Summa sidvisningar

söndag 7 juni 2015

Söndagsutflykt och slutet på filmen



Det är sommar nu. Vägrar något annat. Vi har nyss suttit på vår förstukvist och ätit glassbåtar. Värmt händerna runt en kopp kaffe respektive ett glas chailatte. Med altanstolarna tätt mot väggen går det att finna lite lä, till och med att min stickade tröja kändes en aning för varm. Trots det behöll jag den på. Som en säkerhetsåtgärd.

Dagen började med en utflykt till Capella Ecumenica tillsammans med vår för dagen tjänstgörande dotter och hennes familj. Där ute på ön Gärsholmen i Trännöfjärden samsas kristenheten, oavsett samfund och tillhörighet i det lilla kapellet som Hilding Bielkhammar låtit uppföra och som invigdes 1965.

Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe för den som inte hade egen förning med sig Vi satt nere vid strandkanten och blickade ut över vattnet. Åt pastasallad, äggmackor och vitlöksbröd. Minnen dök upp. Minnen från när våra barn var små och vi var båtägare. Alla de gånger vi puttrat förbi Capella Ecumeinca eller lagt till vid gästbryggan. Vad vi inte visste då var att vi i framtiden skulle sitta där i bänken och lyssna på vår dotters predikan. Tillsammans med hennes man och deras tre små flickor.
Att vår son skulle ha två barn och väntar det tredje.  Det tänkte vi aldrig på då, när barnen var små och vi åkte på våra turer med båten. Livet har välsignat oss rikt. Mycket rikt!

Det går aldrig att förutspå hur livet ska formas lång tid framöver. Vi kan till viss del påverka våra liv genom olika val men aldrig veta helt säkert hur det kommer att bli. Som att se en film. Eller läsa en bok. Vi måste komma till slutet för att få reda på upplösningen. Först då kan vi avgöra om det blev ett bra eller dåligt resultat. Livet går inte i repris. En bok eller en film kan repriseras men mister då en del av spänningen. Vi känner till handlingens tråd och det bra eller dåliga slutet.
Jag kan dock rekommendera den som ska se en film i repris att göra det tillsammans med någon som också sett samma film tidigare. Speciellt om det är en nagelbitare.
Maken och jag såg en rysansvärd film i går kväll. Plötsligt kom maken på att han sett den tidigare och förklarade omsorgsfullt vem som var den skyldige och att huvudrollsinnehavaren var upphovet till det som skulle komma rullande i handlingen. Jag tackade för upplysningen och filmen miste med ens sin spänning.
Därför är det bra att ingen kan avbryta mitt i livet genom att berätta om handlingen i våra oskrivna manus. Även om det finns människor som gärna gör tappra försök. Vill krossa andras drömmar, förhoppningar och livsval. Som ser det som sitt kall. Må hända av omsorg och i all välmening. Men livet måste få vara spännande, annars mister livet sin innebörd. Så känns det i alla fall för mig.

Jag vill inte veta något om min framtid. Jag har även slutat ha långsiktiga planer. Tar en dag i taget. Möjligtvis en veckas framförhållning, men endast i rent praktiskt syfte. Ändå har tiden en väldigt stor betydelse. Enkom för att jag inte vet hur mycket tid jag har kvar. Trots det känner jag inte längre, som när jag var yngre, att det finns så mycket jag måste hinna med. Hinner jag inte så är jag glad åt det som jag tidigare har hunnit med. Mycket av det är dessutom riktigt bra. Även om det finns det som är mindre bra och som jag önskar vore ogjort. Jag har gjort det som står i min makt och så gott jag har kunnat. Mer begär jag inte av mig själv även om andra kanske ställer högre krav på mig. Även det har jag till viss del lärt mig att ignorera.

Det är skönt att ha blivit till åren kommen. Det är nu som jag kan hantera min egen puls. Främjar själen och blodtrycket.

The good life continues...