Summa sidvisningar

måndag 29 februari 2016

Oljigt trassel och blommiga byxor med hängslen


Dagen började i dimmans tecken men efter hand lättade molnen och solen har visat sig under större delen av eftermiddagen. Känns att det är vår, det känner blomsterhandlarna också som börjat sin försäljning av blommor lämpade för tidig utomhusplantering.

Min bil har tänt en lampa som inte bör lysa och det blev en tur in till staden och bilreparatören.  Tack och lov en garantireparation så det kostade mig inte mer än det jag under tiden jag väntade gick och handlade.
En toalettborste och en hållare för toalettrullen. Dyrt så det förslår men nu ska badrummet pimpas upp rejält.

När jag kom tillbaka till bilverkstaden fick jag sitta och vänta en stund. Bläddra i broschyrer och förundras över bilar som nu för tiden knappt tarvar en förare. Praktiskt för mig som ogillar att åka till staden, bilen kan för min del få åka själv men några uträttningar lär jag inte få till mig för så långt har inte den tekniska vetenskapen hunnit. Men det står väl inte på med den här takten kan jag tro.

Allt är så modernt så att när ett par gamla vindrutetorkarblad ska bytas ut mot nya måste varje bilägare veta sitt registreringsnummer. Det hörde jag där jag satt och väntade.
En man kom in och ville ha ett par nya. Han färdades i en lånebil där sonen var den rättmätige ägaren. Något registreringsnummer kunde han inte och blev därmed nödd och tvungen att pallra sig ut med papper och penna för att skriva av vad som stod på nummerplåten. Nya blad plockades fram av verkmästaren själv och mannen betalde väsentligt mycket mer än vad jag fick betala för min toalettbortse och hållare för toalettpappersrullar. Med det sagt, vindruteblad är mycket dyra för en bilburen konsument.

När jag i min ungdom rattade min bil fanns det folk som tog hand om både mig och bilden. Så till vida att jag bekvämt tillbakalutad i förarstolen fick bilen tankad, vindruta och strålkastarglas rentvättade och behövdes det byttes torkarbladen utan  några stora krusiduller som upprabblande av registreringsnummer. Grabben i macken hade trassel i bakfickan och kollade då och då oljan även om jag inte begärde denna service.

Min dröm som barn var att få gå omkring i en oljig overall med trassel hängande ut från bakfickan. En  annan dröm var att bli kirurg men att arbeta på en bensinmack var väl det yrket som var mest tillgängligt. Nu blev det inte något av varken det ena eller det andra men under en period gick jag ändå i en skitig overall efter det att jag utbildat mig till supportsvarvare.
Verkstadsoverallen byttes efter ett par år ut mot en ladugårdsoverall så jag måste ändå tillstå att jag fått min beskärda del som overallbärare.

Nu äger jag ingen overall, dock ett par blommiga trädgårdsbyxor med hängslen. När jag hoppar i brallorna brukar maken skratta kärleksfullt och påstå att jag liknar Karlsson på taket.
Mina trädgårdsbyxor är nytvättade och ligger i min låda där jag förvarar övriga byxor i väntan på att de ska bli brukade. Snart, mycket snart, är det dags att ta fram mina blommiga trädgårdsbyxor med hängslen.

Jag köpte med hamburgare hem. Utan snus. Det sa jag till om extra vid beställningen. Inget snus i burgaren tack. Det lär serveras snus som tillbehör hos hamburgerkedjan i Norrköping. Om vi får tro allt som skrivs i tidningen.

söndag 28 februari 2016

Maria och bortglömda dossier


Grattis alla som heter Maria, inklusive mig själv. Sista dagen i vintermånaden är alla Mariors dag, lätt att komma ihåg även om just i år har februari månad en dag extra. Grattis till alla som firar födelsedag i morgon, bör tilläggas.

Däremot kommer jag inte, till skillnad mot de flesta andra, ihåg vad jag gjorde just idag för 30 år sedan. Jag har försökt att dra mig till minnes utan att det faller något ljus över för min del dagens då personliga minnen.

Att vår statsminister blev skjuten på öppen gatan efter biobesöket minns jag dock. Det går inte att komma ifrån det minnet eftersom vi ideligen blir påminda genom media om den händelsen som skakade Sverige och så gott som övriga jordens alla länder.

Det har lagts ner ofantligt stora resurser på att leta reda på mördaren. Var det Christer Pettersson har han tagit med sig frågan ner i graven. Var det någon annan kan det tänkas att även denna person är död och begraven med sin stora hemlighet bevarad i mullen för all framtid.

134 personer har visserligen erkänt sig vara Palmes mördare, över 10 000 har suttit i förhör och det finns över 87 000 persondokument i Palmegruppens databas men ingen har fällts för brottet på Sveaägen.
En bok har dessutom skrivits av kriminaljournalist och redaktören Viking Johansson där vittnens ordagranna redogörelser finns på pränt. En stor vittnesgåta mellan hårda pärmar.

Många mord finns ouppklarade, inte enkom mordet på Palme. Mammor, pappor, syskon, mor-och farföräldrar, släktingar och vänner går i ovissheten vem som berövade en kär närstående livet. Frågor som kanske aldrig får några svar för det läggs inte ner några resurser på vanligt folk även om preskriptionstiden för mord inte gäller.
Jag har full förståelse för att letandet efter Palmes baneman kommer att fortgå i generation efter generation av utredare. Nykomlingar som endast vet vem Palme var utifrån sparade dokument och bilder.

Jag har full förståelse för den som dräper en statsminister ska inte gå ostraffad, Palmes familj hela nationen och omvärlden bör få veta sanningen även om Palme som person, när hans generation gått hädan, är och förblir obekant.

Men jag kan dock inte undkomma i tanken att fundera över att det finns många fler som sörjer, frågar, ältar och aldrig får se mördare fällas och bli dömda till straff. Utebliven upprättelse för mördade och deras anhöriga som glöms bort när rubrikerna släckts.

Mängder av undanstoppade dossier ligger och samlar damm och kallas Cold Case för något skall ouppklarade mord kallas.

lördag 27 februari 2016

En pensionerad tro(n)tjänare och ett påbörjat projekt



Ord är överflödiga men jag måste få det sagt. Maken har lagt undan rörtången och vi har vattenklosett! Nu är det ta mig tusan läge för fest.

Förbränningstoaletten Cinderella har efter trogen tjänst fått pension. Den har fyllt sin plikt, med 600 graders värme har den tagit hand om urin, fekalier och toalettpapper. Ibland har det morrat från dess innanmäte och vi har den senaste tiden tolkat det som ett trötthetssyndrom. Vi har skött Cinderella med omsorg och hon har besvarat oss med vänlighet och vi har därmed undsluppit att bli svedda i baken. Men nu är Cinderellas tid över och med njutning kommer vi att trycka på spolknappen och kliva in i en ny era.

Ett av våra barnbarn vilket är om jag inte missminner mig en av småtvillingflickorna, har konstant vägrat att bestiga denna eldiga tingest. Hon har med skräck i blicken klamrat sig fast vid mina ben och den vanliga småbarnspottan har fått tagits fram om några som helst behov skulle ha blivit uträttade.  
Stortvillingarna däremot har med stor förtjusning och hänförelse klättrat upp för att ta plats. Nu blir deras toalettbesök som vilket toalettbesök som helst när de är hos oss, utan några extravaganser som levande eld. Jag kunde skönja en besvikelse då de gästade oss på en fika tidigare under dagen.

Maken har lagt ner ett enormt arbete innan dags dato. Enträget har han grävt sig genom vår trädgård. Stundom med grävmaskin, stundom med spade. Min oro för hans hälsa och ork har stegrats och dalat medan han själv tyckts ha varit ovetande om sin egen ålder och glömt bort en och annan sjukhusvistelse. Det ska till mer än så innan en man med sinnelag för hårt kroppsarbete lägger ner ett påbörjat projekt.

Nu är vi i mål och maken har dragit på sig ryggvärk genom att under dagen ha legat på badrumsgolvet i en onaturlig ställning för att komma åt alla rördelar och avloppsledningar. Nu får han istället lägga sig raklång på mage på köksgolvet och jag ska promenera fram och åter från hans nacke till ryggslut. Med bestämda steg ska jag traska bort det ryggonda, sedan korkar vi upp vinflaskan och tävlar därefter om vem som kommer först med att få inviga och stifta närmare bekantskap med den nya familjemedlemmen.

Härmed är min dokumentation gällande vårt avloppssystem avslutad. Alla som vill och är nyfikna på fortsättningen är välkomna hit för en provsittning med efterföljande spoling.

fredag 26 februari 2016

Tre dagar kvar och ett glas med vatten


Tre dagar kvar av februari. En månad som gått så ofantligt fort. Mycket beroende på fulltecknade dagar.
Välkommen mars när du kommer. Min födelsedagsmånad tillika vårmånad. Det är då om turen och solen är på vår sida som vi plockar fram våra vårfikautemuggar. Inget fika smakar så gott som då dessa muggar tas i bruk. Var sin har vi maken och jag och jag köpte muggarna när vi nyss flyttat hit. Det är det lilla extra som gör så mycket.
På vintern står muggarna i porslinsskåpet ovanför diskbänken. Varje gång jag öppnar skåpet står de där som en påminnelse om att efter varje vinter kommer en vår.

Idag har jag haft ett givande samtal med en vän som jag knappt känner. Vänskapen uppstod genom ett trasigt lakan och trots att vi aldrig träffats är hon för mig mycket betydelsefull.
Samtalet ledde till att jag nu känner att jag valt rätt väg i mina tankar. Jag fick en bekräftelse på det jag behövde få bekräftat. Hon gav mig min dag och jag tog tag i mina sysslor med förnyad kraft och styrka. Vilket innebar att förutom ett nystädat hus blandades doften av såpa med doften av nybakat kaffebröd. Kan avslöja att det nybakade innehåller en rejäl slatt av hemkokad rödvinbärssylt. Bären skördade från vår röda vinbärsbuske. Jag kan inte få nog av att betygsätta mina husmoderskonster som får betyg med guldkant.

En nu glädjande tilldragelse är att maken som bäst håller på med att installera vår nya toalettstol som stått i sin tragiska ensamhet ute i vår bod under lång tid. Nu är det alltså snart dags för provsittning. Kan tyckas vara en liten sak i ett stort sammanhang men den som under många veckor levt i ett område som mest liknat en leråker med mullrande grävmaskiner och gubbar som sprängt med dynamit förstår hur det känns när ljusningen är nära och locket för första gången lyfts upp på den vita stolen av porslin.

I den nedgrävda vattenledningen strömmar nu det kommunala vattnet som hämtats från Glan, transporterats in till Norrköping och återvänt hit med lagom dos klor. Nu ska vattnet bara in i vårt hus för att vi av det kan tappa upp en glas när törsten slår till samt spola iväg det vi släpper ifrån oss ur våra kroppsöppningar.
Vattnet grymtar jag över ty vi har en egen källa med ypperligt gott vatten men där sätter kommunen stopp. Inget vatten om det inte är kommunalt så det är bara att rätta sig efter förordningen om det ska bli något av det hela.

Spänningen är olidlig och maken har bett mig om handräckning då toalettstolen ska på plats. Även om han är en mästares mästare då det gäller hantverk klarar han sig inte alla gånger utan sin fru.
Det är gott att ha varandra i både nöd och lust, praktiska göromål och att få somna tillsammans då dagen är slut för att sedan vakna ihop och möta en ny dag med allt vad det innebär.

torsdag 25 februari 2016

Ett obehagligt brev och ingen fallande skugga


För en tid sedan fick vi ett brev. Den svarta loggan Kronofogden stod i skarp kontrast mot det vita kuvertet.
Tankarna ilade snabbt under de sekunderna det tog att sprätta upp den limmade flärpen.
Vad är det som vi inte har betalt? Till vem var räkningen ställd?

Kronofogden hade fått in en ansökan där den sökande ansåg att vi hade en obetald skuld. Trots påminnelser var skulden fortfarande obetald och nu skulle det hårda bandaget dras åt. Rejält.

Vi läste vidare. En reklamfirma hade enligt utsago bistått oss att synas ute på marknaden. Förvirringen blev total. Det är snart tre år sedan vi var i behov av någon annonsering. Det ena av våra nuvarande två företag är vilande och det andra krävs ingen uppmärksamhet utåt. Alltså figurerar vi inte längre i någon marknadsföring av något slag.
Bluffakturor konstaterade vi. Sådana fakturor som ingen i hela världen kan hjälpa oss att komma ifrån. Över 6000 spänn rakt ut i ingenstans. Till glädje för en bedragare i främmande land. I en myllrade stad med fejkad adress. Betala annars blir det utmätning och bohaget släpas iväg och säljs på någon konkursauktion.

Vi ringer Uppdrag granskning, Plus, konsumentombudsmannen, advokat, tingsrätten, pressen och polis, skrek jag upprört. Sedan svor jag. Långa svavelosande ramsor.
Maken var blek om nosen, mumlade något om att han aldrig under sitt långa liv hamnat hos Kronofogden. Jag tyckte mig höra en svordom även från honom som aldrig svär annat än om han tror att ingen hör honom. Han är en mycket belevad man och värnar om ett svordomsfritt språkbruk.
Det hela kändes mycket tragiskt men mest av allt förnedrande.

Telefonkön till Kronofogden var lång och tröstlös. Maken lade på. Brevet i flera bilagor granskades ytterligare och några nya telefonnummer upptäcktes. Bland annat till käranden som yrkat på indrivning.
Jag ringde upp och en trevlig kvinna svarade. Upprört framförde jag mitt ärende, rabblade upp alla nummer som hon krävde. Allt ifrån våra personnummer, organisationsnummer, handling i mål nummer till husnummer och postnummer.
Det typiska knattret från en dators tangentbord hördes under några minuter. Den vänliga rösten kom tillbaka.
Jag ber så mycket om ursäkt över det inträffade. Allt är ett missförstånd och detta ska inte till er! Det är organisationsnumret som stökat till det hela. Förlåt, ursäkta och förlåt igen.

Lättnaden var obeskrivlig! För säkerhets skull författade jag ett långt brev till Kronofogden där jag omsorgsfullt beskrev vår oskuld i ärendet, vi tog kopior på föreläggandet och samtliga bilagor. Därefter undertecknade vi högtidligt delgivningskvittot med datum, ort, namn och namnförtydligande. Sedan åkte jag raka spåret till postlådan så brevet skulle hinna med sista tömningen.

Ett par dagar senare fick vi ett svarsbrev från Kronofogden. Alla misstankar om fusk med betalning var struket och borttaget från alla förekommande handlingar. Sökanden hade dragit tillbaka sin ansökning och vi kunde andas ut. Ingen skugga faller på oss som är rekorderligt folk och betalar våra räkningar. Till och med i mycket god tid innan förfallodatum.

Men ett smärre trauma, det var det faktiskt under någon skälvande timma i vårt annars så fridfulla hem. Ibland kan det vara svårt att vara människa i en värld fylld av bluffmakare. Tilliten till andra kan så lätt berövas.

onsdag 24 februari 2016

Glada värmlänningar och blåa suturer


Stundom känner jag mig som en slända. Fladdrar fram och tillbaka för att fladdra tillbaka igen och slutligen landa med en skälvning. Trött i både kropp och själ. Vila en stund och energin är återfylld och nya tag tas.

Idag har det varit en sådan dag. Då känns det gott att avsluta det hela med vår bokcirkel. Lite bokprat, däremot förtäring och allmänsnack.

Dagen började med en telefonintervju med en värmländsk kommunpolitiker. Jag gillar att ringa upp Värmland. Hör själv hur jag kanar in på dialekten. Det känns hemvant och trevligt. Bemötandet är hjärtvänligt och hur ogärna jag än vill erkänna det så är mentaliteten mjukare och trevligare hos värmlänningen än östgöten. Jag borde i rimlighetens namn hålla på hemmaplanen vilket är Östergötland men Värmland äger. Så är det bara. Även för en östgötsk värmlänning.

Distriktssköterskan, dit jag följde mamma efter avslutat telefonsamtal med kommunpolitikern var i alla fall snäll och vän. Hon skulle ta en sutur där dränaget suttit efter operationen. Ett enda litet stygn och jag försökte övertala mamma att jag skulle få knipsa bort det. När jag nämnde förslaget bleknade mamma. Hon trodde att jag inte skulle få göra det, för vem visste hon inte. Någon myndighet kanske.
Vad hon själv egentligen ville framkom inte ordagrant men jag kände mig förnärmad i den händelse att hon inte trodde på min kompetens.

För många år sedan utfördes av läkare ett ingrepp på maken. Ett snitt med skalpellen och såret syddes sedan ihop. Detta i närheten av de mest ädla och onämnbara delarna på hans kropp. När såret var läkt skulle även han besöka distriktssköterskan som befann sig på vårdcentralen några mil från vår bostad som var beläget långt ute på landet.
Vi resonerade oss fram och fann det bekvämast att jag avlägsnade trådarna. Varpå maken lade sig på vår säng med vitt åtskilda ben och utan onödig klädsel som skulle skymma sikten. Mina assistenter var våra barn som jag utrustat med ficklampor. Mina verktyg var kökssaxen och en pincett som vi brukade till att ta bort fästingar med. Både på oss själva och på vår katt.

Assistenterna tog sina uppgifter på största allvar, de lyste med ficklamporna och jag klippte i knutarna. Maken tittade då och då upp från kudden och poängterade ett flertal gånger att jag skulle vara försiktig med saxen.

Ingreppet föll väl ut och maken fick inga men efter det att jag avlägsnat samtliga suturer utan att dra knuten åt fel håll en enda gång.

Detta berättade jag för mamma när vi satt i väntrummet hos distriktssköterskan. Hon tittade storögt på mig, skakade på huvudet och sa att det är inte klokt vad barnen fått vara med om många spännande händelser i livet.

Jag svarade mamma som maken brukar säga; varför i all sin dar ska vi krångla till saker och ting i onödan när det går att ordna allt på ett smidigt och enkelt sätt.

tisdag 23 februari 2016

Du och jag


Ett gäng glada pensionärer, närmare bestämt ett hundratal, träffas varje vecka i grannkommunens kägelhall. Den äldste har uppnått den respektfulla åldern av 94 år, nästan döv och blind men stil going strong med de färgglada kägelkloten.
Det är socialt, sa pensionärerna. Spelet är det inte så noga med. Bara vi får kaffe och umgås ett par timmar är vi nöjda. Det är det primära. Att umgås.

Jag blev glad över deras inställning. Se på hur de med spänt intresse följde varandras spel. Handklappningar när käglorna föll, spelprat som blandades med artros, dåliga höfter, diabetes och andra åldersrelaterade krämpor.
De var indelade i lag hämtat direkt från floran. Gullvivan, vitsippan, blåsippan och så klart blåklinten. Östergötlands landskapsblomma.
Då och då lämnar spelarna hemkommunen. Ger sig ut i världen för att spela kägla i Danmark, Polen, Tyskland och Baltikum.

Jag var för ung, sa de men var glada att jag kom på besök. Undrade var de kunde köpa tidningen när artikeln är publicerad. Bjöd mig på kaffe och bulle. Frågade om jag ville fota, ställde upp sig och lät mig arrangera deras poser. Kramade mig och tackade än en gång att jag ville uppmärksamma deras veckohöjdpunkt.

Det kan vara svårt för vissa att bli pensionär. Ensamt. Från att ha varit efterfrågad, uppskattad och omgett sig med arbetskamrater blir det tyst och stilla. Inte längre behövd. Då kan det vara en bra idé att börja spela kägla. Det är aldrig för sent. Svårare än bowling men mycket roligare, så sa de och jag tror dem.

Min ryggsäck är packad. Två baddräkter, en stor svart och en liten randig med rosett. Badlakan och en krona till klädskåpet. En burk med fruktsallad på beställning. Den ska innehålla jordgubbar, melon, mandarin, banan och kiwi. Men även paprika, gurka och sylt. Jag har skalat och skurit frukten i lagom bitar. Dock hoppade jag över grönsakerna och sylten.

Rehabbad med stortvillingflickan. Det är en av veckans höjdpunkter för mig. Det är då vi simmar tätt ihop, små armar om min hals och vatten i näsan. Vi pratar om allt och inget. Och äter fruktsallad i bilen hem.

Farmor, du och jag. Ja Alice, svarar jag, du och jag.

måndag 22 februari 2016

En kvinna med klor och en annan med hovar


En vecka kvar på februari månad. Snart stämmer marskatterna upp i kärlekskranka körer, om de inte är kastrerade vill säga.
Vår grannkatt Gismo har börjat slå sina lovar runt vårt hus trots det är flera år sedan vi hade någon kattflicka boende hos oss. Tydligen har Gismo ett långt minne och vår katt Elsa lever kanske kvar på hans hornhinna. För vad annars har han här att göra om det inte är annat än friarstråt han är ute på den runda svart-vita Gismo?

I går länkade dottern något mycket besynnerligt till mig. Det hela handlade om en kvinna i Norge som känner att hon är född i fel kropp. Det är det visserligen många som är och proceduren att ställa allt till rätta brukar vara lång och plågsam i många avseenden. Inte minst de kirurgiska ingreppen.

För den här kvinnan torde läkarvetenskapen, hormoner och psykologiska samtal stöta på verkligt stora problem ehuru kvinnan anser sig ha blivit född som katt i en mänsklig kropp. Om detta är hon fullt och fast övertygad. Hon är en katt och lever därmed som en sådan. Utrustad med kattöron, svans och klor springer hon på alla fyra fram över köksgolvet och jamar.
Hon är rädd för vatten och utför sin dagliga kroppstvätt på katters vis. Möter hon en hund ute på gatan fräser hon och skrämmer slag på både hund och hundägare.

Detta låter otroligt men i Norge finns det tydligen fler kattmänniskor för kattkvinnan har stött på en man med samma, låt mig kalla det, problem. Paret sammanstrålar då och då och jamar ihop och förstår varandras kattspråk utan några som helst missförstånd. Reportern vid inslaget såg däremot totalt förvirrad ut och undrade må hända om katterna sa något nedlåtande om henne. Det är inte lätt att veta för den som inte behärskar kattspråket.

Jag drar mig till minnes att i Amerika finns det en kvinna som länge närt en het längtan över att få vara en häst. Ett filmteam lockade fram hästen ur sitt stall och gjorde en dokumentär om henne. Allt medan hästkvinnans dotter stod vid sargen och grät bittra tårar över sitt och mammans öde.
Hästen som till syvende och sist är en kvinna tog dock det hela med ro och skuttade på i manegen så sågspånen yrde. Stegrade sig, slog med hovarna i luften och gnäggade glatt. Ruskade på huvudet så manen fladdrade, spände så fast sig i skaklarna framför en liten vagn. Därefter travade hon runt med hugade resenärer som fann ett stort nöje i att bli dragen av en ovanlig häst på de amerikanska gatorna i södern.

Hästkvinnan var vid god vigör och hade en enorm kondition, kunde trava och galoppera i det oändliga. Hennes dröm att bli en häst hade gått i uppfyllelse när hon uppnått den aktningsvärda åldern av 50 år och häst skulle hon förbli till den dagen då det var dags att skickas på slakt. Varpå dottern fortsatte att grina då hon förstod att hon inte kunde få sin mamma att återgå till mer normala vardagssysslor.

Var och en har nog med sitt eget eller som maken säger; Folk har för lite att göra nu för tiden och måste hitta på något att roa sig med när klockan går långsamt.
Får jag långsamt någon gång framöver tänker jag i alla fall utesluta att bli en leopard ty jag anser att jag inte klär i leopardmönstrat. Tycker till och med att det är riktigt fult.

söndag 21 februari 2016

Efterfest och den kämpande tron


Vår stad är tömd på celebriteter. Strålkastarljusen har slocknat och kontakterna till rökmaskinerna är urdragna. Gina, Henrik och sjungande kändisar har åkt hem till sitt men om en vecka drar cirkusen åter igång. På en annan plats i en annan stad. Förfest, mellofest och efterfest.
Jag befann mig inte bland publiken, inte heller har jag sett någon kändis, mycket beroende på att jag inte befunnit mig ute i stadsvimlet. Mår bäst vid kanten av Glan.

Ordningen är återställd och mamma har kommit hem. Mörbultad men vid gott mod. I morgon börjar jag planera in nya frilansjobb, åker därefter ut på intervjuer för att sedan hänga mig fast vid datorn med mitt material.

Maken fortsätter arbetet med jordkällaren. Avloppsdiket är grävt och återfyllt. Nu återstår endast ett litet moment innan den hett efterlängtade stolen i vitt porslin kan ställas på plats. Momentet heter Norrköping kommun och är kan tänkas inte så litet när allt kommer till kritan. På tjänstemännen skrivbord travas högen av papper. Det gäller att hamna högt upp i pappershögen om något radikalt ska beslutas snabbt och klubban är svingad för sista gången.
Medan vi väntar lämnar maken jordkällaren för ett ögonblick och åker utanför vårt område för att gräva ett annat avloppsdike åt någon annan som behöver kommunalt vatten och avlopp. Den mannen har aldrig långtråkigt. Projektens källa sinar aldrig.

Den kämpande tron är temat denna dag som är andra söndagens i fastan. Liturgisk färg blå eller violett.
Vi kämpar alla med vår tro. Tron på det gudomliga, på oss själva, på andra eller  på något helt annat.
Ständigt detta kämpande för att komma någon vart.

Tror du det blir någon vår och sommar i år? Frågan ställer maken och jag till varandra lite då och då när vinden viner och kylan får skinnet att bli narigt.
Vi har denna dag men dagar vi lämnat ligger bakom oss och de framförvarande dagarna vet vi inget om, sa han när vi åt frukost i morse.
Men vi måste ändå tro framåt, tänkte jag. Tro att vi ånyo vi tillsammans får uppleva en vår och en sommar.

När vi åkte hem från kyrkan satt dottern i bilens baksäte. Röcklin och stolan undanhängd i kyrkans klädskåp och predikan hon delat med oss nedpackad i hennes ryggsäck. Vi pratade om fröer och potatis. Om vad hon och hennes make skulle så och sätta i jorden när den blivit uppvärmt och beredd.
Små frön som petas ner, vattnas med trädgårdsslang och tron på att fröet ska gro och ge skörd.

Jag kämpar med min egen personliga tro. Om återseende och försoning. Min gudstro som kanar upp och ner tillsammans med mina sinnesstämningar. Tron på mig själv. Vitsippor och  trädgårdsfröer som gror. Färskpotatis till midsommar och barnbarnens framtid. Politisk stabilitet och människors lika värden. Öppna hjärtan, förståelse och förlåtelse.  Att allt ska förbli som det är fast den biten är ett önsketänkande istället för en tro.
Men ett tror jag mig veta. Finns inte tron så falnar förhoppningarna och det jag trodde på blev inget av. Den kämpande tron tillhör livet och följer med oss som en ständig följeslagare.


fredag 19 februari 2016

Den döda musen och Stalins vältränade ryssar


Vi har haft en mus som inneboende under en lång tid. Vi har tappert försökt avhysa hyresgästen men den har ideligen gäckat oss. Musen har avlagt spår så vi vet med säkerhet vart den hållit till. Bland annat har den släpat med sig en mandarinklyfta och lite omslutande skal till den samma, fram till golvlisten där den klämt sig emellan och rumsterat om i vårt hem medan vi njutit av den nattliga sömnen.

Musen har haft gott om föda, under vårt fågelbord finns nötter och frön som den kunnat livnära sig av. Trots ett näpet utseende är vi inte så begeistrade i att ha den inomhus således har en fälla gillrats.
Jag vet inte om osten varit av den rätta sorten men säkert är att musen krånglat sig förbi den enligt oss strategiskt placerade fällan som behållit halshuggarbygeln i spänt läge.
Fram till i natt. Då greps musen av lustar till osten och döden inträdde med en smäll.

Maken kastade ut musen och laddade om fällan. Kanske har liket efterlämnat några sörjande släktingar som tar vid där den nu döda musen slutade sin rövarstråt.

Efter frukost begav jag mig till Linköping för att eventuellt hämta hem min mamma från sjukhuset. Inte nog med att hon är opererad, hon har även drabbats av allergi. Mot sjukgymnasten. Han är en hurtig ung man med en pärla i tungan som glimmar och glittrar när han talar, har ett snyggt och välansat skägg och skrattar hela tiden, både med munnen och ögonen. Men vad hjälper det mamma. Varje gång han visar sig och vill få med henne till sitt rum där mamma och hennes medpatienter ska sitta på var sin stol och trampa symaskin med fötterna så kräks hon. Så ock denna morgon och sjukgymnasten fick vända i dörren med outrättat ärende.
Innan han gick berättade han att när Stalin levde, då var alla ryssar ett vältränat folk. Gamla som unga gjorde gymnastik framför sina radioapparater där en gymnastisk röst dirigerade. För så hade Stalin bestämt. Vad sjukgymnasten egentligen ville förmedla med sitt budskap fanns det ingen tydlighet i. Mamma fortsatte att spy i den för ändamålet anvisade spypåsen vilket medförde att jag fick föra hennes talan.
"Det gick utför med det ryska folket när Stalin för alltid lämnade sin post".
Sjukgymnasten skrattade och höll med mig.

På hemväg utan min mamma kom jag att tänka på mannen jag läste om i gårdagens tidning. Hans mamma var skröplig och blev inlagd på ett vårdhem. Sonen drabbades av en stark mammalängtan och stal därmed med sig från vårdhemmet en konstellation föreställande ett djurhuvud vilket var ämnat till att liva upp de boende på hemmet.  Därefter bet han i en melonskiva som låg uppdukad på ett fat och polisen kunde säkra förövarens DNA som kunde gripas och sättas i arrest.
Förklaringen han uppgav under förhör var att han saknade sin mamma och ville ersätta hennes plats med det stulna djurhuvudet till den dag hon blev utskriven.

Jag saknar också min mamma och vill att hon ska sluta kräkas, ha ont, vara färdigbehandlad och få komma hem. Kanske ska jag fråga maken vart han gjorde av den döda musen...

torsdag 18 februari 2016

En gös från Glan och en betydelsefull muffins


Vaknade till snöfall. I rena förskräckelsen över att våren kommit av sig började jag blöda näsblod. Den vita näsduken färgades röd och jag svalde levrat blod. Återbruk av röda blodkroppar. Kan aldrig vara fel i dessa tider då återbruk är på modet.

Igår var motorvägen vit av intorkat salt. Bilisterna körde fort, rörde upp grus, salt och damm som bildade vita moln.
Jag gjorde ett tidningsjobb i en heminredningsaffär. Ljusa pastellfärger som hör våren till. Rött är för tillfället förlegat men tas åter i bruk efter påsk. Det var i alla fall vad butiksföreståndarinnan sa.
En man i grön täckjacka strosade runt bland porslin, tyger samt glasburkar med snören i grovt material som Ernst tillverkat.
Han ville bara titta, inte handla. Jag väntade en stund tills han försvunnit ur kamerans lins. Den gröna färgen stod i bjärt kontrast till det pastellfärgade.

I väntan på att maken och jag skulle sammanstråla för gemensam lunch på Fiskmagasinet tog jag efter avslutat jobb en promenad vid Motala ström. Tittade under Gamlebron om ljuskronan hängde kvar. Den såg passé ut i dagsljuset. För den oinvigde kan det bli en överraskning då det upptäcks att en ljuskrona svävar över vattnet. I mörker är det en hänförande upplevelse.

Mannen i den gröna täckjackan dök upp. Han hade tittat färdigt på porslin och övergått till att i tankarna lägga om sitt vardagsrumsgolv. Han frågade mig om råd. Beskrev hur golvplankorna ska se ut och vilken tjocklek dessa torde vara beskaffade med.
Jag skakade på huvudet. Tyvärr, jag kan inget om golvläggning. Han såg förvånad ut. Trodde mer om mig än vad jag själv tror.
Fråga Ernst, försökte jag. Han fnös. Ernst är någon vi alla älskar men mest i smyg.

Lunchen var god. Bestod av gös från Glan. Kanske en fisk som simmat förbi hos oss, osynlig men mycket ätbar. I sommar ska vi dra upp en gös, bedyrade maken. Ställer mig tveksam, vi har aldrig lyckats dra upp en fisk ur Glan. Fel, påstår maken, en gång fick vi en abborre.

Mamma åt strömming i går kväll. Med potatismos. När morfinet tagits bort och ersatts av annan smärtstillande medicin så hon slutade kräkas.

Idag är det slirigt på vägen skrev dottern i ett sms när hon och ledarhunden med färdtjänsten var på väg till jobbet. Gäller att ta det försiktigt på vägarna.
I frysen ligger några hembakade muffins. Ska ta med ett par och bjuda mamma när jag hälsar på henne idag.
Kör försiktigt. Det kan vara slirigt på vägen, sa mamma i telefonen när jag ringde henne. Hon vet inte att hon ska få en muffins till eftermiddagskaffet. Det blir en överraskning och jag vet att hon kommer att bli glad. Det är nu så lite betyder så mycket.

tisdag 16 februari 2016

Färganalys och finslipade hälar


10 grader kallt och is på bilrutan. Det var vad som mötte mig i morse då jag skulle iväg på frilansuppdrag. Solen skiner dock och jag föll för frestelsen att köpa mig ett par nya sommarskor då jag promenerade förbi en skoaffär.

Det är inte bara jag som tror på en annalkande sommar. Även skoförsäljarna har hopp och varma tider där damerna trippar omkring i sandaletter med öppen tå och häl. Precis sådana skor har jag köpt mig.
Vinterns pjuck säljs på rea. Borde kanske ha skott mig inför nästkommande vinter men det bar mig emot. Känns förlegat att köpa vinterskor även om det fortfarande är den årstiden.

På vår del av jordklotet ska våren börja i mars månad. Det är då som det är dags för pånyttfödelse och förnyelse. Innan jag ens hinner blinka är februari till ända och jag vänder på väggalmanackans blad.
Den 20 mars klockan 04:30 är det vårdagjämning och då har jag hunnit med att fylla 61 år.

Jag har förhoppningar om att det blir en fin vår och sommar. Inget är inplanerat för vi tar en dag i sänder. Det känns lugnast så. Då hinner vi ta vara på dagen som är.

Kanske jag skulle gå och göra en färganalys. Ta reda på vad jag skulle passa bäst i för vårfärger. Få en ny look på gamla dar. Vi talade om att piffa till oss, kvinnan jag intervjuade idag. Inte för att det var varken hennes eller mitt område, inte heller hade det med artikeln att göra. Vi bara gled in på ämnet helt apropå.
Det förde tankarna till den gång då jag var anställd i ett företag och blev inkallad till chefen. Lite nervöst frågade min chef om jag aldrig funderat på att göra en styling. Färga håret, lägga på en make up som att måla läpparna och ögonlocken. Min chef trodde att jag skulle bli snygg och tilldragande om jag gjorde en åtgärd. Den skulle inte behöva vara en stor åtgärd, bara en antydan till förändring.

Först blev jag häpen. Sedan fly förbannad. Frågade om min chef ansåg mig okunnig och utförde mitt arbete undermåligt. Nej, det var inga problem. Tvärt om.
Kunde min chef istället för styling tänka sig en löneförhöjning? Nej, sådant var inte inplanerat.
Kunde min chef tänka sig att jag sa upp min anställning så min chef fick möjlighet till att anställa någon ny, som var stylad, tilldragande och snygg?
Nej, bevare mig väl, sådana planer fanns inte. Absolut inte!

Då så, håll till godo med en nitisk ostylad anställd. Plikttrogen, arbetsvillig och som alltid gjorde sitt allra bästa. Därmed var samtalet avslutat och jag stängde dörren efter mig hårt. Mycket hårt till och med.

På eftermiddagen blev det extra gott fikabröd till kaffet. Vi talade aldrig mer om saken, min chef och jag. Varje morgon kom jag till jobbet nyduschad och med tvättat hår som doftade gott, osminkad och på ett mycket gott humör. Min chef hade däremot ett skamset uttryck i ögonen under en lång tid framöver.

Mina nya sommarskor är jättefina. När jag utan strumpor ska sticka fötterna i dem för första gången i sommar ska mina hälar vara finslipade och kanske lägger jag ett lack på tånaglarna.
Sommarstylade fötter, det ska jag ha och jag väljer det själv. Ingen ska tala om för mig hur jag ska arrangera mig för att passa in.

Jag har alltid haft min egen stil och det tänker jag fortsätta med. men en färganalys kan aldrig vara till skada. Ska fundera över det där ett tag till innan jag bestämmer mig. Det måste bli vår först.

måndag 15 februari 2016

Dagens sista samtal och en korv med chili


En lång dag är näst intill slut. Ett par timmar till och jag ligger nerbäddad under bolster.

Vi for tidigt i morse, mamma och jag. Hon hade omsorgsfullt packat väskan. Necessär, lektyr, korsord, penna och läsglasögon. Samt plastpåsar. Mamma går aldrig utanför dörren utan plastpåsar i väskan. Hon kan hitta något efter vägen som kräver en plastpåse, så resonerar min mamma.

Inskrivning och en för henne iordningställd säng. Blodprov och röntgen. Samtal med sjukgymnast och sedan lunch. Dillstuvad potatis och isterband. Chokladpudding till efterrätt.
Ett nytt samtal. Denna gång med narkosläkaren. Han såg sträng ut och hade ljusrött skägg. Log inte en enda gång.
Eftermiddagsfika. Kaffe och två skorpor var. Två till mig, två till mamma. Ny väntan.
Middagsmat. Fisk och potatis. Äppelkräm till efterrätt. Landstinget kan det där med att servera goda måltider, sa mamma.

Så kom han till sist. Kirurgen. Dagens sista samtal. Han lade upp det ena benet över det andra. Byxbenet kanade upp och jag såg att han hade randiga strumpor i glada färger. Han tittade på mamma och log. Många gånger log han. Hans ögon var blå och mycket snälla.
Hans händer såg mjuka ut. Korta naglar och ren hud. Händer som inte hade en tillstymmelse till att darra. Jag sa det till honom. Dina händer darrar inte, sa jag.
Han skrattade. Lite sneda framtänder. Höll fram båda händerna och visade. Nej jag darrar aldrig, sa han och fortsatte att skratta. Vi skrattade tillsammans, kirurgen, mamma och jag.

Det är en högriskoperation det här, sa kirurgen när vi slutat skratta.
Vi nickade, mamma och jag. Vi vet det, sa mamma. Men jag lägger det i Guds händer och litar på att du vet vad du gör.
Kirurgen skrattade igen, sa att de är ett bra team, han och Herren. Resten får du klara av själv, fortsatte han. När jag har gjort mitt, då börjar ditt jobb.

Han lovade att sy snyggt. Han var en fena på att sy. Det var i alla fall vad han påstod. Vi tog varandra i hand och jag kände att hans händer var lika mjuka som de såg ut att vara. Jag tittade på fingrarna med de korta naglarna. Fingrar som ska göra allt bra.

Kirurgen lovade att ringa mig. I morgon, på seneftermiddagen. Medan mamma fortfarande sover.
Jag frågade om mamma riskerar att dö. Ja, svarade han. Den risken finns. Han var rak och ärlig. Tittade mig i ögonen och log på nytt. Men han log med stängd mun. Det var inte samma leende som tidigare. Det var ett allvarligt leende men det kändes ändå tryggt.

Jag tog på mig jackan och krängde min ryggsäck över axlarna. Vi kramades länge, mamma och jag.
Hon sa att hon älskar mig och jag sa att jag älskar henne. Jag hörde att hon snörvlade till.
Vi hörs inte i morgon, kanske på onsdag men vi ses väl på torsdag.
Det gör vi mamma. Vi hörs på onsdag och ses på torsdag.
Mamma vinkade när jag gick. Vi ses på torsdag, mamma, det gör vi!

I sjukhusets cafeteria köpte jag en korv med bröd. Det var chili i korven. Stark så näsan började rinna. Jag snöt mig i servetten som luktade senap.

Körde hem i mörkret. Fuck cancer, sa jag rakt ut mot vägen som lystes upp av strålkastarljuset.

När jag kom hem hade maken kokat te och dukat fram våra fina gammaldags tekoppar. De vi brukar dricka te ur vid speciella tillfällen. I kväll var ett sådant tillfälle.

söndag 14 februari 2016

Ett hjärta till alla och en undanhängd dammvippa


Min av veckans favoritdagar är söndagar. Vet egentligen inte varför, om det är det tredje budordet som ligger bakom eller ej låter jag vara osagt. Söndagar är hur som helst sköna dagar.
I dag torde dagen vara extra festlig eftersom det är en dag då vi skänker varandra hjärtan och bedyrar vår kärlek och vänskap med blommor och choklad.
Själva har vi ätit nybakade muffins, det fungerar utmärkt bra det också.

Alla hjärtans dag är floristernas dag. Övriga handelsmän får också till viss del vara med och dela på det konsumenterna pytsar ner i kassaapparaterna. Under en veckas tid har jag blivit översköljd med mejl och sms där jag uppmanats att handla till någon jag håller kär.

På tal om handelsmän, vi åkte förbi vår lokala matvaruaffär i fredags kväll. Klockan var nästan 22 och på parkeringen stod en och annan bli. De automatiska dörrarna åkte fram och tillbaka, folk traskade in och ut.
Jag funderar över varför mataffärer måste hålla öppet mellan kl. 08.00 till 22.0 varje dag året om och vad det är som har drivit fram dessa öppettider. Vi konsumenter förmodar jag. Stressen i vardagen har medfört att vi inte längre kan gå och köpa vår mat mellan klockan 09.00 och 18.00 vardagar, 09.00 och 13.00 lördagar. Söndagar stängt. Så som det var i forna tider.
När jag var barn var vi aldrig utan mat.  Trots att Konsum inte hade dessa långa varjedagsöppettider.

Kan det ha med att det inte längre finns några hemmafruar. Dessa hemmaarbetande kvinnor som släpade hem fyllda kassar med föda. Hemmafruarna har för länge sedan hängt av sig sina förkläden och kastat sig ut i det riktiga arbetslivet. Att vara hemmafru blev på 1960-talet ett skällsord. En hemmafru satt och drack kaffe och rökte cigarett med sina andra hemmafruväninnor. Om de inte låg på divanen och läste veckotidningar. Eller dristade sig till att låna tonårsdöttrarnas magazin Mitt livs novell som såg dagens ljus 1964 då det ännu fanns en och annan kvarvarande hemmafru.

Nu är ordet hemmafru språkmässigt nästan utmönstrat och har än idag en klang av skällsord över sig. Liknas med ekonomisk fångenskap, maken drog in pengarna medan hemmafrun fråntogs all stimulans och förmåga att utveckla sig själv. Fram till den dag då många med Alva Myrdal som förebild kastade dammvippan och började arbeta och få egna pengar.

I dessa feministiska tider kanske jag får på pälsen om jag säger att hemmafruarna hade en viktig roll i familjelivet. Dessutom var hon en allkonstnär att skapa trivsel, allt ifrån att lappa barnens, sina egna och makens kläder till att baka, laga husmanskost, hålla hemmet rent, tvätta, stryka och ta emot barnen när de kom hem från skolan. Att ligga på latsidan var inget för en hemmafru.
Jag är ute på hal is nu, men hävdar ändå att stressen var mindre då när inte allt behövde pressas in i ett schema där jobb och praktiska hemmasysslor skulle hinnas med. Utmattningssyndromet var ännu inte uppfunnet.

Jag har inga ambitioner att önska dagens kvinnor tillbaka till hemmafrustadiet. Det vore förfärligt om kvinnans plats skulle återinföras att vara vid spisen. Men jag känner en djup sorg över att samhället blivit så uppskruvat för både män och kvinnor att de blir stressade och sjuka av att inte hinna med allt som måste hinnas med. Både i yrkeslivet och hemma. Dessutom arbetar många kvinnor och män långa dagar i affärer med långa dagliga öppettider så alla ska hinna med att handla mat efter avslutad arbetsdag då barnen hämtats på förskolan, middagsmaten avklarats och småttingarna nattats.
Det är en av anledningarna till att jag självutnämnt mig till att bli städerska hemma hos vår dotter med familj en dag i veckan. För att avlasta och låta helgerna bli en dag då de kan tillbringa mer tid med varandra. De får i sin tur som tack då dagen är inne ta hand om mig när jag blir gammal och orkeslös.

Det eviga ekorrhjulet fortsätter oavbrutet att snurra, för både kvinnor och män. Alla veckans dagar måste gå ihop. Jag vet hur det är, har själv varit en del i det snurrande hjulet. Till den dag då utmattningssyndromet slog till och nära nog splittrade sönder våra liv. Det tog lång tid att läka skadan, i mitt arbete blev jag ersatt av någon annan. Något tack från min arbetsgivare hörde jag aldrig för väl utfört arbete. Däremot skrev han nöjd och belåten på min avskedsansökan. Jag blev endast ett problem mindre, glömdes bort men jag fick till sist möjligheten att starta ett eget företag.

Jag har lämnat ekorrhjulet, är numera något av en hemmafru mellan varven då jag inte är ute på mina frilansuppdrag. För även en hemmafru behöver ut och lufta på sig lite då och då. Det är bra för min personliga utveckling.



lördag 13 februari 2016

Tapas i baren och snö i vårskorna


I går kväll nyttjade maken och jag vår julklapp. Tapas i baren och The Real Group på scenen i Linköping Konsert & Kongress. En fantastisk kväll med en lika fantastisk underhållning.
I publiken 80 % unga, resten medelålders. Vilka den senare gruppen så fort tillfälle gavs ägnade sig åt sina mobiltelefoner.

När konserten var slut klappades det hejvilt i händerna och som seden är framförde gruppen ett par extranummer. Handklappningarna fortsatte därefter lika ihärdigt och jag blir alltid lika förvirrad då jag är på konsertuppträdande. När ska publiken sluta klappa händerna? När är det dags att resa sig för att gå hem? Men som en osynlig signal mellan artisterna och publiken vet alla ändå då det är dags att bege sig var och en till sitt.

När vi kom ut på parkeringen var det näst intill snöstorm. Stora flingor vräkte ner och gjorde gatubelysningen dimmig och otydlig. Utanför entrén väntade bussar till den mer långväga publiken. Jag önskade att vi också fått sätta oss i en buss och åka hem. Varmt och tryggt på hala vägar. Maken påminde mig om att allt som oftast blir det en bit att gå då bussen stannat vid ändhållplatsen och tömts på resenärer. Så sant och jag insåg att vår egen bil var bäst.

När filmen Tatanic gick upp på bioduken åkte dottern, sonen, maken och jag  samt våra grannar in till Norrköping för att se den. En kompis till sonen följde med även han medan vår yngsta dotter stannade hos sonens kompis för att leka med hans småsyskon under tiden vi var borta.
Det var en vacker vårkväll. Jag hade hängt ut tvätt på vindan och plockat fram vårskorna. Vi körde de fyra milen in till staden och bänkade oss sedan i biosalongen med popcorn och läsk. Den som sett filmen vet att den är väldigt lång men underhållande som snyftfilm.
Rödögda och med snoriga näsor klev vi då filmen var slut ut  från Filmstaden och möttes av ett snöoväder av sällan skådat slag. Vi skottade fram våra bilar och påbörjade hemfärden till Vikbolandet på helt oplogade vägar. Sikten var obefintlig, likaså bilarnas hastighet som på sin höjd höll styrfart.
Då vi nådde landsbygden tog de smala och krokiga vägarna vid. Grannen körde i diket och vi fick stuva om barnaskaran till vår bagageutrymme så samtliga fick plats i vår bil. När vi skulle fortsätta färden tog vi oss inte uppför de backiga vägkrönen utan blev tvingade att kliva ut i våra fina vårskor och putta på.
Hemfärden som normalt brukade ta ca 45 minuter i anspråk tog timmar. Till sist var vägen oframkomlig och vi fick till fot pulsa oss fram till en stuga och väcka upp de boende som släppte in oss och kokade en kanna te. En traktor tillkallades som fick åka före oss och spåra ända vägen hem.
Vår yngsta dotter fick övernatta hos sonens kompis och vi fick i vår tur bädda ner kompisen i vår gästsäng. Att hämta och lämna våra barn till deras rätta boenden var inte att tänka på.

Idag minns jag endast fragment av filmens innehåll. Däremot minns jag hemfärden med tydlig skärpa.
Nu skiner solen, skulle kanske ta och passa på att gå ut en sväng i det vackra vädret. Det går inte att känna sig helt säker på vädrets makter, om ett par timmar kan det vara full snöstorm. Ännu har jag inte tagit fram mina vårskor ur vintergarderoben.

fredag 12 februari 2016

En fransk småstad och le pompe


En vecka har gått och nu ska lånehunden lämnas tillbaka. Återgå till att bli ledarhund med uppdrag att jobba. I och med detta är det slut med våra gemensamma skogspromenader.
Småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar har varit i varmare breddgrader. Solat och badat. Vilket är dem väl förunnat. Nu möter de åter vardagen med allt vad det innebär. Och vi blir hundlösa.

En flaska sött och starkt är utlovat som tack för kreatursskötseln såsom förutom hunden har omfattat fiskar och råttor.

Maken och jag följer ett spännande drama på televisionsapparaten. Handlingen utspelar sig i en fransk småstad. Huvudpersonen är en försupen frånskild man som när han inte var försupen bilade från Storbritannien till Frankrike med fru och ett litet barn. I närheten av den franska småstaden havererar deras bil och de blir tvingade att ta in på hotell medan bilen repareras. Utav någon anledning som ännu inte framkommit bortrövas den lille gossen och återses aldrig mer. Handlingen hoppar från dåtid och nutid och under dessa tider har som sagt mannen skiljts sig från kvinnan och tagit till flaskan för att bedöva sorg och frustration.
I nutid har han själv inlett ett slags efterforskningsarbete för att få tag i sin son och inget vet än hur dramat ska sluta. Vi är på kapitel fyra av åtta så än finns tid till en rafflande upplösning.

Våra tankar förs tillbaka till den gång då vi själva bilade till Frankrike. I vår Ford Transit med dubbelhytt stuvade vi in packning samt våra tre barn i åldrarna tio, fem och bebis.
I närheten av en fransk småstad gick bilen sönder.  Mitt i natten dessutom. Men dess för innan hade vi i en italiensk småstads trånga gator kört in i ett järnrör som spärrade ett gatuarbete och fläkt upp ett hål i sidan på transitens lastutrymme. Vi tätade med badlakan och körde vidare mot den franska småstaden. Där bilen gick sönder.
Medan maken och de sovande barnen väntade i bilen gick jag in på en nattöppen krog. Överförfriskade fransmän försökte förstå mitt ärende och till sist gick budskapet fram. Lyckan var stor när en motorkunnig gjorde sig till känna och följde med mig ut för att ta en titt.
Le pompe kaputt. Vi nickade och förstod. Bilen bärgades till den överförfriskade motorkunnige kompis verkstad varpå denne väcktes upp ur sin djupaste sömn. Ett hotell ordnades i all hast och vi packade ner bebisen i barnvagnen, tog de övriga barnens händer och travade flera kilometer till det väntande hotellet. Väl framme upptäckte vi att vällingen och flaskan till bebisen saknades varpå hotellägaren körde till bilverkstaden, väckte upp bilmekanikern som redan somnat om och såg till att vår bebis fick sin i vår bil kvarglömda välling.

En enkel reparation visade sig bli av det mer komplicerade sorten eftersom le pompe inte fanns hemma utan skulle behöva beställas från Lyon. Det tog flera dagar i anspråk och vi fick vandra på gatorna i den franska småstaden och försöka hitta på något att förströ oss med så gott det gick.

Till sist kom le pompe, monterades på plats och färden kunde fortsätta. Med hela barnaskaran intakt dessutom. Ingen hade lyckats bli bortrövad och historien slutade på allra bästa sätt och efterlämnade ett reseminne.

Och idag kommer dottern med familj hem. Det känns bra för vi har saknat dem, mycket.

torsdag 11 februari 2016

Seborriska kreatoser och 120-klubben


Det var maken som märkte den först. En hudförändring på nederdelen av min rygg. Han uppmanade mig att ringa vårdcentralen och efter ett par veckors väntetid fick jag komma dit i dag på förmiddagen.

Läkaren tittade på fläcken och frågade om jag hade fler på andra ställen av kroppen. Efter att endast ha behövt dra upp blusen en bit stod jag plötsligt med avklädd överkropp. Läkaren tittade på allt han kunde få syn på. Kikade genom ett slags förstoringsglas med inbyggd belysning. Muttrade något ohörbart och jag kände svetten bryta fram.
Hudcancer, så klart. Vad annat är att vänta.

Beskedet kom som en stor befrielse. Jag har bara fått ett antal seborriska kreatoser, uppkommen från till synes ingenstans. Eller åldersvårtor rätt och slätt. Tidigare benämning verruca senillis, vilket nu för tiden är olämplig att kalla dessa fläckar som också går under namnet mjällvårtor. Vet inte vilket som är värst, åldersvårtor, mjällvårtor eller en antydan om att jag håller på att bli senil.

Med dessa vårtor kan jag bara konstatera att mina ungdoms dagar vissnat och ålderdomen tagit vid. Vill jag fortfarande känna mig ung utan åldervårtor finns möjligheten att ta bort dem. Kostar bara 150 kr om vårdcentralen ombesörjer detta under förutsättning att de är placerade på något ställe där kläderna skaver och de börjar blöda. Om det endast är i estetiskt syfte får jag kontakta en plastikkirurg. Kostar betydligt mer. Men till skillnad mot vårdcentralen går det att välja på två alternativ. Skrapning med en liten slev eller frysbehandling. Har man som jag ett antal vårtor blir det rabatterat pris. 1000-2000 kronor för upp till fem vårtor, frysbehandling, något dyrare för samma antal vårtor.

Beslutet var lätt att fatta. Jag behåller samtliga, de gör ingen skada där de sitter. Men skulle jag ändå känna mig missmodig över att ha drabbats av seborriska kreatoser finns det ett forum på nätet där jag kan logga in och prata om mina och andras vårtor och på så sätt finna tröst i mitt öde.

Jag fruktar varken åldersvårtor, att bli gammal eller rent utav dö. Däremot finns det de som vill hänga kvar i livet under orimligt lång tid. De som är med i 120-klubben till exempel. Som beslutat sig för att genom sunt leverne och att själva påverka generna leva till den dag de fyller 120 år. Jobba tänker de också göra ända fram till sina döddagar. Bekymrar sig föga om att de unga och arbetslösa behöver släppas in där det finns jobb att få.
Nu tror jag dock inte att arbetsmarknaden kommer att vara mättad av så värst många i åldersgruppen 100 och där över. De flesta väljer att ta pension då det är dags och även sluta ögonen för alltid när ögonen är beredda på att slutas.
Tänker jag och pillar vidare på mina åldersvårtor ett tag till. Ännu har jag bara klivit in i början av ålderdomen, trots allt. Att jag skulle leva till jag fyller 120 år är inte något jag spontant räknar med. Det verkar dessutom totalt osannolikt.

onsdag 10 februari 2016

Hagel och internetträsk


Det är sådana här dagar som jag är glad att vi inte permanent har en hund. Regnet vräker ner och har så gjort under hela morgonen. När lånehunden och jag tog vår dagliga skogspromenad började det även hagla. Hårda vita korn som piskade mig hårt i ansiktet. Sedan övergick haglet till snö för att till sist återgå till regn.
Hunden ska vädret till trots ut. Det finns inget förbarmande i en bajsnödig jycke. Tack och lov att jag inte fötts till hund utan till människa och får uträtta mina behov inomhus.

Min bloggkollega Kjell beskrev i går hur han plötsligt blev analog på grund av att han glömde sin mobiltelefon i spårvagnen av den anledningen att  han hade ett fysiskt samtal med en man från Gambia. Undrar om folk tittade på de två och ansåg dem som onormala. För vem talar fysiskt med varandra i dessa uppkopplade tider?

Osökt började jag tänka på gångna tider. Då vi varken hade mobiltelefon eller dator. Den stora händelsen var att när vi ville lyxa till det åkte vi ner till Arnold i kiosken och hyrde en videospelare och film. Barnen tyckte det var helgens höjdpunkt då detta skedde.

Så småningom skaffade vi oss en egen videobandspelare och fick dessutom in fler kanaler på teveapparaten. Ett sorts abonnemang införskaffades där vi fick möjlighet att slå ett nummer på den fasta telefonen, sätta i en sladd från telefonjacket till teven och på så sätt se på film. Det krånglade ofta så vi tröttnade till sist på hela arrangemanget.

Nu är vi i den eran att maken och jag ligger i sängen med var sin iPad och tittar på film till sent in på nätterna. Inget som är konstigt med det.

Hade ett givande samtal med en man häromdagen. Vi talade om lycka och vad som inbringar detta tillstånd. Det är lätt att shoppa loss när livet känns tungt. Glädjeruset varar så länge som ögat vant sig vid det nya. Sedan är det dags igen. Byta soffa, byta bil, byta kök, köpa båt och tapetsera om.
En gång levde vi i lyxen, stort hus och egen pool. Det var roligt ett tag, sedan sjönk vi ner i melankolin. Kände att det trots all flärd var något som fattade oss. Vi tog en funderare och kom på att vi saknade enkelheten i vårt liv. Den enkelheten som vi alltid levt i. Det vanliga och alldagliga. Huset såldes efter tre års boende. Med pool och allt och vi stuvade in oss i ett compact living. Livet återvände till det normala. Folk skakade på huvudet. Hur kunde vi lämna ett sådant fint hus?! Ett par sa till och med upp bekantskapen. De ville inte umgås med några som var så enkla människor boende i ett så litet hus.

Jag säger inte att allt var bättre förr men det var enklare. Nu är vi ständigt uppkopplade för att inte missa något av betydelse. Eller något obetydligt. Vi vet vad andra äter i samma sekund som gaffeln hamnar i handen. Följer med på utlandsresor, födslar, begravningar och andra utsvävningar. Släpper in vänner och ovänner i den privata sfären. Målar ett skimmer av lycka runt fasaderna.

Det är så lätt att fastna i det klibbiga nätet. Men blir vi lyckligare av att ständigt veta vad andra gör, tycker och tänker? Jag har fått ovett över att inte vara framme och trycka på gillaknappen nog många gånger. Det spelar ingen roll att jag förklarar att jag vill prata, umgås och byta tankar på vanligt och naturligt sätt. Men då ser ju inte andra hur mycket uppskattning jag ger. Bekräftelsebehovet skrämmer mig.

Jag sitter också fast i internetträsket. Tar mig inte upp ur det, suget finns ständigt där. Som en drog. Har funderat över att åtminstone ha en datorfri dag i veckan. Började i söndags. Det kändes mycket befriande. Kanske det som är lycka, att bara få vara sig själv under en enda dag. Som en slags retreat. Komma ifrån nyfikenheten över andras leverne och bara få andas.

Sedan kommer måndagen. Då är jag på det igen...Kan ju ha missat något väsentligt som skett under en enda dag...

tisdag 9 februari 2016

Kulturarv och källarspindlar


Plötsligt har det gått upp för mig att vi besitter ett kulturarv på vår tomt. Nämligen vår jordkällare.
Nu har maken påbörjat det mödosamma arbetet med att restaurera denna. För tillfället befinner sig jordkällaren i ett ömkligt tillstånd eftersom den halva ytterdelen rasade då maken puttade lite på den med grävskopan. Med det sagt så förfogar vi sålunda över ett halvt kulturarv. Men bättre än inget.

Fram till 2013 fanns det möjlighet att söka bidrag då restaurering av överloppsbyggnader skulle äga rum. Med överloppsbyggnader ingår även jordkällare. Det är bara synd att vi inte visste det lite tidigare.
Att bygga en ny källare på gammalt manér är dyrt och tidskrävande. Ett domedagsverk som inte vem som helst behärskar. Nu har vi dock en fullt fungerande källare för sylt, saft och rotsaker, även om den i dagsläget råkar befinna sig i halvt tillstånd.

Innan potatisen kom till våra breddgrader  käkades det under 1700-talet allehanda rotfrukter. Dessa skulle vinterförvaras och stukor tillverkades. En bädd av halm, buskar och granris lades direkt på marken där nyskördade rotfrukter placerades. Ett nytt lager av samma sort som underlaget samt rejält med jord och rovor, kålrötter och morötter klarade den strängaste kyla.
Under nästkommande århundrade moderniserades stukan och blev en potatisgrop. En grävd grop som kallmurades och där husets matmor fick krypa ner genom en en glugg för att komma åt potatiskoket.
När så till sist jordkällaren började byggas måste det ha varit revolutionerande och märkvärdigt på alla sätt och vis.

Vid restaurering av en jordkällare gäller det att se upp med den biologiska mångfalden. Gamla utrotningshotade lavar men även källarspindlar gillar att hålla till där det vintertid är frostfritt. Några hotade lavar har vi inte sett till, däremot en och annan gråsugga och andra små kryp.

För den som orkat läsa ända hit avslutar jag härmed den historiska vandringen genom jordkällaren och koncentrerar mig på vår egen.
Det är med stor spänning jag följder makens arbete. Nu har det tyvärr slagit stopp för han har lyckats hitta någon sorts dränering från jordkällaren till någonstans utanför fattningsförmågan. Han har funnit början men inte slutet och under två dagar har han likt en mullvad plöjt sig framåt i sakta mak. Det hela förefaller vara ett mysterium väl värd att granskas noggrant.

Gällande återuppbyggnaden av vår källare har maken vänt sig till mig för att få goda råd hur han ska gå vidare i sitt arbete. Jag skakar missmodigt på huvudet.
Fråga mig icke ty jag hava inga lämpliga svar att komma med, säger jag och donar vidare med mitt.
Jordkällarrestaurering är inte riktigt min grej. Jag litar fullt och fast på hans goda omdöme och är viss och säker om att till hösten då det är dags att dra upp morötterna har vi en fullt fungerande jordkällare. Med eller utan spindlar.



måndag 8 februari 2016

Skelettkvinnan och ätbara skorpioner


Tillbaka till verkligheten efter en helg i lättjans tecken. Vi har blivit serverade både fika och mat utan att behövt bidra med någon som helst ansträngning.

Gårdagen bjöd på ett riktigt vårväder. Knopparna i vår syren sväller och vill brista. För tidigt, förmanar jag. Kölden kan slå till igen och då kanske vi blir utan blomster.
Skåne står redan i full blom har det inrapporterats. Vi har något att vänta på ett litet tag till. Lika härligt varje år då vintern dragit sig tillbaka. Snödroppar, krokus, påskliljor, skilla och äppelblom.

Det har bara tagit några dagar och jag har redan fallit in i ett sunt leverne. Skogspromenader som tar en timma från start till mål. Tycker redan att muffinsmagen dragit sig tillbaka.
Hunden snokar upp gamla ben och ger mig. Samlingen har ökat och jag är snart den nya skelettkvinnan. Dock tar jag inte hem benknotorna och lägger dessa i garderoben och riskerar hamna i åtal. Det förefaller nu orimligt eftersom det allena går till åtal om det är människoben som skall avhandlas.
Tar ändå inga risker, skanken hunden kom dragandes med hängde jag upp i närmaste gran. Som ett slags julgranspynt. Alltid retar den någon räv som inte kommer åt eventuella kvarvarande köttslamsor.

När hunden inte letar ben så äter han rådjursbajs. Rena rama läckerheterna för en allätande hund. Om det är någon näringsrik kost är jag inte inbegripen i men att det skulle göra någon skada har jag svårt att tro.

De flesta hundar är inte så nogräknade med vad de stoppar i sig. Eller så är de det. Sådant vi ser med avsmak på glufsar hunden njutningsfullt och snabbt i sig.
Något jag skulle ha oerhört svårt för att äta är insekter. Henrik Kruusval åt mask på bästa sändningstid i teve igår. Även en skorpion slank ner. Jag fick kväljningar och tittade bort.
Insekter är den nya tidens födointag. Miljövänligt, näringsrikt och konsumeras av 80 % av världens länder. Jag kommer aldrig att ingå i den procentsatsen. Så får insekterna vara hur proteinrika är nyttiga som helst. Jag gör det bara inte.

I de yngre tonåren fick min kompis och jag för oss att vi skulle provsmaka konserverade gräshoppor. Vi inhandlade en burk på Tempo och tittade misstroget ner på de tätt packade insekterna. Som med spretande ben och döda ögon glodde tillbaka över konservburkens kant.
Jag minns hur det knastrade när vi bet huvudet av var sin gräshoppa. En var åt vi sedan föll min kamrat i tårar och for hem till sin mamma i Karlstad.
Det var då den första stenen murades i grunden till att min då uppkomna avsky att äta insekter består.

Livsmedelsverket är på samma linje som jag. Ser inte insekter som föda och de klassas som novel foods av både Livsmedelsverket och EU och är såldes förbjudet att säljas i vårt land. Nu skiljer sig Livsmedelsverket och mina åsikter åt på en punkt eftersom jag endast har äckliga aspekter på att inmundiga kryp. Livsmedelsverket däremot tänker på eventuella biverkningar som allergi och överkänslighet som insekterna kan föra med sig.

Men importerat danskt fläsk och kött från andra länder fullspäckad med antibiotika går bra.


lördag 6 februari 2016

Runkeeper och konsten att boosta



Som tillfällig hundägare till ledarhunden som nu är en lånehund är det som för alla andra hundägare, ut och gå i ur och skur. Nu har vi dock än så länge sluppit skur och idkat hundpromenader i ur. Vad nu ur innebär. Regnat, snöat eller blåst har det i alla fall inte gjort.

Jag är inte ägarinna av någon Runkeeper eller andra datoriserade finesser så mina långa hundpromenader kanske inte räknas som rätt motion. Inte heller går jag i rask takt iförd sportoutfit.
Däremot tar jag skogspromenader medan hunden springer och hoppar i den oländiga terrängen.
Vi klättrar uppför, jag hasar mig nedför, går runt isbelagda små bäckar och undviker att kliva på hala stenar. Forcerar ris och snår. Hjärtat pumpar och slår. Jag blir svettig och andfådd.
Känner utan någon Runkeeper att det gör nytta.

Vill jag veta min vikt före och efter mitt pass ställer jag mig på badrumsvågen. Tiden ser jag på mitt armbandsur. Idag till exempel, då gick, klättrade, klängde och hasade jag i exakt sjuttio minuter. Någon röst behövde inte upplysa mig om detta genom en inpluggad öronsnäcka.Inte heller hur många steg jag tagit. Det känns i lårmusklerna att stegen är många.

Gammalmodigt, men det må så vara. Jag är en rätt gammal person med en del gammalmodiga värderingar. Som att inte ladda ner Runkeeper i min mobil.

Jag boostar mig genom skogsluften. Småfåglarnas vårliga kärlekskvitter. Svanarna som flyger där vingarna ger upphov till det karaktäristiska ljudet. Hunden som springer, stannar upp och tittar om jag är med. Ljudet från bilarna på Skärblackavägen, ett svagt brus långt borta. En tupp som gal på gården bortom skogen. Doften av våt mossa och barrträd. Goda endorfiner flödar och ger mig glädjerus. Snart ska hunden lämnas tillbaka. Då faller jag säkert in i bekvämlighetens lunk.
Vi kanske borde köpa oss en hund. Eller hålla lättjan stången och fortsätta med skogspromenaderna.

Isen är svag på Glan. Vi satte oss en stund, hunden och jag, när vi nådde sjön. Tittade ut över det allt mer mörknande istäcket. I går var det några dumdristiga vintermetare som testade fiskelyckan men även isens hållbarhet. Ånyo en brandkårsutryckning. Hjärt- och lungräddning efter att den ena av vintermetarna dragits upp ur vattnet.

På hemvägen hittade hunden några gamla benknotor. En käke där tänderna satt kvar. Han lade de vita benen framför mina fötter. Såg frågande på mig. Skulle han få ta med dem hem? Jag skakade på huvudet och hunden lufsade vidare. Vände sig om och kollade att jag hängde med. Fåglarna fortsatte obekymrade om vår närvaro med sina vårläten.

Skogen äger.

Snart ska vi åka hem till stortvillingarna och deras lillebror. Äta semlor och wienerbröd. Det är också ett sätt att boosta.


fredag 5 februari 2016

Släckta stjärnor och generationsskifte


Det är många som har det hett om öronen just nu. Inte minst Hillary Clinton som enträget kämpar sig mot toppen för att bli ledaren i maktens korridor.
Motståndaren är bland annat Bernie Sanders, en äldre gentleman som kallar sig socialdemokrat. Vinner han inte kan han med ålderns rätt bli påve istället. Vatikanen vill ha en papa som snart närmar sig slutklämmen på livet som aposteln Petrus efterträdare.

Anna Book är en annan stackare, mest en känd profil inom nöjesbranschen. Innan ens hela folkets fest har startat börjar bråken. Det blir ingen Himmel för två för Anna. Nu är hon ensam och ledsen med en värkande själ. Förkrossad och otröstlig. Kan tro det. Trots att maken Roberto har gjort ett tappert försök att sätta skrämselhicka på de som bestämmer är beslutet enhälligt taget. Anna Bokk är diskvalificerad och får inte vara en i gänget.

Julian Assange ställer krav på svensk åklagare. Han vägrar resa till Sverige på förhör. Blir han utvisad till USA kan han ställa upp på nästa presidentval. Fler presidenter före honom släpar runt på skumma bagage så han kan nog platsa bland kandidaterna. Ersätta galningen Donald Trump, till exempel.

Själva lever vi ett stillsamt liv, fjärran från glamour och massmedial uppmärksamhet. Känns helt i sin ordning att vara en helt vanlig människa utan att behöva ha världens blickar riktade mot vårt håll.
Tänker inte ens titta på Melodifestivalen.

Det som bryr min hjärna för tillfället är mirakeldoktorn Paolo Macchiarini leverne. Han är inte bara en katastrofkirurg, han är även sol- och vårare. Fru och barn till trots.
En amerikans reporter föll för hans charm och doktorn lovade hennes bultande hjärta guld och gröna skogar. Samt äktenskap. Självaste påven skulle förrätta vigselceremonin. Kläder syddes upp och inbjudningskort i äkta kalvskinn producerades.
Inget blev som tänkt, varken med det ena eller det andra. Påven var bortrest till ett annan land och visste inget om något. Inte heller Macchiarinis fru.
Läkarens patienter dog och tog med sig sina obrukbara plaststrupar i graven och den tilltänkta bruden fick hjärtat krossad.
Säkert är att kirurgens fru är rosenrasande så nu står han där utan fru, älskarinna och jobb.
Rektorn på Karolinska Institutet får väl sparken han också vad det lider.

Följer med spänning den rafflande upplösningen. Fram till dess sitter rektorn kvar på sin stol under tiden ärendet granskas. Den enda som är säker på sin sak är Lars Leijonborg i egenskap av KI styrelseordförande. Vad han är säker på är dock ganska så osäkert för jag tycker inte att det framgår i sin helhet. Eller också så övergår det mitt förstånd. Kan mycket väl vara så.

Vi lever i en mycket spännande värld av våld, krig, intriger, näthat och främlingsfientlighet. Blir något för nästa generation att ta tag i. Stackars alla dessa små som en gång blir vuxna och ska reda ut det som företrädarna ställt till med.

torsdag 4 februari 2016

En sovbil och ett hjärta i sanden


Vårkänslorna börjar komma i takt med att frosten smälter på yttertrappan. Ett par minusgrader i morse men jag är viss och säker om att solen fått termometern att stiga i grader.

Jag ser våren och sommaren framför mig. Möjligheter som ljusa årstider bär med sig. Hemmastrosande och utflykter, nära och långt bort. Som sommaren 2012 då vi iordningställde vår bil till en sovbil. Fällde ner baksätena och bäddade med madrasser, täcken och kuddar. Åkte till Danmark. Tog dagen som den kom och sov om nätterna i vår bil. Parkerade första natten utanför en camping. Kröp in genom hålet i avspärrningen och smygduschade i campingens hygienavdelning. Åt frukost på morgonöppna caféer. Solen sken varenda dag. Skagen dit inga turister ännu kommit. Den långa stranden nästan helt för oss själva. Vi ritade ett hjärta i sanden. En våg från tre hav kom och spolade bort det. Vi gick vidare med våra skor i händerna. Bakom oss blev det spår av våra nakna fötter.

Igår träffade vi på en bekant. Det blir ofrivillig skilsmässa om kanske ett år. Lite längre tid om de har tur. Inget vet säkert för inget mer finns att göra.
Jag kände tacksamhet över att jag inte behövde vara professionell under samtalet så som jag varit under många år. Där framtoningen i min yrkesroll skulle vara stöttande och vägledande. Gråta fick jag göra utanför besöksrummet. Torka ögonen och snyta näsan så inga spår av min medömkan syntes.
Visa empati mitt i det professionella. Det tar tid att lära sig den konsten.

Nu är jag endast Carina. Gråt som blandades med ord. Våra tårar och våra ord. En väv av sorg där skytteln löpte fram och tillbaka mellan meningar och tystnad. Ibland skrattade vi. Det är tillåtet att skratta i skymningsmörker.
Böner kan vara till tröst och ge kraft. Men varje tanke som släpps fri kan också det vara en bön.
Ja, sa vi och nickade. En tanke kan vara en bön.

Tider som varit och tider som kommer. Tillsammans eller i ensamhet där minnen finns som en sammanflätad osynlig tråd.

God natt, hoppas vi ses i morgon, sa vi till varandra. Maken somnade före mig. Vi höll varandra i handen och jag lirkade ur min hand när jag skulle vända mig om. I sömnen la han sin lediga hand på min nakna axel. Hud mot hud. Närhet. Trygghet. Kärlek.

Låg och tittade ut i mörkret. Hade svårt att komma till ro. Tänkte på vår resa till Danmark. När vår bil var omgjord till en sovbil och vi smygduschade i campingens hygienavdelning. Tänkte att jag aldrig vill åka ensam till Danmark och sova i en sovbil.

Vi vaknade nästan samtidigt i morse. Till en ny gemensam dag.

Märker du att det är dagsmeja? frågade maken för en liten stund sedan och såg glad ut.
Ja det märker jag. Det pirrar av glädje och framtidstro i kroppen.

Han ska ta sig an vår jordkällare nu, se till att den blir brukbar. I vår sår vi gurkfrön och i höst lägger vi in gurka och ställer burkarna i jordkällaren. Till vintern kan vi äta leverpastejmackor med egenodlad saltgurka.
Min enda önskan är att allt ska få vara som vanligt. Alltid. En enda önskan, inget mer. Får i tacksamhet glädjas åt stunden som är.



onsdag 3 februari 2016

Östgötsk Blåklint och VAMS


Småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar ska resa bort när det lider. Därmed är jag utsedd till att bli husets härskare, ett ansvarsfullt uppdrag. I uppdraget ingår även att se till att deras tre råttor, Råttis, Kompis och vad den tredje vars namn jag glömt, inte svälter ihjäl.
Måste tillstå att jag inte känner mig helt bekväm med uppgiften. Problemet ligger i att jag måste sticka in handen i buren för att fylla på mat i matskålarna. Tänker att maken borde ha något bra gripverktyg med långt skaft som jag kan nyttja.

Det är tid kvar att fundera över råttproblemet, inte värt att göra sig bekymmer i förväg.
Idag är jag dock ledig. Och då menar jag ledig i ordets rätta bemärkelse. Samtliga artiklar är skrivna och ivägskickade till redaktionen. Inget som ligger oskrivet och gnager på samvetet, dagen är vikt åt mig och inget annat. Jag VAMSAR idag. Det vill säga VårdAvMigSjälv. Ett underbart uttryck som jag hittat på alldeles själv. Vart får jag allt ifrån egentligen?!

Med det sagt har jag haft tid att granska nyhetsflödet lite mer djupgående. Ingen upplyftande läsning som ger upphov till muntration.
Uppdrag granskning har gjort en störtdykning ner i den feta gräddens kooperativ Arla. Tjänstemän och chefer har njutit furstligt på mjölkböndernas bekostnad. Skickat fruar till Paris, ätit för dyra krognotor, släpat hem flaskor från Systembolaget och förärat sina telningar med leksaker.

Spenkopparna suger mjölken ur kossorna och bönderna vänder på slantarna för att få verksamheten att gå ihop. Vilket den nätt och jämt gör. Vissa tvingas lägga ner sin produktion och sadla om till köttproduktion eller gå i konkurs.

Vi har för länge sedan slutat köpa Arlas produkter. Försöker istället gynna de små och lokala mejerierna som Östgötamjölk och Blåklintsprodukter. Det sistnämnda har sitt mejeri inte så många mil bort från oss. Ekologiskt, nära och bra.

Arlas kalas där slutnotan uppgick till 150 000 kronor skulle ha hjälp åtminstone en mjölkbonde att komma, kanske inte på grön kvist, men rädda situationen.

Vi har sagt det förut och vi säger det igen, tack och lov att vi för länge sedan slutade att producera mjölk.

Hade ambitioner att ta mig en rejäl promenad på min lediga dag. Vädret inbjuder dock inte till någon utomhusvistelse. Hos mamma blommar snödropparna vilket är ett gott tecken på stundande fortsatt fägring i blomrabatterna.
Sonen ringde nyss och undrade om jag vill följa med honom nästa vecka till hans kunder som behöver få sina fruktträd beskurna.  Bara det är ett säkert vårtecken.

Maken är iväg på besiktning. Hoppas han får ett infall och kommer hem med semlor. Det vore en fröjd på min lediga dag. Påsken infaller tidigt i år så det är inte så mycket tid att vinka på gällande semmelintag.

tisdag 2 februari 2016

Blekmedel och en fet fästmanslös flicka


En orolig natt på grund av blåst och märkliga drömmar. Liggande på en madrass i serveringen på ett konditori har jag blivit matad med havregrynsgröt samt haft bekymmer över att människor använt vårt avloppsdike till att göra sig av med sopor.
Maken som är en händig karl maskerade soporna med utbredda dagstidningar och garanterade att ingen skulle märka något av miljöförstörelsen.
Det finns visst drömtydare och jag antar att det är dags att söka upp en sådan.

Efter gårdagens blogg gällande tandvård fick jag en extra och speciell kommentar på sociala medier. Tandinfo.se med vision att sprida kunskap om tandvård och ökad medvetenhet om vår munhälsa hörde av sig med ett litet inlägg.
Tandinfo.se har inte några höga siffror gällande följandet av deras sociala länk. Endast tjugo personer har hittat till deras twitterkonto. Kanske inte så märkligt eftersom våra tänder inte tillhör det vi allt som oftast lägger så stor vikt på.  Om det inte gäller tandblekning vill säga. Vita tänder tillhör det lyckliga, smarta och snygga folket. Med ett vitt leende kommer vi långt. Säger reklamen och ger oss som går omkring med gula betar ett skämsigt samvete.

Om vi dessutom är vältränade, lever sunt, har de rätta måtten över mage, lår, stuss och byst förstärks vår image och det bländvita leendet.
Vi blir överösta med reklam gällande både det ena och det andra. Även tandkrämsreklam som lovar starka tänder utan karies och ilningar i blottade tandhalsar. Men andemeningen är att dessa produkter främst ger vita tänder. Vissa tandkrämstuber har till och med en sorts mätsticka där vi själva kan göra jämförelsen från gult till vitt. Undret sker med endast några få borstningar, stjärna som blänker bredvid en vit framtand på det. Pling!

Små barn suger i sig reklamens budskap utan att någon av oss egentligen förstår hur det går till. Vi vuxna sticker inte reklam i händerna på småttingarna och ber dem följa skönhetsideal med tillhörande vita tänder. Men vi talar om det. Gnäller över våra kroppar som inte håller måtten. Men mest gillar vi att kommentera, stöta och blöta andras kroppar och utseende. Oberoende om barn hör eller inte.

En av småtvillingflickorna ville klippa av sig sitt lockiga fluffiga blonda hår. Det var inget inplanerat utan föll sig bara så då hon var med och beskådade sin systers förvandling i frisörstolen. Hon blev fin utan sina lockar, vi berömde och lovordade den nya frisyren. Flickan var nöjd och belåten fram till den dag då kamraterna på förskolan påpekade att hon minsann såg ut som en pojke. Glädjen förbyttes till sorg, bedrövelse och ånger över att frisörens sax omvandlat halvlångt till kort.  Mina misstankar är att något barn hört en vuxen fälla kommentarer över småtvillingflickans frisyr eftersom jag har svårt att föreställa mig att så små barn har några aspekter på varandras utseende och genus.

Det är så sorgligt att redan vid unga år finns åsikter om hur människor ser ut men framför allt hur utseendet bör vara. Barn bör få vara barn utan bekymmer om andras utseende. En dag kommer då de har åsikter om både sina egna och andras kroppshyddor och nunor men vi vuxna behöver inte påskynda den processen.
Till min stora förskräckelse sa en dag stortvillingflickan med övertygelse i rösten att om hon blir fet kommer hon aldrig att få en kille. Flickebarnet fyller fem år till hösten...
I egenskap av farmor vill jag ta den som tutat i barnet detta i upptuktelse. Det borde vederbörande tåla eftersom jag inte utesluter att grundaren var en vuxen människa.

PS. Tandinfo.se Glöm inte det för friska tänder och god munhälsa! Även gula gaddar behöver god omvårdnad.

måndag 1 februari 2016

Bettskena och ett tandläkarcafé



I morse trodde jag nästan att det var eldsvåda borta i skogen. Solen var på uppgång och mellan tallarna visade sig ett eldrött sken som spred sig vidare mot himlen som färgades rosa. Magnifikt.
Solen orkar sig ännu inte upp så högt på himlavalvet vilket är besvärande vid bilkörning. Det är nätt och jämt att de nedfällbara solskydden räcker ner så pass långt att solen kommer i skymundan.

Nu har dock molnen dragit in och det förväntas snöfall. Personligen tror jag mer på regn.

Känslan när jag öppnar dörren till tandläkarmottagningen och går ut därifrån är oslagbar. Bedövad och med krökt överläpp men med en hel tand. Nu visste jag inte att den var trasig eftersom jag inte haft några problem men vi förra tandläkarbesöket då jag bitit sönder en tand visade det sig att även denna var i farozonen. För att stämma i bäcken togs beslutet att göra en åtgärd. Vilket nu är gjort.

Känslan när min tandläkare säger att nu ska hon gå i pension, tack för den här tiden men vi ses aldrig mer i detta sammanhang är även det oslagbart. Efter att valsat runt och till sist hittat rätt så är tiden i min trygga tandläkarstol nu förbi. Medför för mig ett mindre trauma.
Munnen är så oerhört personlig och jag måste känna förtroende för den som ska rota runt bland mitt garnityr. Lätt på handen och med ett tålmodigt sinne för tandvårdsrädsla är ett krav som jag inte tullar på. Känner jag mig det minsta obekväm blir det inget återbesök.

Den tandläkare jag hade letat upp i en annan stad för några år sedan var en erkänt duktig tandläkare. Han månade om rädda patienter så jag utgick ifrån att han var de rätte för mig.
Efter den första undersökningen konstaterades det att jag var i ett stort behov av en bettskena. Jag for fram och tillbaka mellan hemmet och den andra staden. Satte mig darrande tillrätta och gapade. Att få en bettskena är ingen enkel manöver samtidigt som det tär hårt på den ekonomiska besparingen.
När allt var överståndet skulle jag försöka få goda nätters sömn med bettskenan på plats mellan mina tänder. Obekvämt, äckligt och mycket besvärande. Efter någon månad åkte den svindyra bettskenan av hård plast i soppåsen.

Då gjorde tandläkaren i den andra staden ett nytt revolutionerande drag. Han ville förutom att peta med kroken mellan mitt tandkött och mina tänder förära mig psykologiska behandlingar. Han hade den rätta utbildningen garanterade han. Jag blev förvirrad. Var han tandläkare eller psykolog? Och varför ville han hjärnskrynkla mig? För att bota min tandvårdsrädsla eller tyckte han att det låg något annat under ytan som borde lyftas upp?
Han skickade mig små kort med uppsatta tider där han hälsade mig välkommen. Jag rev korten och kastade dem där bettskenan hamnat. Åkte aldrig mer till psykologtandläkaren i den andra staden.

Nu ska min trygga, snälla, sjungande tandläkare bli pensionär. Tandsköterskan tänker slå in på samma bana. Men de funderar på att öppna ett café tillsammans. Naturligtvis ska de göra det. Jag kommer att varva mellan tandläkarcafét och vårt hembageri. Om det nu blir något av deras caféplaner. Kreativiteten brukar flöda när pensionsåldern närmar sig. Om det blir något är en helt annan sak.

Själv ska jag stifta bekantskap med någon ny tandläkare om ett år. Det känns skrämmande och brutalt.