Summa sidvisningar

fredag 23 oktober 2015

Myskväll och Gud som haver barnen kär


Under helgen ska vi umgås med barnbarnen. Deras föräldrar ska ge sig ut på egen hand. Rå om varandra, få tillfälle att äta och prata i lugn och ro. Välbehövligt med tid tillsammans utan att behöva tänka på vare sig arbete eller andra göromål som förknippas med att vara småbarnsföräldrar.

Vi ska ha myskväll. Äta chips, läsa sagor och kanske se på någon barnfilm. Jag ser fram mot helgens begivenheter.

Jag vill tro att barnen lever i en skyddad värld. Där inget ont ska drabba dem. De är på uppväxt har tiden och livet framför sig. Det är så jag vill att det ska vara. För mina barnbarn men även för alla andra barn.

Vi har genom media fått en bild på den som enligt polisen utfört ett hatbrott med rasistiska motiv. Vi kommer aldrig att få någon annan förklaring till det fruktansvärda som hänt. Gärningsmannen är död och kan inte ställas inför rätta. Men vi vet hur han ser ut, både med och utan maskering.

Det påannonserades under gårdagskvällen att det under hela förmiddagen idag ska vara extra sändningar på teve med anledning av det som inträffat i Trollhättan. Jag har valt att inte titta.

Om tio minuter väcks åtal mot Lisa Holms mördare. Blir någon klokare av det? Blir det någon klarhet i vem Lisas baneman är?

I Norrköping hotar kriminella med att spränga varandra i luften och ett helt stadsområde blir avspärrat med polisens blåvita band medan någon annan springer på stadens gator och sticker kniven i flanörerna.

Jag kryper in i min egen förhoppningsvis trygga värld. Sätter på skygglappar och pluggar in hörselproppar. Jämrar mig då och då över det som jag anser vara orättvist mot mig själv.  Petitesser i det stora hela.

Var och en står sig själv närmast.

Vad vet vi om vad morgondagen erbjuder oss. Eller den närmaste timman. Kommer vi närmare varandra om det krisar till sig? Om livet plötsligt slås i spillror och blir oreparerbart. Har vi då förmågan att sträcka ut en hand och be någon annan fatta tag om den och aldrig släppa greppet?

Jag tvivlar. Var och en står sig själv närmast. Även om vi idag tänder ljus för det som skett och ber böner för de som står kvar i sin rädsla, sorg och förtvivlan.

Jag törs nästan inte se framåt.