Summa sidvisningar

torsdag 28 maj 2015

Det är slumpen som avgör och en blommande dal




Många är de som stått framför kaktusplanteringen i Carl Johans park i Norrköping. Den stickiga planteringen som varje år sedan år 1926 har ett eget tema. I år är det visst Kolmården som gestaltas. 25 000 kaktusar ska ner i jorden, ett arbete som tar omkring fyra veckor i anspråk.
Måste i ärlighetens namn erkänna att jag själv ytterst sällan gått dit för att beskåda stadens stickiga stolthet. Däremot finns ett fint litet glasscafé strax intill där jag köpt en mjukglass, satt mig på bänken vänd mot Motala ström och njutit av den goda vaniljsmaken. Kaktusarna har jag vänt ryggen åt.

I går var jag ute igen på en liten vandring längst Strömmen vid Åbackarna, Långt från centrum och dess brus. Plötsligt av en ren slump stod jag mitt i rhododendrondalen. Häpen stannade jag upp. Hade ingen aning om att det i vår stad finns en plats som kan mätas med Sofiero. Nästan i alla fall. Om Sofiero har över ettusen blommande rhododendron har vår kommun över tvåhundrafemtio i den vackra dalen. Och mer lär det bli har jag genom tillförlitliga källor på Teknisksa verken förvissat mig om idag.

Det har lagt ner mycken marknadsföring på de torra kaktusarna i Carl Johan park. Vykort har tryckts upp och finns ännu till salu för den som till äventyrs tycker det är trevligare att skriva och posta än använda sig av dagens moderna vykort via instagram.
Men rhododendrondalen har det yppats sparsamt om må jag då säga. Kvinnan från Tekniska verken avdelningen för parker och grönytor, såg skamsen ut när jag påtalade detta. Lovade bot och bättring. Som den nitiske frilansskribenten jag är ser jag nu som ett kall att förmedla denna vackra blomsterprakt över hela Östergötland. Eftersom jag är utrustad med ett gott hjärta så jag bjöd kommunens trädgårdsingenjör på en kopp kaffe på Färgargården. Hon tackade dock nej till en kaka men blev på glatt humör av min generositet.

Märkligt att all den fagra prakten kan påverka en människa så positivt, tänkte jag när jag körde hemöver.
Har hört att psykiskt sjuka mår bra av att påta i jorden. Se blommor och blader växa och gro medan den själsliga sorgen utbyts till sorgkanter under naglarna. Kanske ett tungt sinne blir lite lättare om den tyngde beger sig till en rhododendrondal. Även om jag inte lider av tungsinthet så kändes livet extra ljust och glatt efter att ha vandrat runt och sett alla blommor som blommade i tusentals färger och former.
Extra roligt blev det också när kvinnan som är anställd på Norrköpings kommun bad om ett visitkort så hon kunde nå mig för hon ämnade höra efter med sin chef om jag kunde bli anlitad till att ta bilder för eventuella vykort.
Jag påminde henne om instagram, att det kanske inte finns en marknad för vykort längre. Hon trodde nog att det låg något i detta men ville i alla fall höra sig för och sedan återkomma. Förnuftigt anser jag. För finns det vykort på kaktusplaneringen så borde det även finnas på rhododendrondalen. En plats jag inte visste fanns trots att vi bott i kommunen i tjugosex år.

Norrköping äger! Mera rhododendron åt folket!