Summa sidvisningar

torsdag 2 juli 2015

Klass 1-varning och fullblodsegoist

                                   

Andra dagen den här veckan som jag åker till staden. Känns som om jag slagit något sorts rekord.
Våra vänner från Värmland har aldrig tidigare besökt Norrköping så jag kände ett ansvar i att förvisa vår stolta stad med sina promenader och gula spårvagnar.

Vi stannade till vid Knäppingsborg och avnjöt en mastig smörgås, vatten och latte. Flyttade oss till skuggan och flämtade som överhettade bandhundar. 
Människan är ett sällsamt släkte. Gnällt och gnölat har vi gjort över den kalla sommaren. Nu är det så varmt att en klass 1-varning utfärdas. Vi pustar vidare. Nu är det helt plötsligt läge att sitta där det fläktar för att överleva.

Min väninna från Värmland är dock en kvinna med ett positivt sinnelag. Gläds över livet trots att det en gång i tiden vållat henne svår smärta i själen. Sår som läkts men där ärret skaver. Hon har upplevt en förälders största fasa och mardröm.

"Välkommen till denna underbara arbetsplats." Säger hon när hon går av nattskiftet i fabriken och blir ersatt av sin kollega. Hennes filosofi är, kommer vi ur våra sängar friska och utsövda på morgonen, kan duka fram frukost, har någon att älska och bli älskad samt ett arbete att gå till finns inget att klaga över. 

Visst längtar hon till nästa år. Då hon som nybliven pensionär kan fira jul, påsk, midsommar och andra festliga högtider med sin familj. Få tid att ha tid.  Slippa treskiftet i fabriken och bara få vara.
Hon är här och nu och gör sig inga större bekymmer.

Tänk att ha förmågan att vara så positiv och besitta ett mild och fridfullt sinnelag! Fanns det fler av hennes kaliber skulle världen se annorlunda ut. Det är jag viss och säker om. 

Det är en balansgång att vara människa. Att sätta sig själv och sina behov i främsta rummet betraktas som egoistiskt. Att våga säga ifrån när vi blir sårade, kränkta eller illa behandlade är mycket svårt. 
För gör varandra illa det gör vi. Medvetet eller omedvetet. Utstuderat eller av ren och skär obetänksamhet. Ord fälls i tal och text och landar på snedden.
Vi kan säga förlåt men det finns inga garantier att vi blir förlåtna.

Tänker jag där jag nu sitter på vår altan, två mil bort från ett av hettan dallrande Norrköping. Tittar på maken som flänger fram med gräsklipparen så svetten rinner i smala strilar över hans nakna rygg.
En riktig fullblodsegoist är vad jag är. Njuter av livet gör jag där till. Precis som min väninna från Värmland. 

Jag är priviligerad. Dessutom finns det runt omkring mig de som älskar mig precis som den jag är. Trots mina mänskliga fel och brister.