Summa sidvisningar

onsdag 28 oktober 2015

Dagens skörd och rena smörjnipplar


Vårt område är nu en enda stor byggarbetsplats. Grävmaskinerna mullrar och jag hör hur skoporna stöter på sten. Vi bor på stenrik mark. Men rikedom ligger dock inte marken. Tyvärr. Hade de stora stenbumlingarna haft högt värde ute på marknaden skulle hela avloppsanläggningen betala sig själv.

Själv känner jag mig glad över att idag på morgonen haft lyckan att skörda min egenodlade vitlök. För första gången med gott resultat. Tidigare år har skörden blivit skral. Med handen på hjärtat, helt sonika totalt misslyckad. Det är en konst att odla vitlök. Den konsten har jag inte behärskat, för än nu. Troligtvis beroende på jordmånen. Hönsskit och välarbetad jord äger.

Maken går i sitt eget lyckorus. Hans grävmaskin anlände igår från Växjö. Smörjsprutan har kommit fram. Inga igensatta smörjnipplar. Ett säkert tecken på att maskinen är väl omhändertagen av den tidigare ägaren.  Känns betryggande på något sätt ty igensatta smörjnipplar är icke önskvärt. De olika tillhörande skoporna provas och det går inte att ta miste på det glädjerus en gul grävmaskin ger.

Det finns mycket att glädjas över i livet. Och jag känner mig nöjd med att vårt eget avlopp är säkrat. Ska det väljas en make ska det väljas en som kan köra grävmaskin. Det har jag alltid förordat. Då undslipper man problem.

Köpmännen lockar att det är dags att köpa Farsdagspresent. Jag har inte längre någon far. Det som återstår av skogsmannen tillika virkesmätaren är endast aska. Nedgrävd i minneslunden på Skogskyrkogården i Skärblacka. Att han som var infödd Värmlänning efter sin död skulle bli Östgöte var det väl ingen som kunde tro.

Jag går dit ibland. Inte ofta men det händer. Pratar en stund med pappa. Om vad som händer i världen. Hade han levt, haft hälsa och förstånd i behåll skulle de blå ögonen titta sorgset på den galna omgivningen. Mamma säger att hon är glad att han slipper vara med om den skakiga verklighet vi lever i. Jag är benägen att hålla med henne.

Till helgen tänder vi ljus för alla döda. Tid för eftertanke. Lördagen är vikt åt alla helgonförklarade personer och martyrer. De ska vara  förebilder i våra liv som människor är det tänkt.
Dagen efter firas alla själar, de som lämnat jordelivet. En dag då vi blir påminda om vår dödlighet.

Varje morgon tänder vi ljus när vi ska äta frukost. Det är fridfullt med den fladdrande lågan. I ärlighetens namn brukar jag sällan se in i ljuslågan och tänka på de som genom döden lämnat oss. Istället tänker jag på de som finns kvar. Nära eller långt bort. Känner att det är vi levande som då och då behöver ge varandra en extra tanke. De döda märker nog inte så mycket av det, även om det kan kännas gott för mig att tänka på alla som en gång stått mig mycket nära.