Summa sidvisningar

söndag 1 november 2015

Galler för fönstren och en spya på axeln


Helgen har gått i ett rasande tempo. I morgon börjar åter oxveckan där min agenda är fullklottrad med platser jag ska besöka och tider som ska passas.  Känns bra att inte behöva ligga ner och sparka mig trött.

Ibland har jag dålig disciplin över mig själv. Jobb som skulle ha gjorts blir liggande. Det straffar sig vilket fick den påföljd att jag ägnat dagen åt arbete.
Bland annat har jag skrivit om Norrköpings nedlagda fängelse. Ut med det gamla och in med det nya. Fångarna är utsläppta, antagligen inte i frihet, och in i fängelset har kulturen under hösten haft sin hemvist.
I cellerna där fångarna skakat galler har konstnärer visat upp sina alster. Psalmsångerna är sedan två år tillbaka avklarade i anstaltskyrkan där det istället hållits konserter av allehanda slag. Den sista skedde i torsdags då Johnny Cashs ande höll hov. Stilla blickade mannen i svart ner på publiken, hängande under korset framme under altaret. Jesus hade bytts ut mot Johnny Cash. Det blåser nya vindar i anstaltskyrkan.

Åhörarna var i extas. Både de som hade förmånen att sätta sig till rätta i kyrkbänkarna. De som haft förstånd att förboka biljetter.  Samt övriga som fick vända i dörren och muttrade högljutt över det de skulle gå miste om. Det gäller att vara om sig och kring sig om man ska få lyssna till fängelsesånger.

Själv gjorde jag det jag var där för att göra. Sedan gick jag på egen upptäcktsfärd. Öppnade dörrar som endast fick öppnas av behörig personal. Kikade in i tomma dåligt upplysta celler och försökte känna efter hur det skulle kännas att bli sittande bakom lås och bom under flera års tid.

Under 223 år har fångar kommit, låsts in och gått ut därifrån efter avtjänad strafftid. Fungerat som spinnhus dit lösdrivande kvinnfolk som stundom tjänade kosing på sina kroppar fördes.
I modern tid fram till dess att fängelset lades ner fungerade det som ett av landets äldsta säkerhetsfängelse. Stig Bergling och Clark Olofsson har varit fängslade i vår stad, kanske inte något att känna en större stolthet över som kommunens innevånare.

Nu är den gula byggnadens framtid osäker på vissa punkter.  Lägenheter ska det visst bli där, fint beläget vid Motala ström och med gångavstånd till Campus. Risken är överhängande att delar av kulturbyggnaden måste rivas varpå det upprättats protestlistor.

Under förresten om några myndigheter läser protestlistor eller om folkets namnteckningar hamnar i dokumentförstöraren med omedelbar verkan då listorna lämnas in till överheten. Han en känsla av att så är fallet. Oftast.

Ett trevligt avbrott i söndagsjobbet blev det när familjens färsking med föräldrar gjorde visit. Han har vuxit på en månad den lille. Men mest gjorde han grimaser, gäspade, pruttade och sov. Så som bebisar i allmänhet gör. De är inte speciellt sociala av sig innan de fått upp ögonlocken riktigt ordentligt. Liten trots sin månadsstorhet var han ut i farfars stora händer. Att det var farmors axel han kräktes en skvätt på har han ännu inget förstånd om.

Det ändrar sig med tiden. Bara att vänta till det är dags. Kan inget annat göra. Nu väntar i alla fall kvällens soffhäng som en första åtgärd. Fötterna på bordet och kaffekoppen i näven. Tror vi har några gamla kokosbullar kvar sedan förra helgen.