Summa sidvisningar

onsdag 13 maj 2015

Småtvillingarna, morfar och slukhålet



Det har varit bokat sedan en vecka tillbaka. En heldag med småtvillingarna. Ingen storasyster eller några stortvillingkusiner. Bara mormor, morfar och de två flickorna.
Färden gick till Linköping. Den festliga dagen började med festligheter på ett festligt café. Barnen fick välja ut precis vad de ville. De ville ha monsterbakelser som såg ut som skära grisar.Vi vuxna valde bakelser med marsipan, grädde och jordgubbar. Mäktiga bakverk med mycket sötma som lade sig tillrätta i våra magsäckar.

Valet stod sedan mellan gamla Linköping och Busfabriken. Lotten föll på det senare alternativet.
Eftersom alla barn går i skolan en helt vanlig onsdag så fick vi härja fritt bland bollhav, pulkabackar och klätterställningar. Endast ett par med en liten bebis och så vi var dagens enda gäster. Efter en timma insåg bebisföräldrarna att bebisen inte hade någon större glädje av att busa i en busfabrik så de packade ihop skötväskan och gav sig därifrån. Kanske åkte de till gamla Linköping och gick på Dahlbergs café istället.

Flickebarnen är kavata och räds inte varken höga höjder eller branta rutschkanor. Men eftersom vi hade ett visst ansvar för att de inte ramlade ner och bröt nacken av sig kände vi oss nödd och tvungen att klättra ihop med dem och bistå med två par hjälpande händer om det behövdes.
Nu är tunnlar och krypgångar anpassade efter människor i små storlekar så stundom blev det trångt. Det låg en lukt av fotsvett, armsvett, barnsvett och andra oidentifierbara dofter över hela anläggningen. Kvarlämnade odörer som nog aldrig kan vädras bort.
Toaletten var dock dekorerad med någon sorts dofthämmare vilket skulle bidra till en doftande  fräschör som för tankarna till en sommaräng i sann reklamanda. Påföljden blev endast att en av flickorna fick kraftiga kväljningar av sommarängen så vi fick skynda på det vi skulle uträtta när det behovet gjorde sig gällande.

Under vår klättertur kom vi till ett brant rör som skulle passeras nedåt. Plötsligt tvekade flickorna. De blev rädda för någon avslutning på röret var inte synligt. Morfar kröp först och agerade vägvisare och demonstratör. Långsamt och med viss möda kravlade han sig fram till kanten, dinglade ett tag med benen, tog sats och försvann ner i slukhålet. Flickorna snyftade till, undrade om de någonsin skulle få återse sin morfar och backade sedan bort från det som hotade att sluka oss alla.

Efter fyra timmar var vi slut och förbi. Dessutom hade en strumpa spruckit på en av flickorna så flera tår blev utsläppta i friheten. Vi tackade och satte oss tillrätta i bilen för hemfärd. Innan jag hunnit startat motorn sov samtliga passagerare.

En sorglös dag har det varit. Inga tankar på regeringen som hotar med nyval. Inte heller har rapporter om krig och katastrofer legat som ett vått täcke över oss. Inga X2000-tåg som slitits itu utanför Norrköping eller skadade ishockeyspelare. Prinsbröllop och Zlatans drömhus. Avrättad försvarschef i Nordkorea eller skjutningar i Göteborg.
Vi har dragit i oss andra människors kroppsodörer, ätit konditorivaror och dagens lunch. Bekymmersfritt lekt och busat med två av de som bidrar till vår lycka och glädje.
I morgon är vi säkert stela och ömma i våra gamla muskler, knastrande senor och broskiga leder.
Det gäller på för pensionärer att klättra i en busfabrik.