Summa sidvisningar

lördag 31 december 2016

En bokstav fel och en eländig usling


En enda liten bokstav och allt går fel. Det fick jag idag erfara då det damp ner ett vänligt mejl i min inbox. Avsändaren ställde sig frågande till varför han fått en text från mig gällande ett repslageri beläget i Norrköping.
Medan skammens rosor växte sig illröda på mina kinder drog jag ett djupt andetag innan jag fortsatte läsa vidare i mejlkorrespondensen.
Skribenten var bosatt på en större ort långt borta från vår kommun och när hans förvirring lagt sig och han förstod att jag skriver åt en tidning och i det vad jag antog skickat min artikel till repslageriet för korrekturläsning innan tryck passade han på att ge mig ett tips.

En helt osannolik historia rullades upp framför mig på skärmen.

Min brevskrivare hade en gång i tiden gift in sig i sin släkt och nu bekymrade han sig över en släktmedlem som är en ålderstigen man. Får vi leva och ha hälsan kommer många av oss en dag att behöva få hjälp med det praktiska. Vilket inkluderar vår ekonomi. Så har nu även den åldrige mannen fått ett  behov av hjälp och stöd i sin vardag. En god man har utsetts men denne gode man visade sig vara allt annat än god. Utan omsvep bröt den onde gode mannen upp åldringens kassaskåp och roffade åt sig en ansenligt stor summa pengar. Som om inte detta vore nog, han bröt sig även in i en fastighet som tillhörde åldringen. Efter sitt uppsåt utsågs den gode mannen till förvaltare för den bestulne gamlingen.

Då kände min okände brevskrivare sig nödd och tvungen att rycka in och lämnade in tre polisanmälningar, åtta klagobrev, ett brev till kommunordföranden och ett brev till chefen för överförmyndarnämnden utan att varken han eller den för brottet utsatte mannen fått någon som helst respons. Förutom att myndigheterna klargjort för min brevskrivare att han inte har rätten på sin sida att inlämna klagomål eftersom han enbart är ingift i släkten.

Nu undrade min nyfunne brevvän om jag ville åta mig att granska en del papper och kanske låta hela den sorgliga och smaklösa historien gå i tryck.
Tyvärr, det är inte mitt upptagningsområde men vänd dig till de stora drakarna, blev mitt svar. Samtidigt passade jag på att ge de drabbade ett lycka till och ett Gott Nytt År med förhoppning om att det verkligen, verkligen skulle bli ett gott nytt år.

Jag slås av häpnad hur en människa utsedd av de myndigheter vi ska kunna lita på utser en skurk och bedragare som förvaltare över en behövande persons ekonomiska medel. Upprördheten växer inom mig att någon kan vara så samvetslös att han eller hon missbrukar sitt uppdrag till den milda grad och gör sig till en simpel tjuv. Vreden kokar, hur kan polismakten, kommunordföranden och chefen för överförmyndarnämnden se mellan fingrarna när ett sådant smaklöst brott begåtts?

Jag har ställt mig frågan tidigare och jag ställer mig frågan igen; VAD är det för samhälle vi lever i?

Gott Nytt År!? Förhoppningsvis...

fredag 30 december 2016

Livets projekt och luftburen handpåläggning


Det kom ett mejl med frågan hur jag hanterar mina projekt. En enkät skulle fyllas i och skickas tillbaka. Allt skulle sedan slås samman med övriga projektdeltagare och en sammanställning gav därefter svar på hur duktiga vi egentligen är att hantera våra projekt.
Nu har jag dock inga pågående projekt inlagda i min agenda. Jag är helt enkelt befriande projektlös.
Förr, när jag var ung, hade jag ständigt pågående projekt. Om de tog slut fortsatte jakten på nya. Fann jag inga projekt drömde jag om att skapa nya, ständigt framåtsträvande och energisk.
Nu är jag enkom lat. Blir matt och svag om några större projekt är i görningen. Till och med att tända grillen en fin sommarkväll hört till de projekt jag anser som arbetsamma. Ett onödigt arrangemang när det finns bekvämligheter som spis och stekpanna. Men om någon annan tänder grillen och ser till att köttbitarna inte blir allt för brända äter jag med stor förtjusning. Bara jag slipper ifrån allt besvär så är jag nöjd och belåten.

Näst sista dagen på år 2016. Tänker jag efter så är hela livet med framförvarande år ett projekt i sig. Vissa av de bakomvarande projekten har visat sig vara helt värdelösa för min del. Medan andra varit mycket lyckade och framgångsrika. Det går att ta lärdom av allt. Om lärdom önskas vill säga.

Ett annat mejl jag fått så här när årets står inför den sista skälvande minuten är från en sierska vid namn Marit.  Hon garanterar att den som är född i fiskens stjärntecken är den mest lyckligt lottade. Åtminstone då det gäller år 2017. Det finns inga gränser för vilka lyckliga stunder jag står inför. Både i kärlek, harmoni och rikedom. Den absoluta turdagen lär visst bli den 28 mars varpå jag uppmanades att den dagen köpa rikligt med lotter.

Jag har ingen personlig önskan om framtiden. Allt jag behöver har jag och tänker inte samla på mig något extra i mina lador.
Det jag dock kan önska är fred på jorden, att Trump och Putin inte tänker hitta på något sattyg som ger mer skada än vad som redan åsamkats. En annan önskan är att SD inte drar med sig fler anhängare och att människor slutar att ha ihjäl varandra. Vilket mänskligheten gjort sedan de första människorna skapades så på den fronten lär det nog inte bli några förändringar. Inte ens sierskan Marit kan spå att den önskade framtiden kommer att bli ljus och harmonisk även om hon säkerligen är mycket skicklig i sitt utövande.

För många år sedan skulle jag göra en intervju med en sorts sierska och i brist på rekvisita tog jag med vår dotter som skulle få behandling med luftburen handpåläggning. Medan jag riggade min kamera tog dottern plats på bristen och sierskan försvann in på toaletten för att uträtta sina behov innan seansen kunde starta. Vår dotter blev väl medveten om att sierskan glömde den viktiga detaljen som att tvätta sina händer efter det att hon nyttjat för ändamålet en bit toalettpapper. Dottern fick därefter svårt, till skillnad från sierskan, att koncentrera sig på uppgiften. Så här i efterhand kan jag erkänna att det var inte det mest lyckade reportage jag åstadkommit.
Ett förde det dock med sig. Jag fick en gäng arga pingstvänner bosatta i byn på halsen som efter att ha läst artikeln i hårda ordalag läxade upp mig för att jag släpat med mig dottern på en ogudaktig tillställning.

Det finns olika sorters projekt att tillgå för att se till att få sin försörjning säkrad. Bland annat att pensionsspara för att få möjlighet till en tidig pensionering. Det tillhör den bästa temporära satsningen jag genomfört. Tveklöst.

tisdag 27 december 2016

Vita gäss och starka känslostormar


Urd rör om i Glan. På nyheterna varnas det för nedfallna träd och meteorologerna säger att vi kan räkna med fortsatt starka vindar. Vi är dock förskonade i vår del av landet trots att trädkronorna ser ut att vaja riskabelt. Ett och annat nedblåst träd får vi nog ändå räkna med. Vi håller oss inomhus med en påse smågodis och en läsvärd bok.

I natt har det varit skralt med min sömn. Vilket händer då och då om huvudet är överbelamrat med tankar och känslor då jag släcker sänglampan.

Den 27 december 2011. Maken och jag begav oss hemifrån kl. 02.00 med destination Oslo och Rikshospitalet där vi skulle hämta en avliden person.  Då som nu blåste det kraftigt och längs med vägen mot Finspång stötte vi på stora granar som låg tvärs över vägen. Det hör inte till praxis att ha en motorsåg liggande i ett fordon ämnat för transport av avlidna så maken fick kliva ut i nattmörkret och med muskelkraft dra grantopparna åt sidan medan jag krånglade mig förbi med bilen.
I efterhand har vi sagt många gånger att det var ett ytterst riskabelt företag vi gav oss ut på.
Som vanligt vid våra turer var vi vid gott mod samt utrustade med smörgåsar och kaffe.
Den som avlidit i grannlandet var en ung man. Hans familj var förkrossad och såg julen som ett enda stort lidande. Maken och jag kände oss vördnadsfulla i vår uppgift att få hem ynglingen till sin familj för ett sista avskedstagande.

På morgonkvisten stannade vi i Karlstad. Parkerade intill en bensinstation och åt av vår medhavda matsäck. Kände oss tacksamma över att vår familj förskonats från splittring och ond bråd död.
Då kom det första telefonsamtalet. Ett samtal som blev upprinnelsen till ett stort lidande för två små barn och deras pappa.
På förmiddagen lämnade vi Rikshospitalet och Oslo. Strax innan vi körde ut från staden kom det andra telefonsamtalet. Plötsligt befann vi oss i en situation där vi skulle vara ett stöd för en sörjande familj medan vi samtidigt djupdök ner i egna starka känslostormar.

Trots att det är fem år sedan kändes min natt som om det var igår. I mörkret låg jag svettig och varm under täcket. Gick igenom telefonsamtalen och vad som därefter hände. Minut för minut, timma för timma, dag för dag, månad för månad. Känslorna kastades brutalt tillbaka till dåtiden bara för att konstatera att ännu är det inte över. Kampen fortsätter om än inte i lika stor styrka och dramatik som de första åren.

Två små barn som i tre timmar under gårdagen var i skogen och byggde kojor. Innan Urd kom med sina starka vindar. Idag hälsar de på sina kusiner. Stojar och stimmar på barns vis. Leker med varandra medan världen krigar och rasar. Omedvetna men ändå påverkade av vad som händer och sker runt omkring dem.

Jag dyker ner i min påse med smågodis. Tuggar på det söta och ber böner mellan tuggorna.

" Gud, var nära och skydda alla små och värnlösa. Trösta de som behöver tröstas. Här lika mycket som där."
Amen.


måndag 26 december 2016

Den långa vandringen och ett skogsmysterium


En och en halv timmas skogspromenad och julmaten är ett minne blott. Lika smal och smärt om midjan som innan.  Frisk luft i rask takt sätter fart på ämnesomsättningen och stimulerar tarmen.
Lagom innan regnet kom hann vi hem och dukade upp ett kaffebord. Tände ljus och tittade på de tunga regndropparna som studsade mot fönsterrutan, sprack och bildade ett tätt och oregelbundet mönster.

Under promenaden talade vi om att vi aldrig ser någon älg komma travande mellan granar och furor. Och att skogen var så tyst. Inte en enda liten fågel slog följe med oss eller kvittrade från trädens grenar. Fåglar finns det förvisso, de håller till runt vårt fågelbord. Den ilskna nötväckan som irriterande nog sprätter runt med fröna, blåmesar och talgoxar. Även en flock domherrar har hittat hem till oss vilket vi finner mycket underhållande. Lite längre fram i vår kommer nog de vackra steglitserna. Första gången jag såg dem trodde jag att de var förrymda burfåglar.

När maken och jag gör skogspromenader följder vi aldrig några stigar. Ju besvärligare det är desto bättre anser maken att promenaden är. Om det ens kan kallas en promenad. Vi mer forcerar fram över stock och sten. Klättrar över mossbelupna snorhala berg, hoppar över små vattendrag och kliver över omkullfallna träd. Samtliga kroppsmuskler får jobba rejält.

Plötsligt stannade vi mitt i steget. En bil stod där mitt i skogen. Vänster framhjul satt fast mot en sten. Ingen körväg åt något håll och det hela verkade högst besynnerligt. Inte minst med tanke på hur det ens är möjligt att framföra ett motordrivet fordon i den vidlyftiga terrängen. Om det inte är ändamålsenliga skogsfordon vill säga.
Försiktigt kikade vi in i bilkupén, drog i dörrhandtagen, konstaterade att bilen var tom och ordentligt låst. Inga nycklar i tändningslåset och inget annat som verkade onormalt mer än att bilen stod där den stod.
Nummerplåtarna fanns på plats och med en sms till Trafikverket framkom det att bilen är hemmahörande i Farsta. Måste tillstå att det är en ansenligt lång sträcka mellan Farsta och Skärblacka. Det bör tilläggas att bilen var avställd den 28 januari 2015 och ägaren hette Stefan.

Nyfikenheten tog överhand. Stefan letades upp via Eniro och jag ringde honom från skyddat nummer.
Frågade om han saknade sin bil och från Farsta lät Stefan undrande. Han tvekade en kort stund sedan tillstod han med bestämdhet att han visste var han parkerat sin bil och att han ämnade hämta hem den så snart som i morgon dag. Nu kunde jag skönja ett stråk av irritation i hans röst. Eller kanske var det rädsla. Svårt att avgöra.

Om jag inte hade annat för mig i morgon som att umgås med småtvillingarna och deras storasyster skulle jag bege mig in i skogen för att bevittna bortforslandet av bilen. Kan tro att det skulle vara en mycket intressant upplevelse.
Ändå har jag en svag känsla av att nästa gång vi ger oss ut bland stock och sten och av en händelse passerar samma plats kommer bilen att stå där den står idag. För vem vågar sig ut på de stora vägarna mellan Skärblacka och Farsta i en bil som är avställd sedan ett helt år tillbaka?

söndag 25 december 2016

Budskapet och en premiärhöna


För några år sedan gjorde jag ett julreportage med en präst. Vi talade om julens förberedelser och det egentliga syftet med julfirandet. Enades om att Jesusbarnets födelse kommer lite i kläm mellan det dignande julbordet och högen av julklappar. Även prästen erkände att han rycktes med i den hysteriska köpkarusellen.
Oavsett om julfiraren har en kristen tro eller ej så är det lätt att hänge sig åt det materiella runt julhelgens festligheter.
Prästen skulle på julafton predika i kyrkan om skattskrivningen som slutade i ett glädjebud.
Därefter skulle han klä av sig sin prästerliga skrud och äta julmat med sin fru, deras barn och barnbarn. När Kalle Anka var över blev det dags för prästen att gå ut och köpa tidningen. Oturligt nog för varje år missade han tomten och han antog att det skulle bli likadant detta år.
Innan vi skildes åt dristade jag mig att fråga prästen vem han trodde mest på. Tomten eller Jesus.
Han rev sig i håret, funderade en stund, skrattade och svarade att han trodde mest på Jesus men att det ena inte behöver utesluta det andra.
Jag andades ut och önskade prästen en riktigt God Jul.

I år hade vår dotter sin allra sista julafton som präst i den församling hon arbetat i under många år. Snart nytt år och för henne flytt till en ny församling. Hennes och vår hemförsamling.
I den församling hon arbetat i är det tradition med en levande julkrubba i kyrkan på julaftons förmiddag. Detta år inget undantag. Jesusbarnet spelades av det barn som även förra året tillhörde julspelets ensemble. Barnet skötte sin uppgift med bravur. Värre var det med hönan som tilldelats rollen att sitta i en ängels knä. Om hönan var blyg inför en fullsatt kyrka eller om hon hade premiärnerver går inte att säga med säkerhet. Hon faxade vilt med vingarna varpå ängeln blev nödd och tvungen att stoppa hönan i en bur och vänta in att hon skulle lugna ner sig en smula. Efter lite godis och lugnande ord kunde fjäderfät åter ta plats i ängelns knä. Kanske att den lilla hästen klädd i tomtevojlock också hade en lugnande inverkan på den kacklade hönan.
Tyvärr hade fåren inte lyckats få tag i någon chaufför så de fick stanna hemma och ersattes istället av en av våra småtvillingflickor som trädde på sig ett fårhuvud och hängav sig livfullt åt att agera får.

God jul. En innebörd som betyder lite olika för oss. Men vad det än betyder så finns det omsorg invävda i orden. Omsorg om de som står oss nära. Omsorg om de som är ensamma eller sjuka. Omsorg om de som sörjer, saknar och längtar. Omsorg om alla barn som är rädda, ledsna och som inte får uppleva en vit jul. För alla är inte julen god.

Maken och jag har firat en god jul. Utan stress och förpliktelser. Bara funnits där och blivit omslutna av våra barn och barnbarn. En lugn helg som gett oss ett inre lugn. Vi har under några timmar igår och idag varit nära de som betyder allt för oss.
Om en vecka går vi in i ett nytt år. Det ligger framför oss som en oskriven bok. Med stor iver ser jag fram emot att få fylla de blanka sidorna. Kan tänka mig att det blir både ljusa och mörka kapitel i boken innan den är fulltecknad och läggs till samlingen av årsböcker. Men först ska jag njuta av sötman som denna helg har bidragit med. Det omfattar allt från min kristna tro om julens budskap till vår familjegemenskap.



onsdag 21 december 2016

Vassa krokar och Korkens generositet


Småtvillingarnas storasyster visade mig sin julklappsönskelista. Spretiga bokstäver så som bokstäver är då de nedtecknas av en 6-åring.
Hennes högsta önskan är att det ska finnas med ett speciellt paket bland högen av paket. Högt och innerligt önskar sig flickebarnet olika sorters fiskedrag. Kan tyckas vara en ganska udda önskan utav en flicka på 6 år, det måste medges. Men eftersom hon är innehavare av ett kastspö så finns det en rimlig förklaring gällande önskemålet.

Jag fann ingen annan råd än att bege mig in till Norrköping och Korken. Vill jäntan ha fiskedrag så ska hon få det. Vilket även Korken höll med om och plockade ihop drag som lär fånga abborre, gös och kanske en och annan mört till katterna.

Vad får du själv på kroken? undrade Korken och log älskvärt.
Bästa fångsten kokar antagligen kaffe där hemma för att bjuda mig på vid min hemkomst, svarade jag.
Korken nickade men fortsatte att vara frågvis.
Bedrövad talade jag om att makens och min fiskelycka är skral. Sällan, eller rättare sagt aldrig, nappar det på kroken men att grannarna har större fiskelycka där grannfrun för några år sedan drog upp en gigantisk gädda framför våra näsor.
Korken klappade mig på axeln.
Var inte ledsen bruden, sa han tröstande. Alla är inte födda till fiskare.
Jag kände mig genast mycket bättre till mods.
Korken plockade ner vårt barnbarns julgåva i en vit kasse. Förmanade till försiktighet med den vassa kroken och passade därefter på att slänga ner två extra drag i kassen. Ett till mig och ett till maken.
Med dessa kan ni fiska gös, förklarade Korken med allvarlig min.

Jag lämnade staden och julhandeln bakom mig. När maken och jag fikat klart satte jag matbrödsdeg. Jullimpor och dopp-i-grytan-bröd.Hela köket doftar fortfarande nybakat.
När jag diskat och torkat av köksbänken for jag till vår lokala matvaruhandlare för att hämta ut ett paket som Nordpost haft vänligheten att leverera i tid.
Kön framför utlämningsdiken var lång. Jag placerade mig längst bak och kön fylldes på efter mig. Jag blev svettig och drog ner jackans blixtlås så långt det gick och fläkte sedan upp jackan för att få det en aning svalare kring min kropp. Bakom mig stod Pia som sköter om mina naglar. Vi småpratade om allt och inget. Tiden gick lite snabbare under det trevliga samtalet.

Med paketet i näven tackade jag för mig och gick ut mot min parkerade bil. Satte mig till rätta i sätet och spände på mig säkerhetsbältet. Men först drog jag ner klänningen som hasat upp en bit över låren. Trevade med händerna över tyget och upptäckte att jag fortfarande var utstyrslad i mitt långa blå och vitrandiga förkläde. Magen pudrad av vitt vetemjöl, rågsikt och pomerans. Här och där små intorkade degkluttar som extra prydnad.
Skönt att jag är för gammal för att bli generad av en sådan petitess, tänkte jag och vred om nyckeln i tändningslåset. Hemma tog jag av mig mitt förkläde och hängde upp det på kroken där det ska hänga då jag inte använder det.

Hur brödet blev? Mycket smakrikt, det måste jag verkligen tillstå.

måndag 19 december 2016

En intorkad mumie och ett onödigt besök


Nu är det mössens tid. Det knaprar och prasslar lite var stans i och runt vår stuga. Så är livet på landet och egentligen inte så mycket att hänga upp sig på. Råttgift och råttfällor är bra vapen mot gnagande skadedjur.
Men nu känner jag mig dock aningen besvärad. Maken har bjudit mössen på preparerad föda och lagt ut denna måltid i vårt maskinrum. Vilket egentligen inte är ett maskinrum i ordets rätta bemärkelse utan det utrymme där vår hydrofon är placerad och där mössen gärna tillbringar sin tid.
Nu, liksom tidigare, har en mus haft omaket att lägga sig för att dö i maskinrummet. Då det hände en gång tidigare var småtvillingarnas storasyster omåttligt intresserad av kadavret och hjälpte sin morfar med att lokalisera det döda djuret.
Så har vi då  åter igen fått ett lik på halsen vilket sprider en otrevlig odör omkring sig. Så här i juletid och allt. Någon kropp är inte funnen så vi förmodar att  musen valt ut sitt sista vilorum inbäddad bland isoleringen.Vi får helt enkelt invänta mumifieringen.

I ett överfullt väntrum på ögonkliniken doftar det  heller inte speciellt gott. Även om det inte direkt luktar kadaver. Men när olika kroppsodörer bestående av svett, parfymer och något oidentifierat blandas är det säkrast att  tänka på annat.
I ett sådant väntrum har jag under 45 minuter suttit på en stol bredvid vår dotter och alla andra som sökt sig till kliniken. Ingen såg speciellt upplivade ut vilket är fullt förståeligt. Väntrum är bland det tristaste som finns, är det dessutom överbelamrat med folk höjs inte glädjeribban nämnvärt.

Dottern behöver nya hjälpmedel i sitt arbete och gjorde således en ansökning om detta till Försäkringskassan. Där är hon sedan mångfaldiga år tillbaka inskriven i rullarna och får varje månad sin handikappersättning utbetald av denna myndighet. För att få sina hjälpmedel kräver dock Försäkringskassan ett läkarintyg som stärker att den medfödda och obotliga grava synskadan plötsligt och som genom ett under inte ändrat sig till det bättre.
När hennes namn, som efter en oändlig väntan ropades upp frågade läkaren vad vår dotter sökte för.
Ett läkarintyg som stärker min grava synskada, svarade hon.

En onödig åtgärd, sa läkaren som ansåg att det räckt med ett telefonsamtal så hade intyget varit i hamn.
Gemensamt tog de ett beslut att något mer framtida läkarbesök var överflödigt. Dessutom, resonerade ögondoktorn, onödiga läkarbesök tar upp tid för någon annan, mer behövande patient. Samt att den obotligt grava synskadade patienten kan ta sig för något trevligare än att sitta och vänta på ett umbärligt läkarbesök som uppgår till en kostnad av 300 spänn.
Förhoppningsvis kommer även Försäkringskassan till den insikten.

Vi avslutade det hela med ett konditoribesök. Tyckte att vi hade gjort oss förtjänta av ett sådant. Vi fick trots allt lite av den omtalade kvalitetstiden med varandra. Något som inte händer allt för ofta.
Efter stadsresan körde jag hem dottern till hennes man, småtvillingarna och deras storasyster.
Där hemma väntade min make på mig. Med färdiglagad mat. Rotmos och korv. Det är det som kallas kärlek...

söndag 18 december 2016

En valsmelodi och bekvämlighet


Jag tar det med ro. Känner varken stress eller jäkt. Paketen är inslagna och skinkan ligger i kylen. Det enda som oroar mig är att hemma hos småtvillingarna och deras storasyster är det sjukstuga. Bacillerna flödar och vi håller oss på avstånd. Mitt hopp i juletid är att de ska tillfriskna så vi kan åka dit och fira in Jesusbarnets födelse.

Ett hastigt besök hos vår lokala matvarubutik under förmiddagen. Utanför satt som vanligt tiggerskan med bedjande ögon.
Please mama...
Det skaver i mitt samvete. Varje gång jag passerar henne. I de flesta städerna har tiggeriet minskat. Något jag läst mig till i dagspressen. De rumänska EU migranterna stannar i sitt hemland under vintern och jag undrar hur de egentligen har det där. Med sina skärvor de skrapat ihop utanför våra butiker.

I Norrköping finns ett annat problem. Bostadsbristen är hög och den måste på något sätt lösas. Både för den bostadslösa inhemska befolkning och för de som flytt till drömmarnas land. Undan krig och katastrofer. Vi ser förödelsen genom teverutan. Vi ser även de hemlösa i vår stad. Samtliga är i trängande behov av hjälp.

För några år sedan var jag i en av Norrköpings kyrkor som är uppbyggda mitt i centrum. Jag arrangerade blommor runt en kista inför en begravning. Några av åskådarna var den frivilliga personal som strax innanför vapenhusets dörrar serverade kaffe för spontana kyrkobesökare.
Kyla ute och värme i kyrkorummet i samtliga avseenden.
Två män kom in i kyrkan och gick med ostadiga ben mot mig. De spred en odör omkring sig som påvisade att de inte varit nära tvål och vatten under mycket lång tid. Spritångorna ur deras munnar blandade sig med doften från liljor, rosor och nejlikor. Jag kände mig osäker. Hur skulle jag bemöta de båda herrarna? Köra ut dem eller erbjuda dem att sitta ner i kyrkbänken en liten stund.
Jag valde det sistnämnda alternativet. Jag hämtade två koppar rykande varmt kaffe och två bullar nere hos de frivilliga.
Rödfnasiga händer med lortkantade naglar höll stadigt omkring de varma muggarna.
När jag var klar med mina begravningsförberedelser gick jag och satte mig hos männen. Jag ville fråga hur de egentligen genomlever sina dagar.
Vi fryser. Ständigt fryser vi. Jag nickade. Så sover vi i där vi kommer åt att sova. På pappkartonger eller vad vi nu hittar att sova på. Jag rös ända in i märgen.
När de gick tog de mig i hand. Bugade djupt och tackade för fikat och ett trevligt samtal.

Efteråt fick jag ganska mycket skit för att jag bjudit på kaffe och haft ett samtal med några av Norrköpings så kallade slödder. Inte från de frivilliga kyrkoarbetarna. De visste vad det handlade om. Utan av andra som i sin varma bekvämlighet ansåg att dessa människor har sig själv att skylla. Arbetslös, hemlös och dessutom alkoholist. Som man bäddar får man ligga. På papperskartong med flaskan som vän.

En gång har vi alla varit nyfödda och de som fött fram oss har troligtvis bara haft en enda önskan. Lycka och välgång genom livet.

Pleaes mama, please... Snabbt gick jag in i affären. Jag behövde köpa kryddor till sillen. Det ska ju bli jul...

lördag 17 december 2016

Härskarinnan och sockerkaksmannen


Tomten får sätta hjul på släden. Mig kvittar det lika. Är inte den som suktar efter en vit jul. Dessutom blir det mer riskfritt att köra på barmark ute i jultrafiken. Något som gäller både tomtar och övriga trafikanter.

I går firade vi bröllopsdag. Med restaurangbesök. Ingen julmat utan en helt ordinär bröllopsmiddag. Grattis sa servitrisen. Tack, svarade vi som kallar oss själva för ett gammalt strävsamt par.
Till nyår har jag levt 39 år av mitt snart 62-åriga liv tillsammans med maken. I medgång och motgång. Glad och tacksam över att få somna och vakna bredvid honom. Vi ser fram mot guldbröllop.

Under de här åren har vi till största delen även varit arbetskamrater. Många i vår omgivning har förfasat sig över hur vi stått ut med varandra både privat och i arbetslivet. Men det är då vi har fungerat bäst tillsammans. Under några år bröt vi oss yrkesmässigt loss från varandra och hade var sina jobb. Det höll på att slutat i total katastrof. Ordningen blev återställd när vi åter igen anslöt oss i det gemensamma yrkesverksamma livet.
I nöd och lust är vi ämnade för varandra.

I morse när vi åt frukost talade vi om andra strävsamma par. De som inte längre lever vårt jordeliv.
De som hängde ihop till dess döden separerade dem åt och den som överlevde den andra fick vänta några år innan det blev dags för en återförening.
Ett speciellt par som vi talade om var de som vid ålderns höst blev delade genom döden. Frun dog först varpå maken fick det besvärligt. Både med sin sorg och i det rent praktiska. Han hade under sitt långa liv aldrig lagat en enda måltid. Det var tveksamt om han över huvud taget visste hur en kaffepanna fungerade. Hans fru var kökets härskarinna.
Tafatt och handlingsförlamad stirrade mannen på spisens vreden medan hungern rev och slet i hans buk.
Denne man talade ofta och föraktfullt om en manlig bekant han hade. Vilken ägde kunskap i hur en sockerkaka tillverkades och som han ofta praktiserade. Slängde ihop en kaka och bjöd sin fru på eftermiddagskaffe med ljummen sockerkaka som tilltugg.
Att iklädd förkläde och baka sockerkaka sänkte mannens värde i den gamle mannens ögon. Hans fru höll med. Åtskilliga gånger satt vi vid parets köksbord och blev undfägnade fika. Hembakat alltihop. Då kom ofta den sockerkaksbakande mannen upp på tapeten. Medan vi doppade bullar, kakor och sörplade kaffe ojade sig paret gemensamt över sockerkaksmannen.

Sedan länge är samtliga döda. Paren som genom hela sina äktenskap hade en tyst överenskommelse gällande deras givna platser.

I vårt hushåll det jag som för det mesta regerar bland kastrullerna, det ska erkännas. Men maken vet var kokboken finns och hur den ska tolkas. I den händelsen att...


torsdag 15 december 2016

Lyckan finns i rymden och slipade bluffmakare


Idag är det exakt fem år sedan jag fysiskt blev faderslös. Det känns fortfarande aningen märkligt. Men det är väl så som det är. Vi föds och vi dör oavsett hur vi lever, var vi bor eller vilka vi är. Jag känner inte längre någon sorg, bara saknad.  Människan besitter en förvånansvärd förmåga till läkning och återhämtning.
Vilket är bra. Eljest skulle vi gå omkring och vara ledsna och bedrövade i stort sett all vår vakna tid.

Under gårdagen blev jag minst sagt överöst med meddelande gällande "den dansande påven" som helt plötsligt skulle dyka upp i sociala medier. Den som klickar på länken för att se påven ta sig en svängom skulle drabbas hårt och få mobiltelefonen totalförstörd.
Skapt läge med skarpa varningar som omedelbart skulle skickas vidare till samtliga vänner i vänlistan.
Varningen nådde mig från personer som jag anser klartänkta, stabila och med en god sinnebild över vad som är rätt eller fel.
Bästa att agera snabbt, tänkte jag och skickade varningen till de som står mig närmast. Vår son, sonsambo, dotter och svärson. Maken varnade jag muntligt för det kändes aningen överambitiöst att skicka honom ett skriftligt meddelande. Vi befann oss ju ändå i ett och samma rum.
Dotterns svar var att hon tyckte jag var dum i huvudet. Nu sa hon inte det direkt, hårt och brutalt för det skulle hon aldrig säga till sin mamma utan mer indirekt och i förtäckta ordalag.

Så klart, allt var en bluff. Gammal skåpmat dessutom. Men det går inte att känna sig allt för säker. Det sker så mycket konstigt i vår datoriserade värld. Och allt som sägs och skrivs i sociala medier borde vara sant. Speciellt i Facebooksvärlden. Där finns det även bildbevis om nu någon tvivlare skulle drista sig att kommentera inläggen som falska.
Lyckan finns på Facebook, det har jag alltid tyckt. Inga dåliga dagar eller misslyckade trerättersmiddagar med surt vin. Ingen pms eller gräl mellan par som älskar varande med hjärtan och kram. Lyckad tillverkning av julens godsaker och perfekt hopknåpade lussekatter. Springskor och vallade skidor som bevis på god hälsa och sunt leverne vilket får staplarna i lyckans diagram att skjuta i höjden.

Den som mot förmodan inte tror på Facebooklyckan straffas hårt. Genom att bli borttagen från vänlistan. Eller något ännu värre. Som att bli blockerad. Vilket jag för övrigt själv praktiserat med utmärkt gott och effektfullt resultat. Dock inte för att någon ifrågasatt min totala lycka utan för att jag blivit dåligt bemött och känt mig kränkt.
Facebook är ett enkelt verktyg för att radera obekväma vänner. Det går till och med att sträcka sig så långt som att ta bort de som borde står varandra nära. Ett enda klick utan föregående förklaring och problemet är löst. Det behövs inget trams som att tala med varandra om vad som är fel. Öga mot öga, som innan Facebook inträde i våra liv.

Länge leve de sociala medierna! Där vilar inga ledsamheter. Bara ett och annat bluffmeddelande som dyker upp lite då och då för att ställa till det en aning.

onsdag 14 december 2016

Ett engångsklipp och lite egocentriskt skryt


När vi var här första gången var det julpyntat, sa mamma när vi klev in i väntrummet.
Nu är vi här igen och julpyntet har åter plockats fram, fortsatte hon.
Jag nickade och kände mig vemodig inombords.
Läkaren var som vanligt stressad. Vi hann inte med att fråga det vi ville eftersom han nu liksom vid det förra besöket endast avsatt på sin höjd fem minuter för sin patient. Han berättade i alla fall att mamma ska vara med om något revolutionerande i medicinväg.
På min fråga om hur prognoserna ser ut efter avslutad medicinering svarade läkaren att det viktigaste är att hålla liv i patienterna åtminstone under en femårsperiod för det händer alltid något nytt på medicinfronten.
Klart slut. Åk hem. Vi ses efter nyår. Jag var upprörd och mamma jordbunden. Hon förmodade att läkaren ville hem innan middagen kallnade på uppläggningsfaten.
Det gäller att inte ha klena nerver om dödliga sjukdomar drabbar en.

Lite mer än en vecka kvar till julafton. Inför den stundande helgen har maken och jag gjort oss snygga i håret. Vår frisörska var i högform. Det är hon förvisso alltid men idag lade hon på ett extra kol.
Även stortvillingarna har fått fina julfrisyrer. Det har vår granne Susanne sett till att ordna.
Upprinnelsen till att grannen, det bör tilläggas att hon är frisör i sin profession, kom hem till oss med sax och annan nödvändig utrustning är att stortvillingflickan under gårdagen friserade sig själv. Även katten fick pälsen klippt. Ett arbete utfört med tveksamt resultat.
Att få tag i en frisör i all hast så här i juletid är inte den enklaste uppgiften. Susanne hade en ledig dag idag och fann det nöjsamt att både klippa och få stifta bekantskap med våra barnbarn.
Tvillingsyskonen blev ytterst nöjda då de såg sig i spegeln. Pojken fick som avslutning vax i luggen och flickan en inbakad fläta över ryggen. Typ Elsamodell. Eller om det var en Annamodell. Inte lätt att veta.

Det ser så enkelt ut när frisören sätter saxen i hårtestarna. Så enkelt att maken en gång i historien bad mig klippa håret på honom. Även om jag  kände mig skeptisk så kände maken ett stort förtroende i att lägga sitt hår i mina händer. Ett klipp här och ett klipp där. Jag skrattade nervöst och vevade runt med saxen. Ett klipp senare ägde rum hos en riktig frisör som stillsamt undrade hur det kom sig att maken råkat så illa ut. Beträffande just den frisyren dröjde det länge innan den blev ordentligt återställd.
Maken bad mig därefter aldrig mer att vara hans privata frisör. Själv lärde jag mig att det finns begränsningar i vad en människa klarar av utan föregående yrkesutbildning.

Klipper jag till någon så gör jag det efter händelsen med makens kalufs endast verbalt. Det är jag ganska duktig på om det någon gång skulle behövas. Säger jag och bjuder på lite egocentriskt skryt så här i juletid.

måndag 12 december 2016

Den allmänna lagboken och en dallrande dans


Julesnö idag. Regn i morgon. Det är i alla fall vad jag hört. Men mina sinnen kan vara dimmiga och svåra att ta in information efter två dagars farmorsuppdrag. Däremellan en natt och jag förundras över hur ett sådant litet barn som för ett par månader sedan fyllde 1 år kan uppta sådan stor plats. Både i sängen och i hjärtat.
Förmiddagen fylldes ut med gossebarnens syskon, stortvillingarna. Det gick åt både lussekatter och kolakakor innan föräldrarna kom för att hämta sina barn. Det är hos farmor/farfar, mormor/morfar som barnen skäms bort. Det ingår i den äldre generationens omsorg om sina barnbarn ty så står det skrivet i den allmänna lagboken. Bara att åtlyda föreskrifterna.

Med stor vånda följde jag under gårdagskvällen via sms våra två barns förehavande ute på moddiga vägar. Sonen och hans sambos färd till Stockholm samt dottern och hennes färdtjänstchaufförs resa från Ringarum till Skärblacka. Jag blir alltid orolig när jag inte har koll på läget. Tankarna far iväg och skapar oreda i mitt inre.
Det är lugnast när alla håller sig på hemmaplanen, speciellt vid dåligt väglag.

Sonen gör inga längre turer i sitt arbetsliv eftersom all hans aktivitetsuppdrag till största delen är förankrad i Skärblacka med omnejd. Värre är det med dottern. Hon har långa resor till och från sitt arbete. Vilket betyder att jag ofta är nervös. Halka, snö, vilda djur och oaktsamma medtrafikanter kan ställa till med de mest fasansfulla tragedier.

Därför känner jag mig mycket till freds med att dottern i vår kommer att byta församling. Hon har fått ny tjänst i vår hemförsamling. Jag tackar Gud och övriga inblandade att nya vägar öppnat sig som innebär att både arbetslivet och vardagslivet kommer att bli lite enklare för henne och hennes familj.
Och min oro stillas då hon inte längre behöver åka den långa vägen tur och retur.

Denna dag övergår i mörker. Det glittrar i vår magnolia och i det gamla ihåliga äppelträdet av ljusslingans småljus. Nobelmiddagens mat är uppäten och de vackra kreationerna undanhängda i garderoben.
Sportsmännen knaprar piller för att i slutänden hamna överst på pallen och blir bedrövade när medaljerna bryskt tas tillbaka. Nya tiders dopingpreparat heter rödbetssaft. Det fick jag lära mig under gårdagens tevesändning. Gissar att urinproven, om det tas några sådana, blir svåra att analysera. Det vet var och en som ätit av grönsakslandet nyskördade rödbetor. Kokta i lagom saltat vatten och med en klick smör.

Nu återstår endast att luta sig tillbaka. I vårt kylskåp finns en gul och fet kalvdans. Gott gräddad och gjord av nymjölkad råmjölk. Kanel och kardemumma ger den rätta balansen. Dallrande på tallriken tillsammans med en klick blåbärssylt väcker kalvdansen gamla minnen till liv. Länge leve mjölkbönderna!


torsdag 8 december 2016

Att ta sig friheter och den märkvärdiga enhandsfattningen


Det är i dessa tider som snön ska ligga gnistrande på mark och byggnader. Så som på ett gammaldags julkort. Eller som när jag var barn. Då var det vinter när det skulle vara vinter och det idkades utomhusaktiviteter med skidor, sparkstöttingar och kälkar.
Hemma hos stortvillingarna och deras lillebror står det en modernare modell av kälke och ser smått tragisk ut på den gröna gräsmattan. Som ett monument över förra veckans lätta snöfall. Barnen passade på att ta tillfället i akt och köra kälke. Kanske det blir enda gången denna vinter.
I Ystad har det tydligen varit så pass varmt i luften att det gått att sitta utomhus och spisa lunch.
Hemma hos oss har vi dragit ner värmen på elementet. Det är vår i luften.

Trots denna miserabelt snöfattiga vinter lackar det mot jul och med det blir jag totalt översköljd av reklam. Både via mejl och sms. Alla aktörer som tjänar pengar på denna kristna högtid vill få mig att handla. Kryddor, blommor, elektriska mackapärer, böcker, tidningar och krimskrams som varken jag eller någon i min närhet önskar sig.
Jag har till och med fått erbjudande om att köpa potenshöjande medel för en billig penning. Bara för att julen ska bli extra festlig och trivsam. Tack, men nej tack. Jag hör av mig om det skulle bli aktuellt.

Under förmiddagen har stortvillingarnas lillebror varit hemma hos oss utan sina föräldrar. Han känner sig numera hemmastadd här och har börjat ta sig friheter. Dessutom går han nu med enhandsfattning vilket endast är så pass revolutionerande för en farmor och farfar att det är värt att nämnas i en blogg.
För andra än vi som till gossebarnet har bidragit med en gnutta DNA är det endast en flyktig notis. Om ens det.

Apropå DNA. Jag läste nyligen en artikel om att släktforskare i allt större utsträckning använder sig av DNA-tester för att hitta avlägsna släktingar över hela världen. Förutsatt att samtliga levande släktingar till den som söker sina rötter låter sig testas. För min del är det dock för sent. Jag är den enda överlevande i de grenar som finns på min fars sida på släktträdet.
Det jag ångrar idag är att jag inte var mer nyfiken på min fars släkt och lät honom berätta allt medan jag nogsamt gjorde anteckningar i ett block.
Den dag då också jag slår igen mina ögon för alltid blir min pappas gren ytterst tunn.

Men ännu befinner jag mig i ett högst välmående tillstånd. Försöker vårda de som vill bli vårdade och i den sysslan ingår att skriva julkort. Vilket jag gjort en dag som denna. Plitat ner namn och adress på de vita kuverten och omsorgsfullt stoppat i de nyproducerade korten med en hälsning om God Jul.
Inga märkvärdigheter och säkert är att flertalet av adressaterna får så många julkort att det från maken och mig endast blir ett i mängden. Men det påvisar ändå att de som mottar julkort från oss finns med i våra tankar. År efter år. Vissa endast ytters sparsamt medan andra finns där dagligen och stundligen.



tisdag 6 december 2016

Lucialjus och ett skamlöst förslag


Hektiska dagar mitt i julruschen.Precis så som det ska vara.
För första gången i mitt numera rätt så långa liv har jag fått varit med om en riktig luciakröning. Visst, lucior har jag tidigare stött på. Både för mig okända men även sådana som tillhör den allra närmaste kretsen.
Småtvillingarnas storasyster var med och bevittnade ljusets drottning som dessutom bor mitt emot våra barnbarn och deras föräldrar. Tvärs över gatan, de kan om de så önskar se in i varandras boningar.
Lucian var vacker som en dag och de efterföljande tärnorna lika söta och vackra som hon. Skärblacka levererar som alltid.

Efter luciafestligheterna följde småtvillingarnas storasyster med oss hem för en övernattning. En tilldragelse minst lika trevlig som luciakröning om inte snäppet trevligare.
Efter att barnet levererats till förskolan satte jag fart på bilen och tog mig till grannkommunen där arbete väntade. Trevligt uppdrag det också. Med andra ord, vi har haft två intensivt glada dagar.
Dock föll det under eftermiddagen ner smolk i glädjebägaren.

Mamma ringde. Det är inte så ofta hon telefonerar, det är mest jag som ansvarar för den delen av vårt gemensamma liv. Jag hörde direkt att något inte stod rätt till. Mina misstankar föll på hennes grannes katter som allt för ofta gästar hennes rabatter. Det skapar upprördhet och jag tänkte att nu har katterna skitit på det granris min make omsorgsfullt täckt den svarta jorden med för att förhindra att djuren gör ifrån sig naturliga behov i mammas blomsterlösa rabatter.

Men nej. Detta rörde sig om något helt annat.

Mamma hade beslutat sig för att promenera till minneslunden för att ta sig ett litet snack med pappa. Hon brukar göra det lite då och då. Vad jag har förstått så är samtalen alltid trevliga och ger mamma stor behållning. Så även denna dag.
När mamma skulle bege sig hemåt stannade hon till vid kyrkogårdsgrinden där en lapp med röd skrift var uppsatt. Mamma gillar att ta till sig av all information som kan vara av allmännytta och denna förmodade information var inget undantag.
Till sin bestörtning och fasa läste mamma att gemene man var inbjudna till minneslunden för att delta i de mest skabrösa aktiviteter som skribenten kommit på. Vad det verkade av texten så var denne någon mycket avancerad i sitt utövandet och för ändamålet mycket välutrustad. Om intresse fanns så skulle det även delas ut skydd mot fortplantning. Det var bara att ta för sig så långt lagret räckte. Till råga på allt var samtliga könsdelar och kroppsöppningar som krävs för dylika aktiviteter namngivna på osedligt vis så ingen skulle ta miste på innebörden av meddelandet.

Jag är inte pryd men jag måste erkänna att mina kinder blossade då mamma under tårar läste upp det anstötliga meddelandet. Hela hennes trevliga träff med pappa var plötsligt förstörd.
Mamma hade dock sinnesnärvaro att riva ner den handskrivna lappen och nu bad hon mig om hjälp att spåra den slippriga textskrivaren.

Nu återstår bara för mig att fundera ut till vem jag ska vända mig i ärendet. Kyrkoherden? Diakonen? Kyrkvaktmästaren`? Kyrkonämnden?

Med sorg och skam kan jag härmed meddela att det är inte alltid som Skärblacka levererar på ett sätt som är till gagn och nytta. Åtminstone inte om det inbjuds till osedliga förehavanden på Skogskyrkogårdens minneslund. Där min pappa vilar tillsammans med alla andra som lämnat detta jordeliv.


söndag 4 december 2016

Gamla kalendrar och en torr marsipanhund


Andra ljuset tänt. Det närmar sig. Eftersom jag inte är någon vän av konsumtion tillsammans med stora skaror av människor har jag i god tid sett till att samtliga julklappar är inhandlade. Det känns tryggt att vara i den förvissningen om att de små barnbarnen får julgåvor även från vårt håll utan att jag för den delen drabbas av nervsammanbrott mitt ute i julhandeln.

Själv har jag haft en snack med jultomten som dess värre utvandrat från våra trakter och slagit sig ner på Gotland. Anledningarna därtill är flera men den största anledningen är Ostlänkens framfart mitt genom tomtebyn. Om det nu blir någon Ostlänk. Den ligger fortfarande i sträckbänken vad det verkar.
Kolmårdsskogen får dock klara sig utan tomte medan han stiftar nya bekantskaper bland den gotländska befolkningen.
Jag har i vilket fall som helst bett tomten skicka ett presentkort på Ängshults fotterapi med en önskan om God jul till Carina. Nu återstår endast att se om han hörsammar min önskan.

Årets adventskalender har tydligen fallit gemene man på läppen. Märkligt i det avseende att just adventskalendern är en källa till upprörda känslor. Jag kan bara hålla med, den verkar hittills bra det lilla jag sett av den. Dessutom kan den som är händig med stickor och garn tillverka både Selmas mössa och halsduk som finns mönstertillgänglig på internet.

Allt sedan år 1975 har jag sparat på SVT:s julkalendrar. Oavsett programvarans kvalité har jag traskat till butiken och köpt var sin kalender till våra barn. Förmanat till försiktighet vid lucköppningen mest för min egen skull. Jag har velat ha så fina kalendrar som möjligt i min samling. När barnen inte längre var i trängande behov av kalendrar har jag ändå fortsatt med mina inköp. År efter år. Tills i år då jag kom på att jag kan tigga till mig en förbrukad kalender av något av våra barnbarn.

Jag har inbillat mig att min samling i framtiden kommer att ha ett högt värde. Kanske jag till och med en dag får visa upp min digra samling i något teveprogram. Sitta i tevesoffan och göra en tidsresa genom adventskalendrarna tillsammans mer er tittare.

En annan raritet jag häromdagen hittade bland gömmorna i ett skåp är den smått antika hunden gjord av marsipan. Den har ett visst nostalgiskt affektionsvärde och jag förvånas över att den inte under alla år som gått blivit angripen av ohyra.
Hunden inköptes sommaren 1989 då jag tillsammans med min familj var och tittade på en gård på Vikbolandet som vi funderade över att köpa.
Efter gårdsinspektionen stannade vi till i Norrköping före hemresan till Värmland. Besökte saluhallen och köpte kokosbullar, Norrköpingsfläsk och marsipanfigurer. Varav den ena fortfarande finns bevarad.
Hunden som fick göra en resa mellan mellan Östergötland, Värmland och tillbaka till Östergötland tillhör vår son och han har nu bett om att den ska återbördas till honom. Jag har efter viss tvekan gått med på att lämna marsipanhunden ifrån mig men eftersom den egentligen inte ägs av mig kan vår snart 33-åriga sonen få tillbaka sin souvenir eftersom den tydligen har lika stort värde för honom som för mig.

Slutsatsen av detta är att vi aldrig ska kasta något i onödan. Ingen vet vad gamla grejer kan föra med sig för trevligheter i förlängningen. Dessutom, hamnar vi i lågkonjunktur kan det vara bra att samla i ladorna. Vem vet, nästa år kanske SVT inte har ekonomi att producera någon ny adventskalender och börjar istället köra repriser på de gamla. Då har i alla fall jag adventskalendrar i papp att tillgå.

torsdag 1 december 2016

Bara vanligt vatten och läkarkunskap


Snö. hotade de som spår väder. Solsken, säger jag och fick rätt trots att jag inte innehar några meteorologiska kunskaper. I min ålder förlitar jag mig mer på mina leder än vädersatelliter. En gång i tiden blev jag till och med erbjuden att sköta om en liten väderstation. Dock var det före ledvärkens tid men jag kunde ha passat på att förkovra mig då jag var relativt ung.
Arbetet innebar oregelbundna arbetstider. En annan benämning för obekväma arbetstider. Därmed föll mitt intresse av att slå in på den meteorologiska banan ut i tomma intet.
Nu känner jag efter vilket väder som mina knotiga fingrar förutspår. Skulle jag mot förmodan inte känna något så väntar jag och ser ut genom fönstret. Svårare än så är det inte.

I mitt barndomshem var barometern husets viktigaste detalj. Innan den lästes av skulle det knackas på glaset. Visaren darrade till och ibland blev hemmameteorologen (min mamma) nöjd  med resultatet men allt som oftast missnöjd.

Idag körde min mamma och jag till Vrinnevisjukhuset i strålande solsken. Med det kände vi oss belåtna. Sa till varandra att när solen skiner då känns allt lite lättare. Jag beundrar min mamma. Hon visar ingen rädsla över det som skrämmer mig. Att bli moderslös. Jag är visserligen inget barn men jag är mammas barn.

I väntrummet satt en dam och en herre och samspråkade glatt. Båda drack vatten. Hällde upp i muggar ur framställda vattenkärl. Herren var läkare och hade en gång i tiden arbetet på Vrinnevisjukhuset, berättade han och damen såg imponerad ut. Nu var han patient precis som alla andra patienter. Det finns inga garantier ens för läkare.
Damen drack sitt vatten utefter instruktioner och läkaren förklarade att hon skulle rensa njurarna innan röntgen. Att det var av yttersta vikt att hon drack upp allt. Damen klunkade på och hennes flaska blev tömd i precis rättan tid innan hon skulle in och göra sin resa genom tunneln.

Så blev det mammas tur och hon försvann in genom den bastanta dörren. Läkaren hade slutat dricka av tillbringarens vatten. Han tyckte det smakade illa och muttrade om att tillbringaren antagligen var dåligt diskad. Av den anledningen hämtade han fortsättningsvis vatten ur toaletthandfatets kran.
En annan herre kom in i väntrummet och tog plats på den stol min mamma tidigare suttit. Han greppade en tidning och började med stor koncentration lösa ett korsord.
Plötsligt sneglade han mot läkaren vattenfyllda tillbringare och frågade om han kunde få sig en liten skvätt för han tyckte sig vara torr i munnen.
Väl bekomme, sa läkaren och tillade att vattnet inte var speciellt gott. Att det hade en bismak.
Mannen med den torra munnen sa att han inte var så nogräknad och svepte två muggar på raken.

Sköterskan kom och ropade upp läkaren. Tittade på tillbringaren och fick ett strängt drag kring munnen. Den skulle vid det här laget vara tom men läkaren förklarade att han inte ville dricka av vattnet för det smakade så illa. För att vara sköterskan till lags tillade han snabbt att han ändå druckit rejält av det vatten som fanns i kranen på toaletten.
Sköterskan såg allt annat än glad ut. Det är viktigt att all kontrastvätska dricks upp innan röntgen!

Läkaren och den muntorra mannen tittade på varandra. Näst intill omärkligt skakade läkaren på huvudet och den tidigare törstiga mannen nickade. De förstod varandra i det tysta.

tisdag 29 november 2016

Den danska husfrun och ett drama i två akter



"Storken bor i Köpenhamn." Ett drama i två akter.

AKT 2.

Köpenhamn är en vacker stad. Dock bör den avnjutas i sommarskrud även om den julpyntade varianten ingjuter respekt om än något kylslaget.
Huttrande stod min väninna och jag framför drottningens bostad där det rådde viss aktivitet. Käcka gossar skyldrade gevär medan pälsmössorna värmde deras skallar.
Drottningen kommer, upplyste oss en dam vilket fick mig att stå i beredskap med min kamera.
Pojkarna marscherade taktfast på spikraka led och det enda som störde ordningen var då en gosse som placerats i en röd kur med utstansade hjärtan tog till orda och med skärpa bad mig flytta bort från linjen där marschen gick fram. I sista stund hann jag kasta mig åt sidan och undgick därmed att bli nedtrampad av grova kängor.
Portarna öppnades och ut körde en blå bil som liknade min makes arbetsbil fast i en annan kulör och modell. Trots att jag inte tillhör skaran av anhängare till kungadömen som känner till dem alla med namn och utseende kunde jag med säkerhet påstå att det inte var drottningen som höll i ratten. Bilen hade inga passagerare så jag försökte mig på en gissning att det var slottets husfrun som skulle iväg för att göra inköp av sill och nubbe utefter en inköpsnota nedtecknad av drottningen. Jag kan dock tycka att det gjordes väldigt stora arrangemang innan husfrun kunde åka till affären.

Vi lämnade Köpenhamn och satte oss på tåget som avgick punktligt med destination Norrköping.
Allt gick bra till dess att vi passerat Hässleholm. Där stannade tåget och kvällsmörkret låg kompakt utanför kupéns fönster.
Det knastrade till i högtalarsystemet och lokföraren tog till orda.
Ett godståg hade fått tekniska problem och spärrade rälsen. Godstågets väntan på bogsering av ett diesellok blev oändlig. Mycket beroende på att inget diesellok gick att uppbringa. Varken i Skåne eller angränsande landskap. Vi var instängda med godstrafik framför oss och persontrafik bakom oss. Lokföraren ropade ut att han ämnade byta förarplats fram mot förarplats bak och backa tåget tillbaka mot Hässleholm. Förutsatt att övriga lokförare i de bakomvarande tågen gjorde samma manöver. Förberedelserna med att lägga i backen tog tid eftersom det krävs tillstånd att köra tåg baklänges mot Hässleholm.
Under tiden blev vi utspisade med vatten i tetra och choklad. SJ är generösa det måste medges.
Efter två timmar var ordningen återställd och vi kunde lutade oss tillbaka medan tåget rusade fram genom natten. Vi var ånyo på hemväg.

Krångel under färd med tåg kan bli nervpåfrestande för vissa passagerare. Är denne dessutom rökare kan ett bloss på cigaretten vara enda lösningen för att hålla fladdrande nerver i styr. Varpå en nikotinist i vagn nr 6 tände en cigg och utlöste därmed brandlarmet. Vid fara för brand stannade tåget och blev så stående med låsta hjul allt medan konduktören blir rosenrasande. Jag hör hur han förkunnar till en kollega att rökaren ska kastas av i Alvesta. När röken slutligen skingrades rullade tåget framåt  mot nästa stopp och rökaren fick suga i sig det sista nikotinet från fimpen stående i sin tragiska ensamhet i mörkret på Alvesta perrong.

Vi lämnade Alvesta och lokföraren uppvisade prov på tågets kapacitet gällande farthastighet fram till dess att vi kom i kapp en järnvägslus som endast framförde sitt tåg i 70 kilometers hastighet. Det framförvarande tåget vek så småningom av på ett stickspår och vårt tåg kunde åter igen accelererades upp till en imponerande hastighet.
Vid det laget var jag helt utpumpad och lyckade somna med min jacka som huvudgärd. Sömnen varade i cirka tjugo minuter då tågets nödbrosar slog till. En viss oönskad rörelsekraft uppstod bland passagerare och medhavd bagage.
En person med trasig själ och dystra tankar befann sig på spåret men hade upptäckt av någon som tillkallat förstärkning via 112.
Trafikverket har mandat att i nödsituationer se till att tågen stannar och vår lokförare undslapp därmed att få många nätters sömn förstörd.
Nu blev det ånyo en lång väntan medan utkallad räddningspersonal förhandlade med den olyckliga människan om att livet är viktigare än döden. De lyckades med sitt uppdrag och självmordskandidaten omhändertogs. Vi kunde på nytt fortsätta vår mödosamma resa mot Norrköping medan våra tankar gick till alla som lider av invärtes sår.

I Linköping greppade vår tålmodiga lokförare mikrofonen och den numera välkända stämman lät pålysa att han tänkte gå och lägga sig efter en mycket händelserik färd men att en ny förare stod i beredskap att fatta tag om spakarna. Den uttröttade lokföraren önskade oss alla god natt och passade på att tacka för att vi var beskaffade med milda sinnelag.

Med stor lättnad såg jag till sist perrongen i Kimstad. Mina hemtrakter och cirka en mil kvar till Norrköpings centralstation där min make väntade på oss.
Då meddelades att nattåget från Stockholm hade för avsikt att passera Kimstad om så där ungefär tjugo minuter. Eftersom det är omöjligt att mötas på spåret fanns det ingen annan råd än att släppa fram tåget som skulle till den station vilken vi sju timmar tidigare lämnat som resenärer ombord på snabbtåget.

När vi klev ut på hemmaperrongen hade klockan hunnit bli över 02.00 istället för 22.22 som det utlysts om i tidtabellen. Klockan 03.00 låg jag äntligen under täcket i vår säng. Matt och svag efter att tillbringat tjugosex händelserikt timmar i vaket tillstånd. När klockan ringde 06.00 drabbades jag av en nära-döden-upplevelse. Plikttroget steg jag dock upp och sammanstrålade två timmar senare som uppgjort var med en politiker i grannkommunen.
Dit går inga tåg så det blev till att ta bilen.

Min mamma fick sina farhågor besannade. Vill vi komma fram och åter i tid ska vi inte ta tåget!
Jag vill trots allt ge en stor eloge till den ombordvarande personalen som kladerfritt såg till att ge oss resenärer en fullgod och informativ lägesrapport under den dramatiska resan till Norrköping C.


Den danska storken och ett drama i två akter



"Storken bor i Köpenhamn." Ett drama i två akter.

AKT 1.

I går träffade jag den danska storken. Som enligt trevlig marknadsföring lovar att den levererar de sötaste bebisarna.

Mitt möte med den danska storken har en bakgrundshistoria som sträcker sig åtta år tillbaka i tiden.
Under dramatiska former höll vår dotter, småtvillingarna och deras storasysters mamma, nästan på att mista livet på grund av en allvarlig ridolycka som skedde sommaren 2008.
Många var de som vårdade henne medan han som skulle bli småtvillingarna och deras storasysters pappa dag efter dag satt och höll sin nyfunna kärleks hand medan solkiga bandage byttes ut mot rena.
En av sköterskorna blev snabbt vår dotters favorit. Hon hade mjuka händer och en snäll röst.
Efter en tid läktes såren och utskrivning från sjukhuset skedde. Den gången var livet starkare än döden.

Några år senare gick småtvillingarna och deras storasysters pappa och jag en fotokurs. Bland kameror och fotosessioner fanns sjuksköterskan med de mjuka händerna och den snälla rösten. Också hon ville förkovra sig i fotokonsten och vi närmade oss varandra. Vänskap uppstod och har utvecklats i stadig takt mellan henne och mig.
Det yttersta tecknet på god vänskap är när sjuksköterskan med de mjuka händerna och den snälla rösten ställde frågan till mig om jag ville följa med henne till Köpenhamn för att träffa ovan nämna stork. Och i går var det då dags. En upplevelse för oss båda fast på två helt olika sätt. Jag som åskådare vilken hade till uppgift att i viss mån stötta och fotografera. Hon omgiven av en stab läkare och sköterskor vars uppgift var att vara behjälpliga med att förverkliga en dröm så stark att den är gränslös.
Högst upp av alla befann sig storken och jag ber av hela mitt hjärta att den smalbenta flygaren nästa höst kommer att leverera.

När vi lämnat storkboet bakom oss begav vi oss ut i den julpyntade staden för att söka oss till närmsta krog. Hungern höll på att förtära oss båda. Lotten föll på den gemytliga men trånga krogen Amalie på Amaliegade 11.
Vi stack ut från mängden då vi beställde in rödspätta, danskvand och sodavand medan de inhemska åt sill och drack nubbe.  Mest nubbe som hälldes upp av servitörer som ideligen hämtade  flaskor från det dignande flaskbordet. En helt normal lunch en helt normal måndag  för helt normala och mätta Köpenhamnare att helt normal efter sill och nubbe gå tillbaka till sina arbeten.

Mycket trötta och med ömma fötter och frusna händer då vi efter avslutad måltid flanerat runt bland försäljare, granar och renar så blev det dags att återvända till vårt fädernesland och hemstad. Därmed inte sagt att äventyret slutade där och då. Förmiddagens timmar som var fylld med mäktig dramatik skulle inom några timmar bytas ut mot en annan sorts dramatik. Det är nu AKT TVÅ inleds.

Fortsättning följer...




söndag 27 november 2016

Lång dags färd mot natt och en dansk ost



Vi, precis som de flesta andra har tänt det första av de fyra ljusen och välkomnar därmed det nya kyrkoåret.
Det är alltid ett pyssel när adventsljusstakar och stjärnor ska plockas fram och sättas upp på dess utvalda platser.
Detta år är inget undantag. Vårt urgamla arvegods från faster Elsa vägrade lysa upp adventsfönstret. Eftersom maken slarvat bort strömmätaren och således inte kunde utforska var felet består av fanns det ingen annan utväg än att bege sig in till staden för att inhandla en ny ljusstake med sju armar.

Att ge sig ut i detta oväder är inget jag eftersträvar. Det blåser näst intill orkanvindar vilket föranleder mig att tänka på nattens kommande resa till fjärran land. Om nu Danmark räknas till ett fjärran land.
Tack och lov ska vi åka tåg och inte båt när vi passerar Öresund via Öresundsförbindelsen som invigdes år 2000 av vår egen konung samt den danska drottningen. Brobygget är ännu inte betald men förväntas vara skuldfri år 2030.
Många turer har det sedan dess varit över bron. Både av trafikanter och från regeringshåll.
En enda gång tidigare har jag tillsammans med maken kört över den långa och mäktiga bron. Nu är det åter dags men före dess ska det ätas frukost i Malmö innan tågbytet.

Jag är utvald som resesällskap och mitt uppdrag består i att fotografera en mäktigt men sällsam händelse. Samt hålla min väninnas hand om så krävs.
Min väninna och jag ska sammanstråla vid Norrköpings centralstation och sätta oss till rätta i tågkupén. Tågavgången ska ske exakt kl. 01.04. Om tåget rullar ut från stationsområdet i rättan tid vill säga.
Min mamma ängslas i vanlig ordning. Hon förutspår dock ingen urspårning, däremot hala löv på rälsen, nedfallande träd och ledningar samt koppartjuvars härjande som sammantaget kommer att förorsaka tågstopp på stambanan.

Jag känner mig mycket hedrad att få följa med men också en pirrig förväntan inför resan. Både att fara iväg mitt i nattmörkret och över det jag ska få bevittna. Kamerans batteri är fulladdat, minneskortet tömt och vid midnatt är jag redo för avfärd in mot Norrköpings tågstation.
I morgon kväll vid 23-tiden är vi förhoppningsvis hemma igen. Maken har lovat att befinna sig vid perrongen för att möta upp. Möjligtvis överlämnar jag då en riktigt präktig och vällagrad dansk ost som kan få även den mest härdade att slå bakåt då kylskåpsdörren öppnas.

Det kommer sannerligen att bli en lång dags färd mot natt innan resan är överstånden.


torsdag 24 november 2016

En upplöst klump och två saffranssemlor


Inget är mer rogivande än att avsluta dagen med en bok. Oftast hinner jag endast ett par sidor innan sömnen slår till. Det har även hänt att tröttheten tagit överhand och jag omedvetet hittar på en egen handling som jag tror är författat av författaren själv. Handlingen blir osammanhängande och mycket märklig tills jag inser att det är mina tankar som likt ett töcken försöker överta författarrollen.
Då återstår bara att slå igen boken, släcka lampan och krama maken godnatt.

Under gårdagskvällen trodde jag dock att den oro jag kände skulle förstöra insomnandet och den efterföljande nattsömnen. En hård klump växte sig stor i magen så jag beslöt mig för att försöka somna omgående för att vilan åtminstone skulle bli några timmar innan det var dags att kliva upp och ta emot stortvillingarnas lillebror.

Oron satt kvar i morse även om det lättade något när det lilla gossebarnet leende sträckte sina armar mot mig då han kom. En halv dags umgänge med gröt, blöjbyte, lek, lunch, blöjbyte igen, mera lek och däremellan en stunds vila i farmor och farfars säng. Då finns inte tid för oro och ängsliga tankar.

Så ringde min telefon. Ett glädjebesked och jag brast i gråt. Glädjetårarna rann efter kinderna och även maken halade upp en näsduk och torkade sig om näsan. Klumpen i magen upplöstes tillsammans med tårarna. Vårt barnbarn såg bestört på oss och stoppade storögt in en bit lussekatt i munnen.

Hela eftermiddagen har jag gått i ett glädjerus. Känner mig som ett barn om julafton. Som när den där julklappen öppnats och där i ligger det som önskats allra mest.
Ett enda telefonsamtal där en skrattande röst ger glädjande besked kan verkligen ge guldskimmer i tillvaron.

Maken och jag har firat händelsen med var sin saffranssemla, bakat av Camilla på vårt hembageri. Annika klickade dit mandelmassan och spritsade grädde innan hon satte fast locket och pudrade florsocker över skapelsen. Jag tror hon såg glädje i mina ögon då hon överlämnade semlorna. Det måste hon ha gjort. En annan dag ska jag berätta för Annika och övriga som undrar vad denna påkomna glädje består av. Ett litet tag till håller vi det för oss själva. Till dess att alla papper är undertecknade.

Innerst inne har jag trott att utgången skulle bli som det blev. Men att känna sig allt för säker kan fälla den rakaste furan med ett enda hugg om det inte blir som det är tänkt. Försiktighet i tanken är en försiktighetsåtgärd värt att följa.

Nu är det dags att pynta i vårt hus. Jag har köpt hyacinter. Blå och vita.  Glad och till freds ser vi fram mot helgen. Tack och lov, det kommer att bli en mycket extraordinär advent!

tisdag 22 november 2016

Bort med det gamla och sockor till Hasse


Det händer stora saker i vårt område. Grannen har låtit riva sitt sommarhus. Bit för bit försvann det som en gång varit familjen fristad, en oas undan all stress, ner i en stor blå container.
Bort med det gamla och fram med det nya. Det hela kommer att mynna ut i ett nybyggt hus ämnat för permanentboende. Ytterligare en postlåda vid korset där brevbäraren dagligen får stoppa ner vita fönsterkuvert. Eller för den delen, annan post som är mer upplyftande.

Spännande men lite vemodigt, skrev vår granne när jag skickade bilder till henne som visade hur deras hus minskade bräda för bräda.

Det är alltid spännande att lämna det gamla bakom sig och starta upp något nytt. Tillsammans eller var och en för sig. För vissa handlar det om överlevnad medan andra ser det som en uppfriskande utmaning.
Att själsligt lämna något bakom sig är däremot en komplicerad process som kan ta år att bearbeta. Det är lätt att fastna i bitterhet vilket är mycket värre än att känna ilska. Ilska går över medan bitterhet naglar sig fast och skymmer glädjen.
Att förlåta och bli förlåten tror jag är en bra början till något nytt. Dock är ordet förlåt bland det allra svåraste att uttala. Dessutom måste det vara uppriktigt menat, inte ett försök till en eventuell försoning.

Nu ser vi med spänning fram mot grannens husbygge. En ny bostad växer upp och när området är som vackrast kommer de med sitt flyttlass för att stanna här. Jag gläds med dem och gläds över att jag kan känna glädje över någons nyskapande i livet.

Läste en artikel hur det gjorts undersökningar gällande avundsjuka. Att det är vi kvinnor som är lagda åt det avundsjuka hållet. Speciellt gällande andras boende. Vilket för mig är helt obegripligt. En person av det kvinnliga könet  sa en gång att hon alltid blev så avundsjuk då hon kom hem till andra som har det finare än hon. När hon kom hem till sitt tyckte hon att hennes hem såg så fult ut. Fula blomkrukor, fula möbler, fula tavlor, ja allt var fult och anskrämligt.
Det skrämde mig och jag undrade i mitt stilla sinne vad hon egentligen bar på för att vara så olycklig och ha ett sådant stort materiellt tänkande. Dålig självkänsla och ett behov av bekräftelse, kom jag senare fram till.

Tankarna for genom mitt huvud då jag betraktade grannes husrivning. Så många minnen av deras liv som finns i de tapetserade väggarna och som i grävskopans gripklo förvandlades till stickor. Snart står det ett nytt hus på tomten som ska fyllas på med gamla minnen uppblandat med nya upplevelser.

Min make rycktes med av rivningsarbetet och gav sig i kast med att riva vår altan som satt på vårt andra hus vilket är beläget bakom knuten till vårt ordinarie boende. Under altanen låg två strumpstickor. Ett minne av Inga som en gång suttit där i solskenet och stickat sockor. Kanske till Hasse, hennes sambo. Eller till sina barnbarn. Det lär vi aldrig få veta för Inga och Hasse är båda döda. Men också döda lämnar minnen efter sig på ett eller annat sätt. Det känns trösterikt kan jag tycka...

måndag 21 november 2016

Route 66 och Skärblackavägen



Det är nu som många mormödrar och farmödrar sätter en pepparkaksdeg för att sedan starta upp ett mindre pepparkaksbageri hemma i köket. Barnbarnens första förtjusning över att stansa ut grisar, granar och gubbar med fabrikstillverkade metallmått övergår snart i att hängivet ge sig i kast med att inmundiga degen. Kvar står mormödrar och farmödrar vid mjöliga bakbord och försöker  göra slut på en deg som tycks växa i samma takt som plåtarna med kakor blir klara i ugnen.
När dagen är till ända och plåtburkar med juliga motiv är fyllda upp till locket är mormödrarna och farmödrarna lika urlakade som den julsill vilken ska läggas in i ättikspad tillsammans med rödlök och sillkryddor.

Själv har jag kommit på ett eget koncept, fjärran från pepparkaksbak och tänker härmed dela med mig till andra mor-och farmödrar ute i landet om hur det går att roa barnbarnen på bästa tänkbara sätt.

Leta upp en grusbil som rattas av en gladlynt grusbilsförare. När objektet är funnet krävs det en hel del list i form av smicker. Poängtera gärna navkapslarnas läckra utförande, den snygga lacken på förarhytten samt att fordonets storlek imponerar.
När målet är uppnått, be chauffören om hjälp att lyfta in barnen i hytten och se till att de blir inburade bakom ett gallernät för trafiksäkerhetens skull. Klättra därefter själv in i hytten och om det krävs, be chauffören om hjälp även i detta moment. I den händelse att körkort för framförande av grusbil fattas tag då plats på passagerarsätet. Om det mot förmodan finns körkort för tunga fordon i plånboken var ändå beredd på att få sitta bredvid chauffören, men berätta att körkortet finns. Det ger ett visst pluspoäng.

Låt sedan chauffören ta er till en bergtäkt där det tillverkas makadam, grus, stenmjöl och bergkross.
Ge barnbarnen en lektion om grushantering och peka på lastmaskiner och stenkrossar innan det är dags för hemfärd med av grus ett fullastat flak.

Idag har jag i egenskap av farmor erbjudit stortvillingarna just denna makalöst storslagna upplevelse. Om jag kan överträffa mig själv med idéer nästa gång det kommer barnbarn vet jag inte ännu. Kanske sätter jag en pepparkaksdeg som motvikt till att färdas i tunga fordon. Eller så tar jag ett snack med den grävmaskinist som just nu håller på att gräva upp grannens trädgård och till stortvillingflickans förskräckelse även river ner deras hus med skopan.
Jag avvaktar ett tag så får jag se åt vilket håll det lutar. Det beror också lite på barnbarnens önskemål. De kan tycka kakbak verka mer lockande. Barn är så nyckfulla av sig. De kanske inte vill ge sig ut på någon roadtrips på Skärblackavägen igen. Eller gräva grävmaskin...


söndag 20 november 2016

Äkta diamanter och tidsbrist


Jag vänder upp ansiktet mot solen. Blundar och försöker ta in en känsla av vår. När jag slår upp ögonlocken ser jag maken i full färd med att arrangera ljusslingan i den avlövade magnolian. Han ängslas för snö och vill få ljusarrangemanget på plats utan att behöva trilskas med att sopa snötyngda grenarna rena.
I samma stund som jag tittar på maken och hans arbete med de små lamporna kommer jag ihåg att mjölet är slut i skafferiet. Strösocker likaså. Och att det behövs inhandlas saffran, jäst, mjölk och smör.
Julen står för dörren, visserligen har den stått där allt sedan slutet av oktober. Men ändå. Det närmar sig januari och vändningen mot sommartid. Däremellan kommer julen. Sedan tar vi bort ljusslingan och så småningom slår magnolian ut i full blom.

Under gårdagen förmiddag kom småtvillingarnas storasyster och deras mamma på besök. Sittande på var sin häst. De stannade ute på vägen för att få en pratstund med oss. Lillflickans häst hade diamanter i pannbandet fick vi veta. Äkta till och med även om flickans mamma försökte dementera påståendet.
Hästarna tröttnade, trampade med frambenen och ekipagen skrittade vidare. Raka ryggar och säkra rumpor i sadlarna. Tillsammans. Mamma och barn med ett delat intresse. Jag blev varm i hjärtat när jag såg dem försvinna bort på vägen.

Ta vara på tiden Mikaela, tänkte jag. Snart är din dotter stor och stunderna ni kommer att dela blir färre. Tidsbrist och tidsplanering kommer att stå i era agendor. Var och en med inplanerade dagar och de dagar som är fria blir allt färre allt medan åren går.

Jag har verkligen försökt ta vara på tiden med våra barn. Stundom har jag misslyckats, det måste erkännas. Men jag har gjort så gott jag kunnat utifrån mänskligt perspektiv. Nu i efterhand kan jag känna att jag borde ha gjort mer. Tror dock att det är varje förälders dilemma, att inte hinna med fullt ut och så mycket som önskas från vardera håll. Plötsligt är barnen vuxna och lever sina egna liv. Kvar står föräldraparet och funderar över vad som egentligen hände. Hur allt kunde passera i sådan rasande takt.

I morgon ska jag baka lussekatter, jag tänker inte snåla med saffran. Fylla frysen med påsar med nybakat som plockas fram när kaffet bereds. Nu räcker påsarna med bullar längre än tidigare. När barnen bodde hemma. Trots att maken och jag är storätare av lussekatter. Gärna tillsammans med en kopp varm choklad som omväxling till kaffet.



torsdag 17 november 2016

Mörka tavlor och ett imponerande skägg


Bäst som jag satt och jobbade i min skrivarbod knackade det hårt och bestämt på dörren. Utanför stod stortvillingpojken, i släptåg hade han sin farfar som bar på en vit papperspåse fylld med vaniljbullar. Överraskningarnas tid är ännu inte förbi.
Fika, rast och vila som även innefattande en stunds pärlplatteläggning innan gossen skulle vidare mot nya mål tillsammans med farfar.

Jag har under dagen fördjupat mig i texter och bilder gällande två hantverkare med olika spår. Den ena har uppfyllt sina konstnärsdrömmar och skapat alster som både roar och skrämmer betraktaren. Det fanns ett mörker i hennes bilder som skulle spegla människans inre tankar och känslor.
Jag hoppas att jag inte besitter ett sådant mörker. Men det går inte att veta helt säkert. Petar någon i min själ kanske det går att gräva upp ett och annat som skaver och kan föras över med akryl på en duk och hängas upp hos någon konstförening.
Annars är det populärt att skriva mörka böcker där läsaren kan grotta ner sig mellan bokblad som dryper av ångest och gamla oförätter som ska bearbetas tillsammans med allmänheten och där huvudkaraktären framställs som århundradets skitstövel.
Ska jag börja måla, vilket är mycket långsökt eller det troligaste, skriva en bok, ska resultatet vara ljust, glatt och ha en finurlig twist på slutet.

Den andra hantverkaren var en guldsmed med ett mycket imponerande skägg. Jag dristade mig att fråga om jag fick känna på skägget för att förvissa mig om att det verkligen var äkta.
Förutom att vara beskaffad med en ypperlig ansiktsbehåring var han dessutom en mycket duktig smed. Med teknikens hjälp har han lyckats fånga en uråldrig falkamulett från en lika ålderstigen mumie och skapat en exakt kopia av amuletten som aldrig tidigare skådats av nutidens mänskliga ögon.
Om inte detta varit nog så har kanonerna från skeppet Mars Makalös som sjönk till havsbotten år 1564 varit förlaga till smedens miniatyrsmycken. Bara för att nämna något av allt det vackra som guldsmeden producerat på hantverksmässigt vis och där allt har sin härkomst från den gamla historien.

Jag förundras över hur vissa människor har förmåga att skapa vackra saker. Oavsett om det är konst, smide eller bruksföremål. Själv är jag en fena på att lägga pärlplattor utefter en tydlig beskrivning.
Det anser i alla fall våra barnbarn och med det känner jag mig nöjd. De är när allt kommer omkring de för mig bästa kritikerna.
Att koka rotmos är en annan färdighet jag besitter vilket jag nu när mitt arbete är avlutat ska ägna mig åt till makens stora förtjusning. Han är en annan till mig närstående kritiker som aldrig någonsin kritiserar min matlagningskunskap. Det är sådant som bidrar till att skapa ljus i novembermörkret. Stötta och berömma varandra i det som vi behärskar. Vacklar vi i våra förmodade färdigheter går det bra att vara där med en stödjande hand så blir slutresultatet förhoppningsvis bättre än början.

onsdag 16 november 2016

Förändringar i livet och en vit potatisbakelse


Åter igen har jag tagit en välbehövlig paus från omvärldens påverkan. Är tacksam över min förmåga att kunna sjunka in i en bubbla där endast de som står mig närmast och betyder mest är med och omsluter mig. Jag har inte på något sätt mått dåligt, bara känt att det behövts en vila för att laddas upp med ny frisk energi. Det är nog en god vardagsgrund, att lägga det som inte är så viktigt åt sidan för en stund. En grund bestående av goda relationer, något gott att äta och trevliga saker att göra.

Nu ser jag fram mot en resa jag ska bege mig ut på tillsammans med en väninna. Genom Östergötland, vidare genom Småland och Skåne för att kliva av tåget i Köpenhamn. Förväntningarna är höga. Mest för min väninna men även för mig som är hennes resesällskap. Det kommer ett bli en dagsresa med start då medborgarna ännu inte klivit ur sängvärmen. När vi åter når hemmaplanen har nämnda medborgarna borstat sina tänder och gått till en natts sömn och vila. Kanske ingen större nöjestripp där kontot belastas med diverse inköp utan det handlar mest om att utföra ett viktigt uppdrag. Ett uppdrag som kan komma att förändra ett helt liv.
Jag känner stor tacksamhet över att få vara med på resan. Eventuellt återkommer jag med denna cliffhanger.

På tal om att äta gott. Vårt förnämliga hembageri har äntligen på min begäran tillverkat potatisbakelser. Bara det är värt att orda om. Efter idogt letande bland gömda receptskatter har bagerskan Camilla med sin personal lyckats med bedriften att få fram ingredienserna som krävs för baket. I går kväll provsmakade maken och jag skapelsen under stor andäktighet. Jag med stor iver, maken föreföll mer skeptiskt inställd ty han hyser ingen större hängivenhet åt arrak.
Smaken var utsökt, struktur och stadga perfekt så nu återstår endast för mig att åka till bageriet att ge en bedömning och ett smakutlåtande.
Med beröm godkänt skriver jag i marginalen på receptet och sätter dessutom dit en guldstjärna.

Livet består av små vardagliga guldkorn. Det gäller bara att hitta de rätta. Som en potatisbakelse med vit marsipan pudrad med chokladpulver. Det behövs så lite för att resultatet ska bli stort.

lördag 12 november 2016

På sannolika skäl och blodbad


Halsont, feber och hosta drar fram likt en farsot. Maken och jag håller oss långt borta från barnbarnen som tar med sig hem förskolans ettriga baciller. Priset vi får betala för att inte frottera oss med snoriga barnnäsor är att då barnens föräldrar tillsammans med sina telningar ligger däckade blir det vi som får rycka in och göra deras jobb.
Med andra ord, vi fungerar som trädgårdsmästarens drängar och ägnade gårdagens förmiddag åt att räfsa löv åt sonens kunder medan egenföretagarna låg hemma och snöt sig i mjuka pappersnäsdukar och knaprade halstabletter.

Efter avslutat värv begav jag mig till Norrköpings polishus dit media bjudits in till den presskonferens som arrangerats i samband med det stora tillslaget av banditer som ägnat sig åt människosmuggling med vidhängande ekonomisk brottslighet. Herr kommissarie samt kammaråklagare tillika förundersökningsledare delgav oss händelseförloppet kring den stora insatsen som lett till häktning på sannolika skäl av både det ena och det andra.
Stort mediepådrag med både pennförare och grabbar med gigantiska tevekameror. De är enligt min mening trevligast. Ju större kameror desto bättre är de. Möjligtvis ett manligt drag, störst utrustad är mest snacksalig. Jag blev innan presskonferensen invigd i TV4:as upplevelser med den enorma fiskdöden som drabbat Norrköping och Motala ström. Det är både lärorikt och spännande att vara en frilansande reporter.

Denna dag har vi ägnat oss åt egenarbete i vårt egna hem. Satt nytt tak, målat och tapetserat i vårt vardagsrum. En smått rörig tillställning som inte blev bättre av att jag lyckades mäta fel och skar helt galet ut två våder ur sista tapetrullen. Det enda raka var att stuva ner våderna i en svart sopsäck och skicka iväg maken till staden för att inhandla en ny tapetrulle. Men innan dess fick han plåstra om min vänstra stortå vilken jag skurit upp på den vassa tapetkniven. Det kan tyckas märkligt att klara av något sådant men jag kan försäkra var och en att det är fullt möjligt. Ingen jag rekommenderar ty följderna blir förutom smärta en kraftig blödning. Möjligtvis behövdes tån sys ihop med några stygn vilken maken ansåg vara onödigt och jag litar på hans läkarkunskap. I annat fall får jag söka upp min väninna Ditte som enligt egen utsago är mycket händig då det gäller smärre operationen vilket hon då och då praktiserar på sig själv när det behövs.

Nu återstår att innan kvällen lider mot sitt slut hänga tillbaka tavlor och annat som behövs för hemtrevnadens skull. I morgon ska jag iväg på en hundförarutbildning dock utan hund eftersom vi inte är några hundägare. Däremot utrustad med kamera och nödvändig inspelningsapparatur samt en mycket ömmande stortå. Min förhoppning är att inte vakna upp med en infektion eller blodförgiftning.

Det var allt för idag, over and out.


onsdag 9 november 2016

Mirakelkräm och klimatavtal


De flesta av oss är bestörta över nattens valresultat. Alla utom de som röstat fram Trump. För det är så här som majoriteten av amerikanarna vill ha det. Alla har rätt att uttrycka sina åsikter, så även att lägga sin valsedel på det och den som vi tror på. Vill amerikanarna ha en pajas med förnedrande kvinnosyn, ett bagage fyllt med sexistiska skandaler och i stånd till att håna funktionshindrande plus allt annat skit han kastat ur sig så har de fått det de vill ha. Världens mäktigaste man som på sin tron kan koras som skandalernas världsmästare.
Världen är skakad. Jimmie Åkesson känner sig däremot nöjd med förhoppningar om att valet av Trump ska ge Sverige en positiv effekt.

Det känns kallt och taggigt utanför mitt fönster. Åtta år är en lång tid. Vid nästa presidentval har jag hunnit bli 69 år. Om jag då blivit  klokare och fått mer erfarenhet vet jag inte, däremot vet jag att jag blivit mer gråhårig och de rynkor jag skaffat mig djupnat.
Korsord lär hålla hjärnan i trim, litteratur, ett aktivt leverne och att hänga med i tidens utveckling motverkar åldrandets framfart. Det är i alla fall vad jag hört. Rynkor är det värre med, De kommer sakta men säkert smygande. Det gäller att lära sig älska sina rynkor. Se dem som bevis på mognad och visdom. Dock vill jag inte känna mig övermogen. Min väldoftande nattkräm som med sina unika egenskaper håller rynkor och linjer på behörigt avstånd är till sista klicken slut. Av den anledningen besökte jag på förmiddagen en liten butik som saluför dessa krämer.

Kvinnan i butiken var hudterapeut och såg genast vad min hy krävde. Hon plockade fram burkar och tuber fyllda med mirakelkrämer. Smorde in ovansidan på mina händer och uppmanade mig att känna ljuvligheten i smörjet. Vi kletade och kladdade, jag satte nästippen mot händernas ovanläder och drog in dofterna genom näsborrarna. Egentligen ville jag bara gå därifrån. Erkänna mitt misstag över att ha stigit in i den väldoftande butiken. Åka hem för att sätta mig vid datorn, koppla upp mig mot internet köpa den kräm jag alltid nyttjar. Jag var dock fast. Kunde inte ta mig ur hennes välmanikyrerade nypor som ivrigt spruttade ut nya klickar på mina händer. Hon såg glatt, ivrigt och uppfordrande på mig.
Jag valde en tub ansiktskräm som noggrant skall smörjas in vid sänggående. Havtorn, rosor och något annat som jag nu inte minns vad det var. Ekologiskt och naturligt utan tillsatser av syntetiskt material i smeten.

I kväll ska jag testa min nyinköpta underkräm. Bara för att vakna upp till en ny morgondag där tron på allt det goda överskuggar det som är mindre bra. Jag önskar att det vore så enkelt. Men vi står framför något nytt som vi ännu inte vet åt vilket håll det ska ta vägen. Börsen rasar och Trump ska skaka hand med sin vän Putin innan han river klimatavtalet i Paris och kastar Clinton i fängelse utan föregående rättegång. Möjligtvis drogtester han henne först eftersom han ansett att hon varit drogad under debatterna. Krigen rasar ute i världen och människor har ingen stans att ta vägen.

Bra jobbat medborgarna i USA! Livet går vidare, möjligtvis i en annan tappning än tidigare. Men jag tvivlar starkt på att det kommer att bli bättre.

tisdag 8 november 2016

Söndagsmiddag och ett drastiskt förslag


Våra höstastrar har förärats med ett vitt lite fluffigt täcke som ter sig snyggt i kontrast mot det blå. Jag håller mig inomhus och beskådar naturupplevelsen genom fönstren. Dock var jag tvungen att bege mig iväg till vår lokala matvaruhandlare eftersom vårt knäckebröd tagit slut. Utan knäckebröd stannar livet.

Jag skulle ha övervägt att åka till butiken i eftermiddag ty tisdagar är pensionärernas egen dag då det görs avdrag på kvittots slutsumma. Pensionärer tillhör det morgonpigga folket och beger sig åstad för att tisdagshandla under morgontimmarna och en bit in på förmiddagen. Med den påföljd att mellan varornas hyllor samsas rollatorer och shoppingväskor på hjul tillsammans med dess ägare.

Men, tänker jag, lyckliga är dessa pensionärer som uppnått aktningsvärda åldrar och ändå klarar av att göra sina egna inköp för att sedan i det egna köket tillreda råvarorna på det smakliga sätt som önskas.
För några dagar sedan fick vi oss berättade av en man vars mamma bor på ett äldreboende att där serveras gröt till söndagsmiddag. Gröt! Äldre på äldreboende har med största sannolikhet då det begav sig ätit söndagsstek med gräddig sås och svartvinbärsgelé samt eventuellt ett glas svagdricka för att fira söndagen. Lägg där till fruktkompott med gräddmjölk som avslutning på en utsökt middag.

Ska jag behöva avsluta mina sista år sittande med en pappershaklapp över bröstet och med darriga händer föra skeden fylld med gröt till mina bleka och blodfattiga läppar?! Söndag efter söndag medan jag längtar efter att få dansa på de saligas ängder.

Jag berättade för min mamma om grötmiddagen och hon uppmanade mig att bli en föräldramörderska så hon skulle då det är dags slippa undan gröten. Förfärad lovade jag henne att jag ska leverera matlådor till henne om söndagarna istället för att bli inburad på grund av några tallrikar gröt. Mamma besinnade sig och höll med om att det var ett mycket drastiskt förslag som jag genast kunde glömma bort.

Det jag nu hoppas på är att de som matar de boende på äldreboenden där det serveras gröt till söndagsmiddag inte spetsar gröten med krossade linfrön även om dessa frön är behjälpliga med att hålla avloppet i gång. Själv har jag tagit fasta på Livsmedelsverkets varning och kastat alla krossade linfrön som jag brukar blanda i min hemmagjorda granola. Det går inte att vara nog försiktig med vad som äts om vi i god vigör ska uppnå en skapligt hög ålder.