Summa sidvisningar

fredag 8 maj 2015

Bazooka och en luciakrona under barnvagnen



När jag var barn fanns ett café i byn där jag bodde. Om jag minns rätt så hette fiket Eiffel och utomhusskylten var prydd med det välkända Eiffeltornet.
Damen bakom disken råkade illa ut när hon började prassla med brödköraren och hennes make kom på den amorösa aktiviteten som skedde bakom förhänget. Han stack resolut kniven i sin hustru och skvallret gick sedan som en löpeld mellan Konsum och det olycksaliga caféet.

Men innan dramat med brödköraren, cafédamen och den svartsjuke maken uppstod var jag stundom av mamma utsänd som bud för att inhandla något gott till kaffet.
På en hylla bakom bröddisken fanns lite godis av blandad karaktär. Bland annat tuggummi av märket Bazooka. Det var rosa och innanför ytterpappret låg den söta biten inlindad i en remsa med tecknade figurer. Som en miniserietidning ungefär.
Ibland fick jag köpa ett tuggummi och det var en festlighet utöver det ordinära eftersom jag inte fick äta godis som barn. Endast på lördagar och mina föräldrar såg helst att det endast var choklad som inmundigades. De ansåg att just choklad var mest skonsamt mot mina mjölktänder som med tid och ålder ersattes av flera storlekar större gaddar. Kan tänka mig att mitt välbevarade garnityr, som endast lagats 4 gånger under mina 60 år, är mamma och pappas förtjänst.

En dag när jag stod där med pengar i portmonnän och gjorde min beställning var damen bakom disken tvungen att gå till de innersta domänerna för att hämta det hon skulle stoppa i min påse.
Bazookan låg där den låg på sin hylla som satt högt över mitt mörkhåriga huvud. Det var en dag då det inte skulle handlas tuggummi.
Tyst tassade jag bakom disken och Gud förbjude, ställde mig på tå, sträckte upp mina armar och fingrarna slöt sig omkring det lilla paketet. Hjärtat pickade våldsamt. Jag knöt handen hårt och cafédamen klev ut från kulisserna.
Vi stirrade på varandra och mina knogar vitnade. Resolut greppade hon min hand och beordrade mig att öppna den. Jag vägrade. Då bröt hon upp mina smala fingrar, tog tuggummit och såg med en åklagares skarpa blick på mig.
Där både började och slutade mitt inträde på brottets bana.

Nästan...
En annan tid och ett annat år. Maken och jag åkte för att julhandla på Domus i Karlskoga. Vår dotter låg i sin barnvagn och maken körde kundvagnen. Mat i massor som sig bör i juletid. Plus en luciakrona som jag stoppade i barnvagnens underredeskorg.
Detta hände sig på den tiden då plastkorten ännu inte var uppfunna. Då var det checkar som gällde för den kontantlöse. Kassörskan slog in våra varor. Kön bakom oss ringlade sig så långt ögat nådde och maken öppnade sin plånbok för att skriva ut en check. En tom blick mötte min. Checkhäftet låg kvar där hemma. Det pustades och stånkades bakom våra ryggar. Med kassörskans bistra min fick jag lov att nyttja Domus egen telefon. Min pappa svor över folk som inte kan vara som vanligt folk och betala med riktiga pengar. Men han var en godhjärtad man och åkte från Degerfors till Karlskoga och löse ut sin dotter och svärson. Dock glömde han att betala luciakronan! Eller vem det nu var som glömde vad i den stora villervallan som uppstod. Betald blev den i alla fall inte, varken då eller senare.....
Men sedan dess har jag faktiskt inte stulit någon mer gång. Om jag bortser från en kylväska och en älg förstås...Även dessa brott hävdar jag var av misstag, dessutom utförda för mycket länge sedan. Till skillnad mot min barndoms Bazooka. Det var en helt igenom uträknad stöld!

Kom att tänka på SL:s vd Anders Lindström. Han glömde också att betala. Nu sitter han i Hongkong och väntar på sin rättegång. Han är en ansvarsfull person, bedyrar han. Men glömde bara att betala det han stoppade i sin ficka.

Det är jag också vill jag påstå. En mycket ansvarsfull person. Så ansvarsfull att jag som en rasade furie vände upp och ner på en arbetsplats där jag en gång jobbade. När jag jobbat halvt ihjäl mig och blev långtidssjukskriven blev jag anklagad för stöld ur handkassan under ett personalmöte där jag inte ens deltog. Rosenrasande skrek jag i telefonen så telefonsladdarna krullade ihop sig. Vid närmare eftertanke från det chefliga hållet var det chefen själv som tagit pengarna för att köpa sig nya arbetskläder och jag blev rentvådd från alla anklagelser. Men det svider och gör ont än i denna dag när jag tänker på det!