Summa sidvisningar

söndag 14 juni 2015

Vila i det trygga och blöta skor



Gårdagen var en sorgens dag. Det ena hemska avlösta det andra. Eländet tycks aldrig ta slut. Det bara fortsätter i oförminskad styrka. Att vila i det trygga verkar vara en omöjlighet för inget är tryggt längre.

Den stora frågan idag är vart de lyckligt nygifta tagit vägen. Ingen som vet, ingen som vet. Brudparet har varit försvunna sedan i morse. När den vilda festen var över. Det är väl i all sin dar inte svårt att räkna ut vart de är. De ligger väl fortfarande och sover. Som vilka normala människor som helst gör efter att ha festat vilt natten lång. Journalisterna får lugna ner sig tills dess att prinsen och hans prinsessa vaknat upp och mornat sig en smula. Kammat håret och borstat tänderna. Lär nog vara välbehövligt.

Min mamma är den som gör sig minst bekymmer över denna i hennes tycke världsliga sak som ett prins och prinsessbröllop. Hennes bekymmer består i att räkna ut vart henne rotborste på skaft tagit vägen. Teorin är att den eventuellt hamnat i en säck där hon förvarar pappas skidstavar.
Jag ifrågasätter varför hon sparat på pappas skidstavar. Han har åkt färdigt för länge sedan och mamma lär aldrig bege sig ut på någon skidtur.
Nu är i alla fall katastrofen ett faktum. Rotborsten på skaft är borta. Den som hon haft sedan hon och pappa bildade bo för över sextio år sedan. Jag kan förstå att det blir ledsamt när en sådan klenod ej går att finna. Någon rotborste på skaft av samma kvalité marknadsförs antagligen inte längre, påstår mamma, och jag är benägen att hålla med henne.

Min mamma kommer från den generationen då inget får kastas eller förfaras. Det är dessutom hennes källarförråd ett tydligt bevis på. Jag som inte tillhör den generationen kastar gärna det jag inte har användning av. Maken är dock snäppet värre. Jag får bevaka våra ägodelar annars finns risken att de försvinner.
Mina långbyxor, för att ta ett exempel. De hittade jag i vår soptunna. Bestört fiskade jag upp byxorna, spände ögonen i maken och frågade med skarp röst hur de kunnat hamna där. De passade inte honom, blev svaret. Han hade gjort ett tappert försök att klämma in sig i mina dambyxor, konstaterat att de krympt och fann den enkla utvägen att kassera dem. Tills hans försvar måste tilläggas att vi hade snarlika byxor...

Det kan vara rätt så befriande att göra sig av med det som skapar oreda i livet. Gäller även bland oss människor. Att gå skilda vägar kan många gånger främja till välmående. Om båda är överens om turerna är det betydligt lättare. Men ibland tar vi egna beslut och tids nog finner båda parter att det var bäst det som skedde.

Jag har själv tagit sådana beslut. Ett av besluten räddade mitt liv.  Det gäller att våga ta steget. Isen är ganska så tunn i början. Det är lätt att trampa igenom. Men skorna behövs inte kastas bort för att de blivit blöta. När de väl har torkat är det bara att kliva i dem igen och ge sig iväg på vandring mot nya mål.