är utseendemässigt slående lik Jimmie Åkesson i sina brillor. Förutom att den senare har skäggstubb medan prinsens haka och kinder ser lika mjuka och lena ut som den nyfödda bebisens. Men det är kanske endast jag som med min skumma blick ser de utseendemässiga likheterna mellan Åkesson och prinsessan Victorias gemål. Jag har inte hört någon annan orda om det eller så håller folk det för sig själva. Vill inte trampa på några tår som tillhör monarkin. Nu får jag väl f-n för det här, men kan ändå inte låta bli att påpeka i mitt tycke likheterna. Tacka inte mig, tacka Specsavers. Jag kanske också borde byta glasögon och linser för att se lite bättre ut.

För oss vanliga dödliga rullar livet på som vanligt. Utan några som helst extravaganser trots prinsfödsel med tillhörande salut. Stretar var och en åt sitt håll. Ibland händer det att vi slår in på en och samma bana för att skiljas där vägen delar sig. I Ockelbo, den kungliga huvudstaden, Malmö och Skärblacka. Avstånd betyder inget, närhet är en hjärtesak. Ibland delar vi närheten på avstånd, ibland tar vi avstånd från närheten. Det är lika för oss alla. Oavsett om vi fått en vattenkammad prins eller ej.

I vår familj heter vår för snart sex månader sedan nykomna prins, Douglas. Han var också vattenkammad, eller som vi vanliga människor säger, kladdig av fostervatten, blod och fosterfett, när han gjorde entré ut i världen.
I kväll ska vi träffas, han brukar gråta när han ser mig. Det hjälper inte att jag förklarar för honom att jag faktiskt är mycket snällare än vad han tror samt att det var jag som fick klippa navelsträngen. Han kan fråga sina syskon stortvillingarna så får han klara besked om min godhet, den lille gossen med det grevliga namnet. Men vi ska nog bli kompisar han och jag vad det lider. En riktig vänskap tar tid att bygga upp, även mellan en farmor och ett litet barnbarn.

Hoppas farmor Ewa Westling också får tillfälle att bekanta sig ordentligt med prins Oscar.
Avstånd betyder inget, närhet är en hjärtesak. Kan inte upprepas nog många gånger.

tisdag 1 mars 2016

Lögnen om semlor och löfte om buffé


Solskenspromenad med stortvillingarnas lillebror. Mamman körde vagnen, det skumpade och gossebarnet somnade. Varmt omstoppad, liggande på sin fårskinnsfäll.
Trygg och ovetande om alla faror som finns utanför den uppfällda suffletten där små figurer munter dinglade av vagnens rörelser.
Orättvisa, krig, hat och avundsjuka. Det sistnämnda kan ta oanade höjder. Såra, skada, förnedra, där personer kan bli dömda utan föregående rättegång.

Om allt detta vet den lille gossen inte något om. Det kommer en tid då han får lära sig att alla människor är inte alltid goda.

Promenaden ledde fram till vårt hembageri. Vi mötte upp stortvillingarna och deras lillebrors pappa samt deras farfar. De är i full färd med att beskära äppelträd. Far och son hjälps åt när den andra halvan i trädgårdsföretaget är mammaledig.

Idag var det semmelbuffé på hembageriet. "Ät så många semlor du orkar för 39 kronor" löd inbjudan.
Hur många semlor orkar vi äta på en och samma gång? Jag åt två men hade nog orkat en till.
Eller möjligtvis en och en halv. Eller två hela svårt att säga för jag tror att jag lagt av mig i konsten att frossa i semlor. Anar att det beror på åldern, även om jag legat i hårdträning sedan långt före fettisdagen.

För precis 32 år sedan var jag dock en mästare i att klämma ner bullar med mandelmassefyllning och grädde. Kanske berodde det på att jag då var höggravid och mitt sinne för födointag ur balans.
Jag hade kört till den ort där jag brukade handla det som skulle ställas in i kyl och skafferi. Då som nu var det tid för semlor och jag köpte fem stycken på konditoriet. Vi var fyra i familjen, en semla till oss var men den extra semlan ämnade jag äta den dryga milen hem under tiden jag körde den med mat fullastade bilen.
Semlan var försvinnande god och jag beslutade mig för att äta upp min egen då jag ändå höll på. Den var lika försvinnande god som den första varpå jag tog ett nytt beslut. Att äta upp makens och sedan helt fräckt ljuga om att det bara fanns tre semlor i konditoriet.
När den tredje semlan var uppäten talade frestaren till mig. Uppmanade mig att smörja kråset med en fjärde semla. En av de två kvarvarande semlor som var ämnade åt barnen.
 Jag funderade inte lång stund utan öppnade kartongen och med små vällustiga smackningar försvann semlan ner i mitt öppna gap.
Sedan blev det problematiskt. Vem skulle få den återstående och sista semlan? För att kringgå problemet åt jag upp den också, knölade ihop kartongen och stack in på golvet under förarstolen.
Måste tillägga att det är en bedrift att äta fem semlor på raken och samtidigt hålla vägens
hastighetsbegränsning och fordonet i rätt körfält.
Semmelhistorien behöll jag för mig själv till den dag det blev ett lämpligt tillfälle att på ett humant sätt lätta på mitt hjärtas börda.

Stortvillingarnas lillebror fick majskrokar medan vi andra åt egna delikatesser på hembageriet. Han följde varje tugga med blicken medan majskroken upplöstes av dregel och kletade sig fast mellan hans knubbiga små fingrar.
Jag lyfte upp pojken, satte honom i mitt knä och lovade att nästa år, ja då ska han och jag promenera till vårt trevliga hembageri och äta semmelbuffé. Han ska få äta precis så mycket han orkar och vill. För det har jag nu lovat.