Summa sidvisningar

måndag 13 juli 2015

Potatismos och förlorad glass


Tittade på programmet om Jan Stenbäck i går kväll. Det fyllde mig med vemod. Rikedom är ingen självklar väg mot lyckan.
En familj som splittrades. Syskonen föll i luven på varandra, ryckte och slet i de undertecknade dokumenten. Alla värnade om sitt och den polerade fasaden krackelerade. Osams med familj och släkt går det att bli utan att vara rik, men att bli osams om rikedom måste vara värre än värst. Habegäret vet inga gränser.

Han kunde det där med att skapa ekonomi, Jan Stenbäck. Visste tidigt vilka tåtar som höll att dra i för att bli stadd i kassan. Mycket stadd dessutom.
Avundsvärt? Nja, det vete tusan. Rikedom kan leda till ensamhet. Ensamheten kan leda till destruktiva handlingar. Som att till exempel missbruka mat i så ofantliga mängder att det leder till döden. För vilken lycklig och sund människa äter potatismos med smör, äggulor och grädde toppad med rysk kaviar i sådana portioner att hjärtat tar stryk?
Det hjälper inte att det finns outtömliga källor med pengar och jetplan till specialistläkare i Paris när ett överfettat hjärta vägrar att jobba lika hårt som ägaren jobbat för att uppnå sin rikedom, ära och makt.

Jan Stenbäcks framgångssaga med ett tragiskt slut uppkom inte av en slump. Hans nedärvda gener i företagsamhet fanns där redan genom sina föräldrar.
Men det finns tillfällen då källan till att finna rikedom uppkommer av tillfälligheter. Fick maken och jag erfara igår när vi var ute på vår kulturella åktur.

På den asfalterade 70-väg vi färdades på fick vi plötsligt se ett paket ligga på vägbanans vita mittlinje. Mötande bilar susade förbi och paketet rörde sig en smula av vinddraget. Jag stannade bilen vid vägkanten och medan maken klev ur förmanade jag honom att se upp för att undvika att han tillsammans med paketet blev tillplattad av framrusande motorfordon.
När en lucka uppstod nappade han åt sig paketet och med stor iver undersökte vi det. Paketet var obrutet, brunt och hade en dekal som visade att innehållet bestod av tio stycken glasstrutar!
Vi petade på glassen och kände att den var kall och höll en glass konsistens. Förbryllade tittade vi på varandra. Det var hittegods och hittegods ska lämnas in på hittegodsavdelningen. Då kan det utfalla hittelön om det vill sig väl.

Förnuftet sa oss att vi aldrig skulle hinna in till Norrköpings hittegodsavdelning innan glassen smält. Däremot skulle vi gott och väl hinna hem till oss och lägga paketet i vår frys. Där ligger det nu i väntan på att de tio glasstrutarna ska bli efterlysta. I annat fall är det smakligt med kaffe och glass. Vilken rikedom och lyx det kan ligga i tio stycken upphittade glasstrutar!

-Ät inte av den, sa min mamma. Den kan vara förgiftad!
Ty så talar en kvinna som aldrig skulle sno för någon annan och dessutom är livrädd för terrorhandlingar av vitt skilda slag.