Summa sidvisningar

lördag 19 september 2015

Snökäppar och indiansommar


Det är nu det stora vemodet rullar in...
Sommargästerna har packat ihop och dragit in till staden. Kvar är vi bofasta som tillsammans får klara av vinterns härjningar.

Innan stugorna bommas igen har vi alltid den stora höströjardagen i området som i år inföll just denna dag.Vi samlades alla enligt gängse ordning vid postlådorna och gick igenom dagens arbetsuppgifter. De muskelstarkas uppgift blev som vanligt att med spett göra hål i dikesrenarna för att sedan sätta dit snökäppar. Nu kan snön komma när den vill. Börje riskerar inte att köra ner i diket när han kommer med traktor och schaktblad. De orange käpparna med reflex sitter stadigt där de ska.

De tuffa männen tillika Maria kan hantera sina röjsågarna med bravur, vi andra som befinner oss lite längre ner på listan plockar upp det röjarna fällt. I år utsåg jag mig själv som transportör av riset. Från området ner till byns återvinning. Dagen till ära trädde jag på mig mina fina rosa trädgårdshandskar. Passar ihop med mitt glittriga rosa nagellack.

Korv och dricka hos Tommy och Yvonne. Damerna i festkommittén kan koka varmkorv som ingen annan kan.

Nu dröjer det innan grilloset letar sig fram mellan stugorna.

Nästa år kanske vi är fler bofasta, förhoppningsvis är vi inkopplade på det kommunala avlopps- och vattennätet redan i höst så stadsborna beslutar sig att flytta ut permanent när det finns mer lätthanterliga faciliteter att tillgå.

Eftermiddagen har jag ägnat mig åt att medverka vid en föreläsning om vallonernas kyrkotillhörighet och gudstro. En ganska knepig historik och jag är tacksam över att allt är inspelat på mitt fickminne.
Vid en privat efterintervju med föreläsaren visade det sig att han varit vår dotters lärare på universitetet när hon var teologistudent. Han hade ett klart och tydligt minne av sin elev, speciellt minnet av bedrövelsen då henne förra ledarhund Tootsie lämnade jordelivet. Elever kommer och går men vissa sätter kvar sina avtryck i lärarnas minnesböcker för all framtid. Min förhoppning är att han minns sin elev även för annat än att hon hade en svart ledarhund vid sin sida...

Hösten är fortfarande varm. Vår magnolia har fattat fel och bär två stora knoppar som snart spricker ut. Även jordgubbsplantorna blommar och i kväll ska vi äta av våra egenodlade gröna vindruvor.

Brittsommar eller indiansommar. Vet inte riktigt vad det är, men almanackan säger att det är dags för sommargästerna att stänga till sina hus. Värmen till trots. Vi andra stannar kvar och för närvarande är vår familj fullt upptagna med att vänta det nya barnets ankomst. Som verkar vilja stanna kvar i trygghetens mörker och varma vatten ett tag till.