Summa sidvisningar

fredag 16 oktober 2015

En ilsken njursten och en annans huvud


Har spenderat stor del av dagen sittande på Norrköpings sjukhus akutmottagning. Endast som bisittare, sjuklingen var sonen som plötsligt och oväntat drabbades av ett njurstensanfall efter frukost. Nog så plågsamt. Ut kom stenen, ner i en vit platsmugg men inte blev han lättare i sinnet när magnetröntgen visade att ännu en sten sitter kvar och förväntas komma ut om cirka sex veckor.

Vi var ensamma när vi klev in på akutmottagningen. Stolarna i väntrummet gapade tomma och vi fick sitta en liten stund och titta på en tv-skärm som uppmanade till att hålla koll på prostatan, brösten och uppsöka läkarvård om någon skadar sig i samband med träning.
Nästa inslag förmedlade de olika väntetiderna på akutmottagningen. De svåraste fallen har hög prioritering medan de med svaga krämpor får finna sig i att vänta länge. Sonen befann sig någonstans mitt emellan. Blev ganska snabbt omhändertagen och fyra timmar senare och med en påse mediciner innehållande hjälpmedel som påskyndar utdrivandet av njurstenen fick vi lämna sjukhusområdet.

Under tiden vi satt där fylldes det på med patienter. Gamla, unga och små barn. Var och en med sina egna plågor. Personalen hade mest bråttom verkade det som. Sprang fram och tillbaka. Sandaler, sportskor och en och annan med sulade innetofflor. Dock såg jag inte till några träskor. Dessa skodon kanske är utdömda av sjukvården nu för tiden.

Det är bra med en fungerande sjukvård och dess välutbildad stab. Vänliga och omhändertagande. Småpratandes medan de sticker nålar i folks vener och tappar ut blod. En gång i tiden befann jag mig också där. I vit rock men med träskor på fötterna. Bråttom och stressat är det nu. Bråttom och stressat var det då. I iver över att göra alla friska och krya glömde vi en stackars man i gipsrummet. Där låg han i fem timmar med brutet ben. Vid fikarasten i personalrummet kom någon av oss på att vi inte sett någon med gipsat ben linkat ut genom de automatiska dörrarna till akutmottagningen.
På den tiden fanns varken Lex Maria eller Lex Sara och eftersom det hände för snart fyrtio år sedan är händelsen preskriberad och benet antagligen läkt. Rakt och fint förhoppningsvis.

Så finns det läkare som gillar att laborera. Det senaste jag läste är om en läkare i Italien som ska ge sig i kast med att transplantera ett huvud. Det ska ske nästa år så än har han lite tid kvar att öva. Donatorn har redan gett sitt medgivande. Han ska flytta sitt huvudet till en annan kropp men vart kroppens huvud tar vägen förtäljer inte historien. Men jag antar att det är en levande kropp som är mottagare annars borde det i rimlighetens namn inte fungera. Kanske kroppens huvudägare tröttnat på sitt gamla huvud och vill ha ett nytt. Eller om det är tvärt om.  Komplicerat verkar det hur som helst. Och en aning skrämmande för de närstående. Får hoppas att donatorerna meddelar att de tänker byta ut sina huvuden mot nya. Eljest blir det en rejäl överraskning när det sammanstrålas till familjemiddag.

Får vara tacksam över att jag än så länge har hälsan. Enda aber är mina krokiga och värkande fingrar som läkaren på handkirurgen i Linköping, iförd sandaler och med en utstrålning som påminde om min gamla gymnastiklärare, ville steloperera. Jag tackade för erbjudandet men tackade ändå nej. Det vet jag aldrig hur det slutar. Kanske kommer jag hem med någon annans händer. Den risken tänker jag inte ta.