Summa sidvisningar

måndag 14 september 2015

Det rätta valet och kondoleanser


"Det är härligt med hösten", ropade grannfrun till mig när hon stegade fram på vägen iförd svarta gummistövlar. Hon och hennes make skulle ta upp båten, de har rott färdigt på Glan för i år.

Kan bara hålla med. Hösten är en vacker årstid med alla sprakande färger. Även om det medför ett visst vemod och melankoli över att sommaren passerat alldeles för fort.

Natten som var har varit orolig. Jag har vaknat till ett flertal gånger och funderat över livet. Antagligen beroende på att jag i går kväll fick reda på att ett liv allt för tidigt släckts ut. Tänkte på den som står kvar mitt i sin egen ensamhet. Nu, när allt nyss har skett, finns folk runt omkring som sänder tankar, kärlek och kondoleanser. Men sen, när alla faller in i sina egna spår, där inget skett för den enskilde individen blir ensamheten ännu mer påtaglig.

Vi talade om det där när vi satt mitt emot varandra och knackade hål på våra frukostägg i morse, maken och jag. Om livet och hur vi värderar det. Hur olika vi människor ser på vad som är viktigt eller inte.
Vi enades om att allt är lika viktigt om det är viktigt för den det berör. Att var och en måste få inrätta sina liv utifrån olika perspektiv. Inget ska vara rätt eller fel i andras ögon.

Det handlar även om respekt för varandra. Alla kan inte tycka lika eller ha samma intressen. Det vore ändå för trist om det skulle vara så. Då kan vi inte inbjuda varandra på att prova nya möjligheter, dela med oss för att sedan respektera ett nej om det inte passar. Blir intresset delat är det roligt för då öppnas fler möjligheter att bilda ett team av något slag.

Det är själva uttagande till teamet som kan vara knepigt. Snabbheten att redan från början förkasta en persons kapacitet är lätt hänt. Det har många skolungar bittert fått erfara när det varit dags att göra en lagindelning under skolgymnastikens lektioner. Ett sista tygband ämnat att träs diagonalt över bringan dinglar i sin tragiska ensamhet och båda lagen stirrar på den som är kvar. Ingen vill göra en lucka i ledet för ett insläpp.

Vi talar olika språk. Några är sportnördar och delger varandra resultat medan andra kanske hänger sig åt litteratur, musik, foto och konst. Föräldrar delar amning, blöjbyten, potatismos och vaknätter med andra föräldrar medan de barnlösa paren stirrar ut i tomma intet och önskar att samtalen ska övergå till något annat. Yrkesarbetande delger alla och en var om sina yrkesliv, de som är arbetslösa räknar tyst hur många kronor som återstår av bidragen från arbetslöshetskassan eller vart nu pengarna kommer ifrån.

Jag och maken har några gånger blivit utsatta för förakt om vårt självvalda liv och yrkesval. Vårt hus är för litet och enkelt, vi har inte haft det rätta statusyrket även om just lantbruket är till för att föda och mätta även den rikaste och deras avkommor. Jag har till och med fått en antydan om oro inför min ålderdom eftersom jag ansetts aldrig haft ett ordentligt arbete  och således inte kommer att få någon pension när det blir så dags. Ty lantarbetare är inget yrke som ger insamlade medel till kommande folkpension. Det återstår att se, jag är inte där än men just nu går det ingen nöd på mig.

Även om jag inte ännu uppnått den aktningsvärda åldern som anstår en pensionär så har jag kommit upp i den åldern att jag kan skaka av mig människor som ger mig negativa energier. Tycker det är en otroligt befriande känsla. Att kunna vara den jag är utan att blir kritiserad är skönt. Får jag ändå kritik lägger jag det inte som ett ok på axlarna så som jag gjorde när jag var yngre. Det oket har jag kastat in i elden och de förkolnade resterna är djupt nergrävda.

Det är rätt gött att bli ålderstigen för med åldern kommer även vissheten om att det går att tycka om sig själv. Även om det finns de som gör allt för att bevisa motsatsen. Att jag inget är värd.

När våra ägg var uppätna, kaffe och te urdrucket och smörgåsen söndermald i brödkvarnarna enades vi om att vi är nöjda med våra liv. Dessutom har vi fortfarande varandra till skillnad mot den som idag står ensam med sin sorg och saknad och allt vad det innebär för det fortsatta livet ett bra tag framöver.

Lisa, jag har tänkt så mycket på dig idag...