Summa sidvisningar

lördag 12 september 2015

Historisk vandring och åldersnoja


Har under eftermiddagen varit till grannkommunen och gått på en historisk vandring. Mycket trevligt och vyerna vidgar sig i och med detta. Det vi ser är inte en hel sanning, det är bara nuet med dåtid i förändrad form.

Åkrar som harvats, såtts, skördats och plöjts är numera ett kuperat fält med tjugosju hål. I hålen ska en liten vit boll under stor koncentration ner. Det svingas och slås, ögonmäts och puttas. Små vagnar dras omkring där klubbor av olika modeller sticker upp. Varje klubba har sitt speciella ändamål och det är endast de invigda som begriper sig på det. Reglerna är strikta både i spel och etikett.
I golf kan grova brott mot golfetiketten leda till diskvalifikation. Det gäller inte i verkliga livet. Där blir vi inte diskvalificerad om vi uppträder illa mot varandra. Helst ska vi heller inte ha något handikapp...

Att leda en historisk vandring kräver en viss inlärning av forntiden. Berättelser från de som minns och textmaterial från kyrkböcker och ägarlängder av torpstugor och hemman.
Allt är kulturhistoriska skatter och jag tycker det är trevligt att det finns människor som för historien vidare. På så sätt stannar aldrig tiden.

Idag skickar jag iväg mitt 551:e blogginlägg. För nästan exakt tre år sedan uppmanade maken mig att starta en blogg. Grunderna till bloggportalen fanns redan tack vare vår yngsta dotter som dess för innan försökte få mig att kliva in i bloggarnas egna värld. Jag ställde mig först tveksam, trevade lite med mina första inlägg men märkte snart att det var ganska roligt. Nu tycker jag att det är väldigt roligt och jag har bytt ut mina dagböcker mot en blogg som alla kan läsa. De som vill och har intresse vill säga.

Men kommer min blogg att gå vidare till historien den dag jag slutar blogga? Svaret är givetvis nej. Däremot tror jag att mina dagböcker kommer att läsas av kommande generationer. Så till vida att våra barn inte  kastar dem i soporna den dag då föräldrahemmet ska tömmas. Kanske tycker de att det hör till skräpet, till det där som inte har något affektionsvärde. Blir det så kommer så småningom minnet av mig och mina tankar att dö ut. En mycket konstig känsla.

Att tiden inte går att bromsa vet alla och en var. Men tiden som var kan ha möjlighet att stanna kvar en stund genom historiska vandringar.

På tal om tid och åldrande så hittade jag ett fotografi på mig och maken, tagit någon gång i början av 1980-talet. Vi såg unga ut. Jag hade ännu inte fyllt trettio år. Nu dröjer det inte länge innan jag fyller sextioett. Det syns även på långt håll vill jag tillstå.
För att hålla huden spänstig, fräsch och ungdomlig smörjer jag alltid in mitt ansikte med en ansiktskräm. Morgon och kväll. Sista klicken tog jag förra veckan och en påfyllning krävdes.
Flickan i ansiktskrämsbutiken granskade mitt ansikte och plockade fram en burk.
"Den här ska du ha, den tar till och med bort sådant som inte finns", sa hon uppfordrande.
Jag slog till på det, för vem vill väl inte ta bort sådant som ännu inte finns.
Även om det är ett något konstlat försök så är det ändå ett bra försök att se ungdomlig ut ett tag till. Hålla tillbaka åldrandet så gott det är möjligt. Har jag mån tro drabbats av en slags åldersnoja? Fast jag inte vill erkänna det?! Det är mycket möjligt att det är så. Ålderdomen börjar kännas påtagligt nära. Kanske beror det på den där historiska vandringen jag gjort idag?

Om tjugo år kanske jag sitter och drömmer bort tiden på ett äldreboende. Om jag lyckas nästla mig in där förstås. Det kanske är platsbrist då som nu. Rynkig i ansiktet kommer jag i alla fall inte att vara för jag har köpt en superkräm som tar bort allt, även det som inte finns.
Känns trösterikt för det är viktigt att vara snygg och smart. I alla fall snygg. Intellektet kanske det inte är så noga med.