Summa sidvisningar

måndag 12 oktober 2015

Svanåtippen och en skabbig räv


Som barn var ett bland de större nöjena att ta cykeln och flänga iväg till Svanåtippen. Förbjuden mark av såväl föräldrar som anställt folk på tippen. Men förbud är till för att brytas och utrustade med pinnar petade vi runt bland hushållsavfall, trädgårdsavfall och industriavfall. Råttorna skuttade runt, stora som katter, och vi skrek av skräckblandad förtjusning.

En kamrat till mig hittade en burk med färg, hon målade sig på de ställen som inte var täckta med textilier. Vilket ställde till med bekymmer ty det var dagen före skolavslutningen. Huruvida hon deltog i skolavslutningen i kyrkan eller inte har fallit i glömska. Dock minns jag att hon var blåskimrande ganska långt in på sommarlovet.

Många barn lever sina liv på soptippar. Föds där och dör där om ingen radikal förbättring i deras liv inträffar. Det går inte att föreställa sig hur det är att leva på en soptipp. Kanske om jag sticker ner huvudet djupt i vår soptunna en varm sommardag. Vilket jag aldrig skulle göra. Förra året drabbades vi av mask i kompostsoptunnan och utrustade med Klorin och vattenslang skulle tunnan rengöras. Jag stod bakom snickarboden och kräktes medan maken spolade och skurade. Ivrigt och intresserat påhejad av småtvillingarnas storasyster som ansåg det som en helt onödig åtgärd att behöva kräkas mitt uppe i arbetet.

Vi slänger omkring 500 kilo sopor per person och år. Men vi är bland de bästa i hela EU att sopsortera. Det känns mycket hedrande.

Idag har jag besökt värmeverket i grannkommunen. Tittat på kommuninnevånarnas sopor men även på sopor från England. De såg ungefär likartade ut. Sopor som sopor. Luktade lika illa gjorde de också.
Lite av mina barndomsminnen kom tillbaka. Även om jag inte dristade mig till att peta runt bland sophögen så kollade jag vad folk slänger. Allt, precis allt, åker ner i soppåsen.
En stor lastmaskin körde med full fart in i sopberget, sänkte skopan och tog sats. Det rök och luktade.
Han som förevisade mig värmeverket förklarade att sopor som innehåller mat genomgår en process där resultatet leder till en sorts jäsning.

Fantasin kom i gungning och jag frågade om de hittat något intressant bland soporna. Som lik till exempel. Mannen ryggade förfärad tillbaka och garanterade att några lik har aldrig förekommit i hans anläggning. En skabbräv har en gång  dykt upp i dött tillstånd, men det var då det enda.
"Tror du ja", sa jag och nämnde att jag nu fått uppslag till en deckare.
Han såg misstroget på mig och frågade om han missuppfattat att jag kom som frilansande reporter från en tidning.
Det ena utesluter inte det andra, tänkte jag men höll tyst.

Det är fantastiskt att det vi slänger blir till värme och varmvatten. Vem kunde en gång tro det. När det kastades sopor på Svanåtippen i nästan trettio år. Från 1950 till 1979.
2012 tog kommunstyrelsen i Kristinehamn ett beslut om att en markundersökning skulle utföras på ovan nämnda tipp. Den befann sig i riskklass 2 i miljösynpunkt men efter noggranna mätningar fann miljöförvaltningen inget anmärkningsvärt. Varken i marken, vattendrag eller andra omgivningar.

Känns tryggt och bra. Med tanke på alla oss ungar som rände runt där en gång i tiden.