Veckans första dag och jag har lovat följa med in till staden för att vara behjälplig med stortvillingarnas höstekipering.
Det är med en stigande oro jag drar iväg med den snart födande sonsambon. Det trycker på här och där låter hon deklamera när vi frågar om det inte snart är dags.
Varje dag frågar vi. Tjatar och gnatar. Hon ser trött ut där hon vankar fram med sin stora mage. Om det beror på våra spörsmål eller något annat går inte riktigt att utröna.
Ut och spring, hoppa runt på gräsmattan, uppmanar jag henne. Hon säger inget, bara stirrar på mig.
Jag vill endast hjälpa till, försvarar jag mig. Gör inte det, säger hennes blick.
Ge henne färdkäppen, säger jag till sonen. Hon är inte mottaglig för förslag, svarar han.
Så det blir bara till att vänta helt enkelt.
Det måste vara enerverande när människor runt en havande kvinna i slutskedet envist ger goda råd för att på så sätt få den blivande mamman till förlossningsavdelningen. Lika enerverande måste det vara att höra andra mammor berätta om sina förlossningar. Inga andra är så duktiga på att sätta fart på skrämselhickan som de färdigförlösta. Det måste vara ett kvinnligt privilegium att skrämma slag på förstföderskor. Undrar om män är lika begivna på att delge andra män hur deras prostata mår och vilka eventuella undersökningar de fått för att utröna den valnötsstora blåshalskörtelns hälsotillstånd?
Det är något visst med en havande kvinna. Ett glädjetillstånd där omgivningen oftast blandar sig i med lyckönskningar och leende munnar. Även jag finner det hela intressant men det gäller att vara säker på sin sak innan kommentarerna fälls. Jag har en gång för länge sedan fått glada tillrop över det väntande nytillskottet i familjen. Jag lät meddela var ett antagande på mycket lösa grunder vilket ledde till en pinsam situations uppkomst för gratulanten.
För fem år sedan gjorde även jag ett ordentligt övertramp. I min iver över att visa mitt glada deltagande i händelsen lade jag min hand på en blivande mammas mage. Vi kände varandra inte speciellt väl utan skulle endast ha en begravningsgudstjänst ihop. Hon kom mot mig och jag såg att det putade rejält under prästkappan. Hon blev överrumplad av mitt tilltag och jag drog snabbt åt mig handen. Jag skämdes och skrev sedan ett mejl och bad henne om ursäkt. Ursäkten godtogs där glädjen över det väntande barnet var insprängt mellan raderna. Jag för min del gladdes mest åt att hon verkligen hade ett barn i magen innanför den prästerliga utstyrseln och inte en mage som svällt upp av för mycket smörgåstårta, kakor och bullar som bjuds efter sorgliga förrättningar.
Inget engagerar, berör och väcker så starka känslor som en havande kvinna. Skulle i så fall vara ett dödsfall. Men då är vi noga med att hålla oss undan. Visar respekt och deltagande på behörigt avstånd.
Två naturliga händelser med vitt skilda mottaganden. Där ingen av händelserna är viktigare än den andra, men där en av händelserna skulle behöva en extra dos av omgivningens värme.
