Summa sidvisningar

torsdag 15 oktober 2015

Kulsprutor och en puss


Jag har träffat en tjänsteman idag. Det handlade om asylboende och flyktströmmen. Hon berättade och jag har fått en bättre inblick i Migrationsverket kontra kommunens arbete.
Kvinnan rättade till sina lockar inför fotograferingen. Påpekade att hon aldrig blev speciellt bra på kort.
Vem blir väl det? tänkte jag och relaterade till mitt passfoto. Ett under att jag blir in och utsläppt över gränser.

När intervjun och fotograferingen var över satt vi kvar vid bordet. Förvånande eftersom tjänstemän ofta har bråttom tillbaka till skrivpulpeten där datorn står och surrar i väntan på jobb.

Hon hade varit en flykting, berättade hon. Flytt med sina två små barn mitt under brinnande krig medan hennes make satt fängslad bland alla andra fångar som överlevt hettan under en presenning på ett lastbilsflak.

De hade levt gott. Nybyggt hus där blommorna prunkade under fönstren. Två bilar, bra jobb och två barn. Fyra och två år gamla. Hennes väninna var frissa med egen salong. Dit brukade hon bege sig för att få ljusa slingor i håret.
När barnen blivit lite större skulle de skaffa fler barn. Två till ty fyra barn ville de ha, hon och hennes make.

Från en dag till en annan slogs livet i spillror. Kvinnan blev ensam med barnen och ett halvt hus. Den andra halvan låg i ruiner.
Varje kväll stoppade hon om barnen och pussade dem godnatt. Såg efter att de var ordentligt klädda i tjocka byxor, jacka, rejäla kängor och mössa. Väskan var packad med förnödenheter.
Varje natt vaknade den lilla familjen av smatter från kulsprutor och smällar från granater. Såg genom fönstren hur det brann. På morgonen klev de över liken när de var på väg för att skaffa bröd.
Kvinnan lärde sig hur hon skulle förvara de få bitar nötkött hon lyckades få tag på. Utan kylskåp går det bra att lägga köttet i vatten och mycket salt. Det håller sig friskt några få dagar.
Kläderna gick bra att koka i en stor kittel över öppen eld. De blev rena då, förklarade kvinnan som lagade maten över samma eld som hon kokade smutsiga kläder.

Väninnans frisörsalong brann upp Men frissan klarade sig och hemma i sitt köksskåp fanns lite färg som lämpade sig göra ljusa slingor i håret. Kvinnan åkte dit på cykel. Ett barn fram och ett barn bak. Blev visiterad flera gånger efter vägen. Män som kände på hennes kropp och tog hårt i barnens armar. Talade högt och arg, skrämde barnen och förnedrade kvinnan.
Hon ville göra ljusa slingor i håret. Det blev ett lyxigt avbrott mitt i kriget.
Kvinnan lämnade aldrig sina barn. Skulle de dö skulle de dö tillsammans.

Maken frisläpptes av räddningsstyrkor efter åtta månader. Familjen återförenades. Idag grävs det upp massgravar och anhöriga får sina män, unga som gamla, tillbaka.

"Det här var bara en parentes. Nu kan du skriva om asylboenden och flyktingströmmen. Tror du att du fått med allt"? sa kvinnan som satt mitt emot mig.

Själv sa jag inget för jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag bara nickade. Vi såg på varandra och så gav vi varandra en kram.
"Var rädd om dig och var rädd om de som står dig nära", sa hon jättetyst medan hon öppnade dörren åt mig.

Jag tänkte på kvinnan när jag körde hemåt. Tänkte på att hon hade nära till skratt under tiden hon pratade. Ur jackfickan plockade jag upp en pappersnäsduk och snöt mig ljudligt och grundligt. Det smakade salt i munnen när jag svalde.
Hemma väntade maken. Vi kokade jordärtskockssoppa. Åt den rykande het tillsammans med färskt bröd och ost. Maken plockade fram en flaska rött vin. Så där helt apropå en vanlig torsdagskväll.
Han ska få en puss av mig. Om en liten stund.