Summa sidvisningar

torsdag 1 oktober 2015

Iprenmannen och försvunna bästisar


I vårt hushåll undviker vi så lång det är möjligt att se teveprogram där det förekommer avbrott för reklam. Maken är den som känner sig mest irriterad över utbuden som de olika företagen försöker pracka på honom i tevesoffan. Själv har jag förmågan att stänga av de sinnen som tar in information under den tid reklamen rullar på.

Igår kväll var maken med småtvillingarnas storasyster till hennes ridlektion och jag satt ensam i soffan med televisionsapparaten som sällskap. Zappade mellan kanalerna i väntan på Rapport och hamnade mitt uppe i våndan av att ha ont i olika kroppsdelar. Då går det bra att ta till Ipren, det hjälper mot det mesta lovade läkemedelsreklamen.

Plötsligt kom jag att tänka på Iprenmannen. Den lille österrikaren som mätte 150 cm från fotsulorna och uppåt. Han kom till oss i vardagsrummen år 1999. Utklädd till en vit värktablett och sjöng glatt om det intelligenta pillret som helt av sig själv letade upp det onda. Under några år förordade han att vi skulle pillra i oss Ipren och bli lika aktiva och pigga som innan värken slog till.

Sedan försvann han. För de flesta av oss spårlöst, kanske saknad av några men snart glömd för de flesta. Bland annat av mig. Tills igår kväll.
För att stilla min nyfikenhet googlade jag på Iprenmannen. Fick fram en artikel där den dystre lille mannen berättade att han gjort sig själv illa genom att låtsas vara en värktablett framför reklamens rullande kamera.
Då var han ärad och hyllad. Gjorde succé fram till den dag då reklamfilmen lades i malpåse. Därefter blev Iprenmannen fattig som en kyrkråtta och tvingas sälja sina ägodelar för att ha råd till föda och toalettpapper. Eller vad han nu behöver införskaffa sig.
För att leva billigt och må gott beger han sig till Asien för att spendera några månader hos goda vänner. Som den sanne buddist han är har han dessutom rest till Indien för att prata bort en stund med gurun Shabdrung Rinpoche. Om dessa möten ska det bli en bok som Iprenmannen håller på att skriva. Andra jobb lyser med sin frånvaro. Han är förvisso konservator och urmakare men vem stoppar upp vilda djur eller lagar klockor nu för tiden?

Det är något sorgligt över människor som försvinner och blir bortglömda. Det sorgliga är vad fort en person kan bli betydelselös. Även människor mitt ibland oss. Ändrade livsvillkor kan leda till ett försvinnande av vänner, arbetskamrater, bästisar och bundisar. Till och med en gång i tiden närstående och släkt kan försvinna ut i periferin för att aldrig komma tillbaka.
På grund av meningsskiljaktigheter, att inte ha nog hög status eller för att vi helt enkelt tröttnar på varandras sällskap.

Läste idag att en anställd på ett företag i Norrköping fastnat med fingrarna i en dokumentförstörare. Arme kraken. Måste göra fruktansvärt ont. Kommer säkert att gå åt en hel burk med Ipren om smärtan ska dövas. Jag är tacksam att vi inte längre äger en dokumentförstörare. Var alltid rädd att jag skulle få ett infall och sticka dit fingrarna då jag en gång i tiden var i full färd med att strimla känslig information som vi inte längre var i behov av.

Förresten tycker jag Alvedon fungerar bättre än Ipren...(förlåt Iprenmannen).