Summa sidvisningar

måndag 7 september 2015

Svart dräkt och röda snytränder


Fortfarande svider halsen och framför mig på skrivbordet ligger en hög pappersnäsdukar. Använda som såväl rena och snyggt hopvikta. Nu har i alla fall snoret fått en konsistens som är hanterbar. Tjock och trögflytande. Förvånande att det hela tiden produceras nytt. Att inte huvudet blir fyllt av det där gulgröna.

Solen skiner ändå och våra vindruvor är snart klara för skörd. Så även björnbären. Trots att den skörden inte blir till någon sylt är de goda att äta direkt från busken.

Huruvida jag i mitt sjukdomstillstånd kan följa stortvillingflickan på rehabbad är en fråga för morgondagen. Däremot måste jag nog avboka tillställningen på damlogen dit jag är inbjuden.

Varken maken eller jag är någon föreningsmänniska av det stora formatet. Vi trivs bäst med att rota runt hemmavid utan några förhållningsorder eller namnade på listor där aktiviteter ska utföras.
Herr -och damloger är för oss främmande miljöer som har en klang av mystik och hemliga möten över sig. Huruvida det ligger någon sanning i detta påstående kan jag inte avgöra ty åt den världen har vi inte haft någon dragning.

Nu har jag som sagt blivit inbjuden till herrarnas motajé men är av hälsosjäl nödgad att tacka nej. Min gissning är att damerna inte vill ha någon snorkråka som dessutom blivit aningen lomhörd insläppt i sina lokaler.

En dam jag träffade på vid ett tillfälle och som tillhör denna eminenta loge ansåg dock att jag borde skriva in mig i deras skara. Hon påpekade att livet kan förändras och jag en dag står där och längtar efter gemenskap. Men att dess träffar kräver att jag klär mig i svart dräkt i något lämpligt snitt.
Jag får väl fundera på det där. Ännu har jag ingen längtan efter någon annan gemenskap än den jag redan har, för övrigt har jag kastat min svarta dräkt eftersom jag blivit för tjock för att bära den. Inte för att jag burit dräkten vid andra tillfällen än vid begravningar i tjänsten, men ändå. Vem vill se anskrämlig och tjock ut i en svart dräkt?! Eller i vilken dräkt som helst om jag tänker närmare på saken.

Mina två absolut viktigaste frilansjobb är avklarade under denna dags timmar. Nu återstår endast ett par jobb till som det inte är lika brådskande med. Som belöning av mitt värv tänker jag ta mina pappersnäsdukar med mig och åka till Pia. Hon ska fila och pimpa till mina naglar. En lyx som jag numera tänker fortsättningsvis unna mig. Precis som jag stundom går och klipper håret.

Mina fingrar har drabbats av ett märkligt fenomen. De gör fruktansvärt ont och är inte lika fina och raka som tidigare. Under fler år har jag dragits med detta men jag har kommit på att jag lättare kan förlika mig i mitt öde om jag låter någon pyssla om mina händer. Korta naglar och ett lätt rosa lack med lite skimmer gör att jag känner mig fin.Tycker jag att jag är värd.
Att jag långsamt håller på att få röda snytränder under näsan är däremot en världslig sak av övergående natur.