Summa sidvisningar

lördag 10 oktober 2015

Marsipan och en evig längtan


En helt odramatisk lördag. Stillheten har lägrat sig över vår lilla stuga mest hela dagen. Enda dramatiken som skedde var då jag precis hemkommen från vår lokala matvaruaffär upptäckte att jag köpt marsian istället för mandelmassa. Maken är den snällaste maken i detta härad så han körde genast till affären för att åtgärda missödet. Tur var väl det, annars hade det inte blivit någon clementinkaka till kvällskaffet. Maken är begiven på hembakat så han kände det nog inte som någon större uppoffring.

Racerförare kör nästan ihjäl sig, Zlatan missar en straffläggning, HV71 är krossat, terrordåd i Turkiet, Putin fäller bomber och Kindberg Batra ligger pyrt till. Åkesson har tagit svensk politik som gisslan. DÖ är bruten, Löfven ifrågasätter Alliansen och prinsens gemål vill inte ha sin hjärtans älskades före detta flickvän som fadder då svägerskans gosse förs till dopfunten. Därmed är den tidigare tilltänkta faddern även portad från kyrkan vilket är förvånande. En kyrka är öppen för alla som vill medverka i en gudstjänst. Men det kanske inte gäller kungligheter, de har kan tänkas andra regler där varken Gud, präster, kyrkoråd och församling har någon talan. Vad vet jag som är en helt vanlig och enkel människa.

För dagen känner jag mig bekymmerslös och ganska så lat. Antagligen sviter efter min kraftiga halsåkomma som ersatts med besvärande hosta. I samvetet gnager dock en tagg. Jag har fuskat med en artikel som egentligen skulle ha skickats iväg till redaktionen. Därmed blir det morgondagens bekymmer och jag bedövar samvetet med clementinkaka och lättvispad grädde. Balsam för själen och lindring för rossliga lungor.

En småtvillingflicka har gästat oss under några eftermiddagstimmar. Även hon är sjuk, därmed placerades hon i vår soffa under mjuka filten medan hennes storasyster höll femårskalas för sina kompisar.
Vår grannfru bidrog till festen genom att upplåta ett färggrant läppstift. Det skulle ingå i en trevlig lek och min undran är hur kalasbarnen såg ut då de hämtades hem av sina föräldrar. Vår svärson förklarade att leken gick ut på samma sak som att sätta svansen på åsnan. Jag fick inte ihop det men de vet väl vad de gör, de vuxna som håller i barnkalas.

Jag kröp ner under filten, låg nära den febervarma och hostande lilla kroppen. Vi tittade på Emil i Lönneberga. Jag röstade på Vi på Saltkråkan men där trädde vetorätten in. Emil fick det bli och pigan är fortfarande ogift. Själv njöt jag av att för en gång skull inte ha något speciellt att göra. Det blir desto mer roligt att ta tag i det som måste göras, sen, en annan dag.

Ute har mörkret sänkt sig. Snart ställer vi klockan på vintertid. Jag längtar efter att få träffa familjens nytillskott. Men jag är portad på grund av hosta och spridning av baciller. Bebisar är känsliga varelser så jag får hålla mig ifrån honom tills jag en gång för alla är friskförklarad.

Längtan kan vara svår många gånger. Oavsett vad och vem vi längtar efter. Ibland når längtan sitt mål medan den andra gånger måste stanna där den är för all evinnerlig tid.

Det är synd om alla som längtar till det onåbara.