Summa sidvisningar

måndag 27 juli 2015

Kräftor och en majsorm

 '

När jag i morse hämtade småtvillingarnas storasyster satt hon uppflugen högst uppe i det enorma körsbärsträdet de har på tomten. Bland bladverket kunde jag ana den blonda kalufsen. Jag uppmanade henne att klättra ner, utan att ramla och slå sig fördärvad.
Hon ramlar aldrig! Vilket är glädjande för ett ängsligt mormorshjärta.

Flytväst, gummistövlar och fleecetröja. Det stod kräftfiske i Rejmyre i min frilansande agenda.
Det är åratal sedan jag fiskade kräftor. På den tid det begav sig var det min pappa, farfar och jag som använde mört till åtel i burar och håvar. Det var då det fanns gott om flodkräftor. Före kräftpestens tideräkning.
Hinkar fylldes med kräftor och pappa delade rättvist med farfar. Mamma grät och kokade tjog efter tjog. Hon avskydde att stoppa levande varelser i stormkokande vatten. Ansåg det barbariskt. Det doftade dill i hela lägenheten och när det var dags att sörplande sätta i sig de röda delikatesserna hade mammas tårar torkat till nästa kräftfiskesäsong.

Ett år var mamma och pappa riktigt osams gällande fisket. Det var när farfar och pappa lade i burar på ett förbjudet ställe. De gick över gränsen mellan deras och någon annans fiskevatten. Mamma tjöt och ryggade bakåt när det knackade på dörren. Hon var viss och säker på att landsfiskalen stod på andra sidan med två par handklovar. Att de vuxna även drog med ett oskyldigt litet flickebarn i den brottsliga gärningen spädde på mammas dåliga humör. Varken fiskevattnets rättmätiga ägare eller landsfiskalen hade ordning på kräftbeståndet och de olovandes kräftorna smakade lika gott som de lagliga. Om inte en aning bättre kan jag misstänka.

Idag har vi dock fiskat helt lagligt, mitt barnbarn och jag. Hungriga blev vi för sjön suger. Barnet fick bestämma menyn och hon bestämde hamburgare. Varpå vi begav oss till grannkommunens gatukök. Där vimlade det av lastbilschaufförer, snickare, målare och andra yrkesarbetande människor som anser att fast food är den bästa och enklaste lunchen.
I ett hörn av serveringen satt en gammal man. Ljusblå skjorta, blå stickad tröja och finbyxor. Det syntes att han hade sitt eget bord, att han var en stamgäst. Bredvid sig hade han en trave böcker. Henning Mankell, Liza Marklund och Puck Beer. Han läste omedveten om rörelserna runt omkring honom. Reste sig för att kasta servicen i hårdpapp och platsbesticken i den svarta sopsäcken. Hällde i hett kaffe i en pappersmugg, pytsade i lite socker och rörde om med en liten träsked. Drack medan han fortsatte att läsa. Fyllde på muggen och läste vidare. Så reste han sig, plockade ner boktraven i en plastkasse, kastade muggen på anvisad ställe och ropade till personalen att maten var god och att de skulle ses vid samma tid i morgon. De vinkade åt honom med stekspadar och grilltänger, log och nickade jakande.
"Vi ses i morgon. Vid samma tid".

Jag fick en klump i magen. Inte på grund av pulvermoset och räksalladen utan av en sorts medömkan av den gamle mannen. Som varje dag går till ortens gatukök. Äter deras mat, dricker deras kaffe och läser sina böcker. Gatukök är inga överdrivet trevliga kök. Matos blandas med den jolmiga doften av olja och pomme. Ett ställe jag går till i brist på annat. Snabb och enkel föda för den som har bråttom.
Jag tror att den gamle mannen är en mycket ensam man. Som söker sig till gatuköket för att få mat och en stund av någon sorts gemenskap med andra. Han slipper sitta hemma vid köksbordet och äta alldeles mol allena.

När vi ätit klart tog jag mitt barnbarn i handen. En varm hand, lite klibbig av ketchup. Satte henne i bilbarnstolen, ordnade med säkerhetsbältet och stängde dörren. När jag startade bilen tittade hon på mig. Sa att hon skulle skicka ett kort till mig med en inbjudan till hennes födelsedagskalas. I oktober när hon fyller fem år. På kortet skulle hon rita ett hjärta. Det betyder mormor, sa hon.
Jag kände att jag blev lite våt i ögonen. Böjde mig fram och pussade henne i pannan. Där resterna av en fjärilstatuering envist sitter kvar.
Vilket ställe att sätta fast en tatuering, tänkte jag och körde hem mot Skärblacka medan barnet berättade precis allt om majsormar. Och att hennes pappa lovat henne att mormor ska köpa en sådan orm och ge bort i femårspresent. Det var inte helt nödvändigt att få den inslagen i presentpapper. Vilket även jag anser som en onödig åtgärd.