Med ett ilsket skorrande som avslutades med långdragen suck gick min trognaste följeslagare i köket ur tiden. Brännande het åkte den ut på förstukvisten och där står den nu i väntan på transport till återvinningsstationen, avdelning elektronik.
Philips mixermaskin, den som river, hackar, mal och skivar perfekt.
Maken undrade om jag ville att han skulle ge sig på ett återupplivningsförsök men jag skakade nekande på huvudet. Tänker ge mig själv ett honorar och införskaffa mig en ny, Philips mixermaskin har gjort sitt efter 29 år i tjänsten.
Jag fick maskinen i gåva som tack då vi en gång i tiden byggde ett ensilagetorn. Dåtidens lantbruksförsäljare hade slagit in på den genren att bondens hustru kunde bidra med inköp av diverse lantbruksmaskiner med tillbehör om hon förärades med små jordnära gåvor. På så sätt hamnade försäljaren högt i kurs och bondmoran kunde övertala bonden till att lätta på plånboken och införskaffa en ny traktor, skördetröska eller växelplog.
Speciellt en försäljare jag minns mycket väl, han for runt och överräckte köksklockor där firmanamnet var inpräntat i versaler. Allt för att dagligen bli påmind om att han fanns att tillgå, i två olika tappningar vill jag tillägga som en parentes.
Med sug i blicken garanterade han att gåvomottagaren var speciellt av honom i egen hög person utvald. Ingen annan bonnmora hade en sådan förnämlig klocka uppspikad på sin köksvägg.
Vi lantbrukarhustrur brukade göra spektakel av dessa klockor som fanns i varje kök. Eller mest spektakel fick försäljaren i sin ovisshet utstå även om han gick omkring och trodde att vi trodde att vi, var och en av oss, var utvalda.
Av artighet spikade maken upp klockan och nästa gång försäljaren kom för att ta sig en titt på den kvinnliga hälften av arbetslaget samt överlämna en maskinkatalog till den andra hälften nickade han belåtet att klockan fanns på plats.
Fler gåvor fanns att vänta, lovade försäljaren. Oklart vad, fortsatte han med en pillimarisk blick som både maken och jag genomskådade varpå försäljaren slog ner blicken och rotade runt i sin portfölj.
Efter en tid kastade vi klockan och köpte oss en ny. Via Pandurokatalogen. I lampans sken monterade vi med lim och små nubb ihop den och sist av allt satte maken dit själva urverket.
Försäljaren såg snopen ut nästa gång han kom men förstod den tysta uppmaningen att inga fler gåvor var nödvändigt.
Nu är det ändrade regler både gällande försäljningsgåvor och ändrade attityder på försäljare. De måste kränga vare sig det gäller lantbruksmaskiner eller andra prylar utan att för den skull lägga på firman extra kostnader för gåvor. Endast ge ett förtroendeingivande leende som garanterar att det förväntade köpet kommer att glädja en förnöjsam köpare. Möjligtvis kan medhavda barn få en reflex och föräldrarna en reklampenna samt ett visitkort.
I vilket fall som helst sörjer jag min Philips mixermaskins frånfälle. Nu när det ska bli julstök och kakbak. Besvärligt känns det även att bege sig in till staden för att köpa en ny. För att det åter skulle komma en nasare och förära mig en mixermaskin är inte att tänka på.
Vårt kära gamla tomtepar är upplockad ur sin kartong och står så fridfullt och blickar ner på oss från bokhyllan. Paret har hängt med oss allt sedan barnen var små. Obekymrade om livets vedermödor och en uttjänt gammal mixermaskin. Snart kommer grannarna över på eftermiddagsfika. Jag har bakat och ser fram emot en stund av gemenskap. Det kan behövas en sådan här regnig lördagseftermiddag som inte på något vis alluderar att julen är på väg. Det måste till lite snö för att den rätta sinnesstämningen skall infinna sig. Men det kommer väl det också vad det lider. Snön och den där riktiga julkänslan. Jag får hålla mig till tåls ett litet tag till.
