Summa sidvisningar

lördag 26 december 2015

Att räkna rätt och ta betalt för purjolöken


När jag vaknade i morse loggade jag in för att se i dagspressen vad som hänt under natten och tidiga morgonens timmar. Skrollade ner och loggade ur. Död, blixthalka och flyktingar över mörka vatten.

Efter frukost gjorde jag veckans klipp. Min sista artikel för detta år som jag satte in i min artikelpärm. 184 jobb har jag hunnit med. Inget av jobben har handlat om ond bråd död eller andra katastrofer.

Så många olika människor jag har fått möta under mina reportageresor. Varierande yrken, intressen och spännande platser. Ödehus, rockkonserter, hästar, hundar, rådjursjakt, nyrenoverat dass och prunkande trädgårdar. Brandmän som utbildat sig i att rädda liv, polisinsatser, politiska uppdrag, en begravd familj i en småländsk pyramid och personporträtt. Bara för att nämna några av de 184 reportagen jag fått ihop detta år. Inget är för litet att det inte går att uppmärksamma.

Det var för övrigt min svärfar som fick in mig i tidningsvärlden. Han var en flitig skribent och såg att det fanns en möjlighet även för mig att få göra honom sällskap med tryckta artiklar. Det är över trettio år sedan och sedan dess har jag gjort åtskilliga intervjuer och levererat till allmän beskådan.

Att skriva har alltid varit ganska lätt för mig, så även i skolan. Däremot har jag otroligt svårt för siffror. Har själv kommit fram till att jag har en form av dyskalkyli. Att inte kunna räkna betraktas som att vara mindre vetande. Eller rättare sagt dum i huvudet. Det finns en sorts statusskillnad i att kunna skriva och att kunna räkna.
Jag ser siffrorna men kan inte sätta in dessa i rätt sammanhang för att få en korrekt slutsumma.
Viket visade sig tydligt den gång jag gav mig in i torghandels myllrande kommers. Det var på den tiden orden kassahantering ännu inte var uppfunnet och plånboken fungerade som det ekonomiska kontoret. Jag sökte anställning hos en torghandlare och fick tjänsten. Med stor iver vägde jag upp potatis, lök, morötter. ärtor, purjolök och palsternackor. Själva uppvägningen med hjälp av de olika uppmärkta vikterna var inga större problem. Värre blev det med växelpengarna. Jag tog betalt och gav åter efter behag. Vissa gånger utan några protester från kunderna medan andra gånger skallade missnöjets röster över torgstånden för att sprida sig vidare till min arbetsgivare. Efter två timmar i branschen hade jag fått sparken.

Eller den gången då jag tackade jag till att bli kassör i bygdegårdsföreningen. Men då grep maken in och tog över kassaböckerna och fortsatt kassörskap. Jag hade dock hunnit med att göra några slutresultat och bad honom göra en kontrollräkning. Innan katastrofen hunnit bli ett faktum hade en ny kassabok inhandlats i stadens butik med kontorsmaterial och balansräkningen korrekt uträknad utan att det kommit till styrelsen kännedom vilka äventyr föreningens siffror varit ute på.

Det är i alla fall inget fel på mitt självförtroende även om det saknas en gnutta självbevarelsedrift...

Nu för tiden är mitt sifferhandikapp inga problem. Kalkylatorn finns ständigt med mig i min smarta telefon om jag behöver göra någon mattematisk uträkning. Jag kan räkna ut momsen i mitt skrivarföretag eftersom maken berättat hur jag ska göra. Han lärde mig momsens regler när vi var begravningsbyråinnehavare och det har inte fallit i glömska. Därmed inte sagt att jag förstår hur det egentligen går till. Jag bara följer instruktionerna.