Summa sidvisningar

onsdag 14 oktober 2015

Skenande skogsbrand och en misslyckad skapelse


Min vana trogen läste jag tidningen på nätet i morse medan jag väntade på att frukosten skulle serveras. Det känns som en oändlig lyx att få ligga kvar i sängen medan maken donar runt i köket. Kokar ägg, dukar bordet, häller upp tevatten i min fina turkosa tekanna. Mal kaffebönor till sig själv, tänder levande ljus och ropar att frukosten är klar.

Vi lever ett ganska harmoniskt liv utan större uppträdanden och osämja. Värre var det förr. När jag var yngre. Jag har alltid varit en bråkstake med vass tunga. Mycket har jag i vredesmod kastat ur mig som jag sedan fått ångra djupt. Maken har alltid ansett att vi inte varit osams utan att det är jag som varit osams på grund av att han till exempel vridit ur disktransan från fel håll. Det ska inte mycket till när en hormonstinn kvinna med PMS kommer i härjning.
Sedan femton år tillbaka håller sig hormonerna lugna, därmed även jag. Nu tar jag det mesta med ro och besinning, låter andra sköta trätogöromålen utan att lägga så mycket krut och mista energi på det.
Tänker att livet är allt för kort för att bråka sönder det, vill andra bråka så är det upp till dem.
Har för en tid sedan fått mig tilldelat att jag har ett sjukt sätt att bemöta konflikter och relationer. Kanske beror det på att jag numera mest rycker på axlarna men även säger vad jag tycker och tänker på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Står mer på min egen sida och håller på mig själv utan att för den skull behöva verbalt kämpa för att alltid ha rätt.
Men jag har aldrig slagit ihjäl någon eller ens haft tanken på att döda.

Därmed till dagens nyheter. Där klargjordes att den så kallade Dalbymördarens dom inte kommer att prövas av Högsta domstolen. Han får krypa in bakom galler för all evig framtid. Eller i alla fall för mycket lång tid. Inte mer än rätt. Hans gärning är bestialisk, ofattbar och i oss människors ögon oförlåtlig. Bara en hänsynslös människa slår ihjäl sin fru och sitt lilla barn på ett så kallblodigt sätt. Vad som orsakat illdådet vet ingen, enda förklaringen dräparen har att komma med är att han hörde röster som gav sådana tvångstankar att han måste ta kål på sin familj. Trots det är han inte allvarligt psykiskt sjuk enligt expertis men något fel måste det till syvende och sist vara.

Det jag reagerar på är det sociala flödet. Allt detta hat som sprids som skenande skogsbrand. Jag kan förvisso förstå hatet för det är svårt att känna annat än hat. Men att från hat gå till att döda en människa är obegripligt. Men det är vad som nu sprids. Att Dalbymördaren ska dödas, plågas, pinas, misshandlas och styckas i bitar. Det gör mig rädd. Sådana uttalanden gör oss inte bättre än honom. Det gör oss också till mördare för vem gagnar det att slå ihjäl en mördare för att vi tycker så otroligt illa om det han eller hon har gjort?

Dalbymördarens familj har lämnats i djup förtvivlan och stor chock över vad den de älskar och litar på har gjort. De är i ett helvete som de nog aldrig någon sin kommer att kunna kravla sig upp ur.
Det tål att tänka på innan vi slungar ur oss vad vi önskar göra med den man som dödat sin familj.
Trots allt älskar mördarens mamma fortfarande sin son. Arma människa vad hon måste genomlida på grund av sin egen sons illdåd. Hur ska hon någonsin bli glad och lycklig igen? Klara av att se andra i ögonen?

Det gör mig ont att läsa att det finns så mycket ondska i människors tankar.  Något måste ha gått snett i skapelsen.