Summa sidvisningar

söndag 21 juni 2015

Friluftsgudstjänst och hårdrockskonsert


Gud höll sin hand över församlingen lite extra idag när det hölls friluftsgudstjänst i Gusum.
Maken och min mamma klädde sig i rejält. Själv vägrade jag annat än kjol, blus och sandaler. Stickad kofta över blusen måste erkännas, men är det sommar så är det sommar oavsett vad temperaturmätaren visar.

Med Guds hjälp och rätta vindar, eller inga vindar alls om det ska vara korrekt, höll sig regnet borta och det var riktigt varmt och behagligt där vi satt och lapade i oss andlig spis. Samt kaffe och kaka när gudstjänsten var slut.

Kantor Marie stack in med lite solosång mellan psalmer och predikan. Hängde på sig sin gitarr och småfåglarna kvittrade mellan verserna.
En man ropade till henne att hon skulle få en guldstjärna för hennes insats, Marie skrattade och tackade.

Hon fick beröm, Marie. Beröm för sin sång och sitt spel. Vi är dock lite dåliga på att dela ut lovord över det vi anser är bra. Säga till varandra utan inblandning av upphovet till belåtenheten att det vi fått vara med om att se och höra föll på läppen är mycket lättare.

Samma sak med komplimanger.
Ola Olofsson, skribent på Helsingborgs Dagblad, har råkat i blåsväder när han i sin krönika anförtror läsaren att han gärna vill ge komplimanger till kvinnor. Inte till de snygga utan till de där som ingår i kategorin medium till ful-snygga. Inte vet jag i vilket fack han själv anser sig höra hemma, men det är nog oväsentligt i sammanhanget.
Rabalder blev det hur som helst och till viss del kan jag förstå reaktionerna efter att ha läst hans krönika. Kanske borde han ha skrivit den på ett annat sätt. Uteslutit kvinnors utseende hade varit en bra början. Då hade han kanske sluppit bli kallad för Gubbskribent.

Jag är lite inne på Olas linje. Dock vill jag ge komplimanger till mina medmänniskor utan någon inblandning av personers utseende.
En gång stod jag bakom en kille i en kö. Minns inte riktigt vad vi köade till. Han hade en riktigt konstig häftig frisyr. Flerfärgad dessutom. Och massor av skrot fäst vid ansiktet. Plötsligt vände han sig om och vi såg på varandra. Då kunde jag inte låta bli utan påtalade att jag gillade hans hår, att det var riktigt häftigt. Han skrattade och tackade en smula förvånat.

Förra året var maken och jag på hårdrockskonsert. Jomenvisst var vi det! Kanske ingen skulle kunna tro men så var det. I tjänstens vägnar förvisso, men ändå.
En flicka satt på gräset framför ett staket. Mörk, svart och dramatisk. Hon fängslade mig och jag frågade om jag fick fota henne. "Bara för att du är så fin!" Hon log  och de sorgset målade ögonen glittrade. Jag såg de djupa skärsåren på hennes underarmar. När jag fotat klart reste hon sig och gav mig en kram. Hon såg uppriktigt glad ut.

Det behöver nödvändigtvis inte ligga några baktankar och lura bakom komplimangerna. Vi måste kunna ge beröm och lovord utan att det ska misstolkas. Svårast är det nog för en man att ge en kvinna en komplimang. Om det inte är hans flickvän, sambo eller fru. I andra kvinnors tankar kan det börja gro. Misstänksamhet och undran om vad mannen vill att komplimangen ska leda till.

När jag var yngre hände det att någon av det motsatta könet visslade när jag gick förbi. Det var trevligt tyckte jag. Nu för tiden händer det aldrig. Vilket är mycket konstigt och obegripligt.
Fast det är väl en obsolet företeelse antagligen. Nu för tiden är det väl ingen som visslar när de ser en pudding.

Mer komplimanger åt folket, det mår vi bara bra av! När vi väl har lärt oss att ge och ta. Om vi någonsin lär oss, vill säga.