Idag klädde sig maken efter almanackan. Långkalsonger under jobbarbyxorna, fodrad vinterjacka och mössa. Lagom till förmiddagsfikat kom han in för att svida om till något mer lätt och luftigt. Han var svettig om benen, påstod han. Tror jag det. Vem skulle inte bli svettig om benen av att stå och gräva med en spade i avloppsdiket iförd vinterskrud när det är vårvärme i luften.
Småfåglarna är smått förvirrade och börjar låta som de låter då det är dags att bygga bo. Jag räds att de ska hitta på att lägga ägg i holkarna. Gör de det går vi väl miste om vårfåglarna när det så är dags.
Eller de kan må hända lägga två omgångar med ägg, vad vet jag om naturens gåtfulla inrättning.
Så mycket vet jag dock att snart är det julafton. Påpassligt nog står det ett fat med tjocka revbensspjäll, juligt kryddade, och bereder sig i ugnen. Om det är vår ute så är det jul inne.
Varje gång jag tillagar revbensspjäll förs jag bakåt i tiden i tanken. På den tid då min mamma stekte grisens tjocka revben.
Jag föddes med en fantasifull ådra vilket visade sig när jag kommit upp några år i ålder. Av en anledningen blev jag viss och säker om att det var telefoninstallatörens revben som mamma på något obegripligt sätt fått tag på och nu ämnade bjuda sin familj att hugga in av. På själva julafton till råga på allt.
Telefoninstallatören hade brutit ett par revben, beklagade han sig högt och ljudligt då han satt på knä i vår hall och skruvade fast den svarta nyinskaffade bakelittelefonen i väggen.
Jag tog fasta på hans ord och vägrade under vilda protester att glufsa i mig några revben som någon krake brutit och upplåtit till matlagningens ädla konst.
Barn kan omvandla vuxnas ord till egna teorier. Som den gången vi var på Madeira med våra barn. Det var helt omöjligt att få på dottern skorna när vi skulle gå ut och utforska den obekanta och blomstrande vackra ö. Varpå jag ropade på maken att komma med en kökskniv. Att jag ämnade använda kniven som skohorn och att kniven var ett sammanhörande bestick till gaffeln och inte en köttkniv, glömde jag i förbifarten att upplysa dottern om.
Hon tog för givet att jag som i sagans Askungen tänkte karva av henne hälarna för att på så sätt få en passande skostorlek. Hon förde en kamp om att få behålla sina fötter i ofördärvat skick och att försöka tala flickan till rätta blev lönlöst. Huruvida hon blev skobeklädd eller ej har jag numera glömt bort.
I morgon ska jag få äran att ta hand om stortvillingarna under tiden familjens vuxna slår in julklappar och inhandlar diverse julmatsvaror. Kan tänkas att vi då tar och bakar en mjuk pepparkaka. Barnen är bra hantlangare i köket. Speciellt när det gäller att slicka ur slatten av kaksmet som blir kvar i bunken.
