Summa sidvisningar

fredag 10 juli 2015

Cykelexpert och gengasbil




Småtvillingarnas storasyster gjorde en resa med sin farmor för en tid sedan. Resan rotade sig hos flickan och hon talar ofta om den. Jag tänkte på deras resa häromdagen och kände mig glad för deras bådas skull. Farmor bor långt bort och det ges inte så ofta tillfälle för henne att besöka sina barnbarn. Därför måste det ha varit härligt att de två fick sin egna tid för umgänge och samtal.

Att barnbarnen vill följa med oss är ett privilegium. Det dröjer inte innan de är så stora att annat än mormor/morfar, farmor/farfar lockar. Bäst att passa på medan tid är, tänker jag som har förmånen att träffa barnen så ofta jag vill.

Igår berättade jag för småtvillingarnas storasyster att jag skulle iväg och göra ett reportage idag på morgonen. Genast anmälde hon sitt intresse att få följa med på färden. Mycket på grund av att jag även skulle se på cyklar till stortvillingarna och eftersom den äldsta i barnaskaran enligt egen utsago är expert på cyklar ansåg hon sig nödd och tvungen att ta på sig ansvaret så val och inköp gick rätt tillväga.

Dagens uppdrag gällde en gammal Volvo 142 som har sin hemvist i grannkommunen. Den har utrustats med gengas och grytan matas med helt vanlig grillkol inköpt på ortens bensinstation.
Gengasmannen var lika gammal som själva gengasaggregatet, om inte äldre, men still going strong, både som mekaniker och bilförare.
Det tog dock en evinnerlig tid innan han fick fjutt på tunnan, det rök och bolmade så jag blev rädd att allt skulle flyga till väders innan vi ens hunnit sätta oss till rätta på bilsätena.
Flickan höll min hand i ett stadigt grepp, såg bekymrad ut och viskade att hon ville åka därifrån. Men en frilansande reporter flyr inte fältet i första taget och snart skingrade sig röken och vi kunde fara iväg.

En gammal Volvo 142 med gengasaggregat går förvånansvärt fort. Jag som är bilåkningsrädd, förutom när jag kör själv, klamrade mig fast i dörrhandtaget medan jäntungen stod på knä i baksätet och studerade den med kol fullmatade tunnan genom bilens bakruta. Samt en död och hoptorkad geting som möjligen strukit med av koloset.
Plötsligt och med en överraskande manöver svängde föraren in på en grusväg. Vi skumpade fram i rasande fart över grusvägens hålor. Jag vände mig om och såg hur flickans hästsvans for fram och tillbaka. Strängt bad jag henne sitta ner ordentligt och hålla sig fast samtidigt som jag funderade över hur jag skulle berätta för barnets föräldrar att vi åkt obältade ute i trafiken.

Obekymrad styrde den gamle mannen oss vidare över hålorna så regnvattnet stänkte. Asfaltsvägar är ett fördärv, då rörs det inte om i grytan, förklarade han och jag nickade i tyst samförstånd.
6 mil klarar vi oss innan kolet tar slut, fortsatte han och jag undrade i mitt inre om vi skulle hamna i Vingåker eller kanske till och med i Katrineholm innan kolet och resan var slut.
Jag började oroa mig över återresan när den lugne och trygge bilföraren gjorde en gir och styrde kosan mot Lotorp igen.

När vi till sist var fast förankrade i min bil firade barnet och jag den händelserika åkturen med att äta sushi hos Micke i Finspång. För vår del var det nog enda och sista gången vi åkte gengasbil. Vi var rörande överens om att det verkade både opraktiskt och omständligt om än en smula spännande.

Cyklar fick vi också med oss hem och på måndag får stortvillingarna göra premiärtur. Pojken på en svart cykel och flickan på en rosa. Deras storkusin valde färgerna, svart men speciellt rosa är mycket tilltalade färger, anser en äkta cykelexpert.