Summa sidvisningar

onsdag 1 juli 2015

För liten baddräkt och en nybakad kladdkaka


Hurra! Det hurras hej vilt denna dag. Inte vet jag om det beror på att fotbollslaget jagat bollen åt rätt håll eller att det är sommar. Äntligen! Men nu ställs det krav på oss. Grillarna ska plockas fram, vinet luftas och såserna röras ihop så den passar det möra köttet och rostade potatisen med lagom krispig snittyta.

Kan väl gå an, tänker jag. Bara jag slipper bada! Det är en sommarplåga. Vattentemperaturen ska dryftas. Baddräkterna bytas ut till en annan passform än fjolårets, väskor packas för badutflykten och sedan ska allt packas upp igen. Sand i badhandduken, sololja som kletat runt i väskan, svartmyror i saften. Usch!

Min ovilja till att bada härrör sig från min barndom. Tack och lov var mina föräldrar ett badande folkslag men det hände att vi då och då for iväg för att svalka oss vid någon sjö. Jag frös konstant. Satt under filten med blå läppar, darrande och skakande. Knaprade Mariekex och drack dricka direkt ur flaskan.

När våra barn var små körde vi hö under de varma sommardagarna. Alltid körde vi hö. Då kunde jag, hur tokigt det än låter, längta efter att få ligga på stranden och hålla koll på de små så de inte gick och dränkte sig. Men det är väl med det som med allt annat. Längtan efter det onåbara är den största längtan.

Jag är dessutom rädd när jag simmar på djupt vatten. En obehagskänsla infinner sig och jag tror att jag ska dras ner i det där svarta.
På vår gård som vi hade ute på Vikbolandet finns det en sjö som delvis tillhörde oss. Där badade jag faktiskt. När det var lugnt och varmt. Både i luften och i vattnet. Men jag simmade aldrig långt ut. Höll mig nära klipphällarna. En kväll var jag där och skulle ta mig ett dopp med tvagning. Helt ensam och spritt språngande naken klev jag i och tog några simtag. Låg till och med på rygg och tittade upp på himlen och måsarna som svävade som vita miniflygplan.
Då stördes friden genom kraftiga trumslag. Grannbönderna satt på ett hemmasnickrat flytetyg och frun i gänget befann sig i fören och slog med bestämda slag på trumman. De övade sig för roddartävlingen som skulle gå av stapeln i Motala ström mitt i centrala Norrköping. Jag lade ner tvålen i tvålkoppen och gick hem för att ställa mig i duschen.

I den där roddartävlingen  medverkade även maken och jag ett år tillsammans med de andra bönderna. Barnen satt på kajkanten och skrek sig hesa medan vi försökte hålla ordning på årorna.
"Bonnalaget från Östra Ny" hette vi och vad jag kommer ihåg placerade vi oss allra sist. Någon ska ju göra det så det är en form av utmärkelse det också. Jag har till och med kvar min t-shirt som vi målat klubblagets namn på.

I år går det nog att bada i Glan för den som behagar. Det sägs att de miljontals musslor som ockuperat sjön dragit vidare till andra vatten. Vandrarmusslor är dess namn så någon omöjlighet är det inte att de gett sig av. Vassa som rakblad är de och badande gäster har blödande linkat sig upp ur sjön.
Men expertisen påstår att Glan aldrig varit så rent som nu, någon nytta av eländet har det tydligen varit. Måste kännas tryggt för Norrköpingsborna som sörplar i sig av vårt vatten. Vilket vi snart också kommer att göra. När det kommunala avloppet med kommunalt vatten är inkopplat. Vilket vi hoppas på ska ske under hösten.

Medan de andra simmar omkring i det blöta kommer jag att sitta i vilstolen och blicka ut över Glan. Känna solens strålar mot huden och njuta av livet. En nybakad kladdkaka står på köksbänken och den kommer att förgylla tillvaron lite extra.