Summa sidvisningar

tisdag 29 december 2015

Åka kana och tid för annat



Snart är det dags att korka upp bubblet och lyssna till nyårsklockorna. Vad är ett år i det stora hela? I stort sett inget. Dagar blir till veckor, veckor till månader och ett år är tillryggalagt så snabbt att det är svårt att hänga med i svängarna. Ett år äldre har jag blivit vilket jag tackar ödmjukast för.

Det är nu jag borde bli sentimental. Sitta på min kammare och fundera över vad året som gått gett mig. Minnas och begrunda. Jag gör inte det utan ser istället med tacksamhet framåt. Längtar till våren och sommaren. Och att det där förjordade avloppet ska bli klart någon gång.

Nå en liten återblick kan aldrig skada. Som alla andra år har detta år bjudit på en berg- och dalbanefärd. Det som varit mest omtumlande var vårt nya lilla barnbarns intåg i vår värld. Där jag dessutom fick vara med om att bevittna hans entré. Mäktigt och känslosamt. Efter tappert kämpande åkte jag hem till maken och meddelade att jag aldrig någonsin tänkte föda barn igen. Budet togs emot med tacksamhet och när jag lugnat ner mig en smula insåg jag att den tiden för länge sedan passerat. För oss båda. Vi får nu njuta av barnbarnen och det är gott nog.

Sjukdom och lasarettsinläggningar har vi också fått uppleva. Även det är omskakande. Tyvärr är det ännu inte över eftersom min mamma blivit allvarligt sjuk. Den som gör sig minst bekymmer över åkomman och väntande behandlingar är mamma själv. Hon säger att det får bli som det blir och om det inte blir bra så står pappa där och tar emot henne. Jag är benägen om att hålla med henne, han finns där i hennes omedelbara osynliga närhet och när den dagen kommer så säger han som han alltid sa när de båda skulle iväg någonstans;
Men gör dig klar nån gång så vi kommer iväg. Måste du vara så förbannat saktfärdig!

Även hela världen har kanat upp och ner. Detta har varit ett år då tron på mänskligheten har fått sig en rejäl törn. Människan är besatt av en ondska och har som mål att ta livet av så många medmänniskor som möjligt. Eller göra det omöjligt för varandra att leva ett lugnt och harmoniskt liv. Inbördes personliga familjeträtor där ofta missuppfattningar, förlupna ord eller ren och skär avundsjuka ligger till grund har blandats med nedbrända flyktinganläggningar, krig, mord, upplopp, attentat och bortmotande av de som har det sämre än vad vi själva har. Ordet respekt har mist sin egentliga innebörd.

Idag har jag, småtvillingarna, deras storasyster och mamma varit till Norrköping och ätit på Visualiseringscentrets restaurang. Beskådat utställningarna och haft en bekymmerslös stund tillsammans. Det är bäst att passa på när tillfälle ges.
Hemma igen gick jag en liten promenad medan maken kopplade ihop nåt som ska kopplas ihop och som handlar om avloppet. Det hela övergår mitt förstånd så jag lägger mig inte i hans arbete.

Så fort solen visar sig fylls jag med energi. Så till den milda grad att jag står i beredskap att kasta ut julgranen. Maken håller den i ett stadigt grepp och vägrar släppa taget innan nyårsafton passerat. Som sagt, i morgon och nästa dag sen är det adjöss och goodbye. Sedan blir det tid för tulpaner och semlor. Och ett inplanerat kalas, om vi lyckas samla ihop oss allihopa på en och samma dag vill säga.