Summa sidvisningar

tisdag 9 juni 2015

Fjällresan och en usel outfit



För fem år sedan var maken och jag på fjällsemester. Från Arlanda flög vi i ett litet skrangligt plan som enda passagerare upp till fjällvärlden. Vida vidder, fjällmassiv och djupa dalar väntade på oss och vi började vår vandring vid fjällets fot.
Först besteg vi Marsfjället, en dröm som maken burit sedan ung pojke. Då han läst Bernard Nordhs "I Marsfjällets skugga" bestämde han sig att en vacker dag skulle han stå där i skuggan och få upplevelsen live. Många år senare gick drömmen i uppfyllelse och jag stod där vid hans sida, lika begeistrad som han.

Vi vandrade sedan vidare uppåt andra fjäll. Stannade vid porlande bäckar. Fyllde våra kåsor och drack det kalla friska vattnet. Åt av den medhavda matsäcken och plockade lite hjortron som vi stoppade direkt i munnen.

Stundom funderade jag under vandringen huruvida det skulle vara möjligt att ta sig upp för fjället med en bårbil, men maken som inte ansåg det nödvändigt att följa de utstakade vandringslederna, tröstade att händer det något så kommer det en helikopter. Vi fortsatte klättringen upp mot toppen. Han gick rakt medan jag sicksackade.
Där uppe var hela atmosfären näst intill euforisk. Vi såg grannlandet Norges fjällmassiv och dalen nedanför bredde ut sig.

En rentjur reste sig makligt, såg mot vårt håll, ruskade på hornen och försvann.
Vi åt mer matsäck och började så småningom den nedåt lutande vandringen som var nästan lika besvärlig som den uppåtgående. Efter några timmar nådde vi dalgången. Det var tyst, stilla och njutningsfullt. Plötsligt hördes sång och jag blev hänförd. Samer som är ute och ser till sina renhjordar. Jojkandes bland fjällen. Vi stannade till och lyssnade. Efter en stund kom en hel radda med asiater iförda mygghattar och hinkar fyllda med hjortron. Glada och nöjda över skörden sjöng de i stämmor. Vinkade och bjöd oss smaka av bären.

Jag fotograferade flitigt under veckan vi var till fjälls. Gjorde en fin fotobok när vi återvänt hem. Visade alla som ville se, även de som inte ville se, och försökte i ord beskriva vår naturupplevelse.
En kvinnlig bekant tittade noga i boken. Sen tittade hon på mig och undrade förskräckt hur vi egentligen var utstyrslade under vår vandring. Då förstod jag att vi hade en helt kass outfit! Visserligen nyinköpta vandringskängor men det var då det enda. Kängorna hade dessutom inga inbyggda laddningsbara värmesulor med fjärrstyrning. Inte heller hade vi softshelljackor värda 3000 kronor stycket eller byxor med inbyggd damask. Toppluvor som vi säkerligen köpt för tjugo år sedan. Kaffe i termos och mackor i plastpåsar istället för matlåda utrustad med espressopress.

Så var vi heller inga vana fjällvandrare. Det går inte att begära för mycket av amatörer. Upp och ner kom vi dock hela veckan. Vi varken hungrade eller törstade. Kängorna höll tätt, var lagom luftiga och hade stabila yttersulor med räfflor.

Många resor och äventyr har vi gjort under åren. Fjällresan hör till en av de bättre. Trots att vi inte var utrustade och klädda för omkring 40 000 spänn.
Vi fick dock rekommendationer av vår kvinnliga bekant att om vi tänkte bege oss ut på nya naturupplevelser måste vi se till att vara bättre rustade med kläder och andra nödvändiga persedlar.
För ska vi leva naturliv måste det få kosta.
Det tål att tänka på...