Summa sidvisningar

onsdag 10 juni 2015

Kolbullar och en saknad flicka



Det sliter på att vara pensionär. Är glad att jag inte gått med i PRO eller någon annan slags förening. Det hade jag aldrig hunnit med!
PRO verkar visserligen vara en trevlig organisation. Dansant dessutom. Några stavgående damer från de äldres förening brukar promenera förbi vårt hus i rask takt när vädret tillåter. Stannar upp och pratar en stund om de ser oss. Oftast är maken min uppklivet på en stege för att hamra på något av vår samling av små hus. Då rycker damerna honom i byxbenen och bönar att han genast ska klätra ner från sin ställning och komma till onsdagsdanserna i Folkets Hus. Där är det brist på karlar så damerna får valsa runt med varandra. Maken sparkar med benen, klamrar sig fast vid stegen och skriker att de ska släppa taget. De tittar bedjande på mig. Jag rycker på axlarna och anser att han gör själv som han vill. Och han vill inte deklamerar han. Själv är jag inte välkommen till PRO-danserna i vårt Folkets Hus. Jag har ännu inte åldern inne, påstår de stavgående damerna.

Men som sagt var. Några andra aktiviteter än de jag redan har avstår jag från. Gårdagen, för att nämna någon av mina fullspäckade dagar, for jag hemifrån vid åttasnåret på morgonen och var hemma samma tid fast då hade det hunnit bli kväll. Maken ringde när tv-nyheterna började och undrade om jag lämnat hus, hem och honom för all evig tid. Vilket aldrig skulle falla mig in.

Kvällsaktiviteten jag skulle bevaka hölls utomhus i strålande sol och ljummen bris. Kolbullar stod på agendan och när jag äntligen var hemkommen trodde jag att det utbrutit eldsvåda i något skrymsle av vårt hus. Jag snokade och sniffade runt men inte en enda liten eldsvådeunge gick att finna. Dramat, som inte var något drama, fick sin upplösning när jag lade huvudet på kudden för att sova. Det luktade rök ur mitt hår. För det ryker rejält när kolbullar ska bakas. Något jag får ta som frilansande reporter.

Jag var trött, slut och förbi men det dröjde innan sömnen kom. Tankarna snurrade kring 17-åriga Lisa. Tankarna landade även hos hennes föräldrar. Hennes familj, släkt och vänner. Skräcken och oron som florerar runt dem som en mörkt och klibbig dimma.
Att förlora sitt barn måste vara det mest vedervärdiga en förälder kan få uppleva. Att förlora ett barn och inte veta vart barnet tagit vägen kan jag tänka mig är ännu värre. Sökandet. Alla frågor. Hoppet om att barnet ska komma tillrätta. Att inget farligt eller hemskt skett. Pendlandet mellan hopp och förtvivlan.

Det finns människor som utan ett ord till avsked eller förklaring frivilligt lämnar de som älskar dem mest. Orsakerna kan vara många och ibland svårförklarliga.  Hoppas på att ingen ska hitta dem i den självvalda anonymiteten. Även en sådan handling skapar sorg och förtvivlan. De som står kvar ensamma och ledsna rannsakar sig själva. Vad som gjorts eller sagts. Eller inte gjort och sagts.

Det är viktigt med avsked oavsett vad avskedet har för syfte. Vi ses snart. Vi ses om en vecka, en månad eller år. Eller - vi ses aldrig mer.

Inget är så viktigt som ett avsked!