Summa sidvisningar

lördag 23 maj 2015

Kampen är vunnen och Parkera ej vid lastkajen


Jag har vunnit det trettioåriga kriget. Eller det snart fyrtioåriga om jag ska vara petnoga. Slaget som jag precis idag har vunnit berättigar mig att med segerns ljuva sötma klona upp mig på täppan och nu står där som kvinna för min hatt.
Kriget som utspelats sig över mer än mitt halva leverne har handlat om rullgardiner och min tappre motståndare har varit min älskade make. Nu är han besegrad och i vårt sovrum sitter nya rullgardiner uppmonterade av förloraren själv.

Vi har under hela vårt äktenskap krupit ner i den äktenskapliga sängen utan att först dra ner några rullgardiner. Anledningen till detta är att maken anser rullgardiner som ett dumt påfund ty han vill se soluppgången genom sovrumsfönstret direkt när han vaknar.
Jag är inte lika begeistrad eftersom jag ligger i min bädd i den riktningen solen har sin uppgång. Med den påföljd att jag under sommartid vaknar i mycket arla morgonstund med solskenet gassande rakt i trynet. När sommaren är som ljuvligast är solen uppe långt innan jag ämnar kliva ur bingen. I och med detta är min  irritationströskel mycket låg, helst som maken sover vidare trots det begärliga solskenet.

I morse ställde jag ett ultimatum. Antingen köper vi rullgardiner eller så byter vi plats i sängen! Det var det kraftigaste hot jag kunde komma på. Kunde i och för sig hotat med att lämna in skillsmässopapper om åtgärden inte utfördes, men så långt var jag icke benägen att gå.

Vi satte oss i bilen och maken förde mig in till staden. Hans enda krav var att vi skulle besöka Bauhaus för där finns mycket att beskåda ej allenast rullgardiner i olika färger och prisklasser.
Jag valde lila. Mörkt lila. Maken uttryckte sitt gillande över väl vald färg samtidigt som han plockade på sig några tekniska grejer ämnat endast åt sig själv och hans mekaniska kunnande.

Hemma i vårt lilla hus vid sjön kom rullgardinerna upp lika fort som det tog för mig att plantera ut lite sommarblomster som vi köpte när vi ändå var inne i staden. Skruvarna till rullgardinsfästena var av usel kvalité och jag tyckte mig ana några kraftuttryck där jag stod och petade ner sommarfägringen i krukor. Men maken är en välrustad man i alla avseenden och äger en snickarbod fylld av skruv i olika dimensioner. Så både fästen och rullbara gardiner sitter därmed stadigt där de ska sitta.

I kväll måste vi nog dippa chipsen i Sour och dill dipping för det är sjungfestivalen på tv och då tarvas dessa snacks med kladdiga tillbehör. Den glade svensken med sin streckgubbe kommer att vinna säger expertisen och den eventuella vinnarlåten spelas på radion till leda. Till och med i Vrinnevisjukhusets kök. Det hörde jag när jag var där på ett ärende i går. Medan jag väntade på utlämningsmannen som skulle ge mig varorna såg jag in genom glasrutan där en dam höll på att hälla upp maten i rostfria kantiner. Hon hade en nätmössa neddragen lågt ner på pannan, vita träskor och matchande rock. Våra blickar möttes och jag fyrade av ett leende, tog några danssteg och gav henne tummen upp. Hon stelnade till i sin invanda monotona rörelse och höll en hög med mixad sallad i sin handskbeklädda hand, Munnen var som ett streck och ögon uttryckslösa. Hon såg trött ut och jag tror nästan att hennes totala likgiltighet och brist på glädje berodde på att hon säkerligen jobbat där sedan sjukhusköket uppfördes.
Arma människa, vilken tur att Måns Zelmerlöw kan lätta upp stämningen en smula tänkte jag, vände bort blicken och stirrade på de båda skyltarna som satt på dörren.

Endast för personal!
Vänligen parkera ej vid lastkajen!

Aldrig att jag skulle komma på tanken att gå in genom dörren ämnad endast för personal, däremot hade jag parkerat bilen precis utanför lastkajen...