Summa sidvisningar

måndag 4 maj 2015

Söta katter och en välsvarvad hunk



En stilla undran. Har årstiderna växlat plats? Istället för vår verkar det vara höst. Mörkt både ute och inne. Regnet strilar från den grå himlen, tvätten hänger ute på vindan och får den ena genomsköljningen efter den andra. Jag blir trött till både kropp och själ. Längtar efter sol och värme.

För att muntra upp den dystra stämningen har jag gjort en störtdykning ner i arkiven. Hittat både det ena och det andra. Bland annat mitt gamla bokmärksalbum från år 1963. Prydligt har jag en gång klistrat in söta katter och glada barn. I bokmärkenas värld är det tydligen alltid sommar. Jag känner avund när jag bläddrar i albumet för jag vill också leva i en värld där det alltid är sommar.

Jag har inget egentligt minne av att jag samlade på bokmärken. Tydligen gjorde jag det. Kanske satt jag en regnig sommar och klistrade in dessa bokmärken och fann det som en trevlig sysselsättning. Filmstjärnor däremot, det kommer jag ihåg att jag hade en ansenlig samling av. Mina kamrater och jag bytte Brigitte Bardot mot Roy Rogers sittande på en häst, Jo Morrow i bredbrättad hatt mot
 Gina Lollobrigida med den yppiga barmen. Lyckan var att ha dubbletter. Då kunde jag byta, få en ny filmstjärna och ändå ha det jag bytte bort kvar.

Som barn var jag snabb med att ta till knytnävarna. Min umgängesskara bestod till största delen av jämnåriga pojkar och vi höll inte alltid sams. Vi lekte krig när vi inte bytte filmstjärnor och i en armé ingick en kokerska. Denna kokerska utvaldes av krigarna och lotten föll alltid på mig. Hetsiga ordväxlingar uppstod och då uppnådde mina spinkiga armar en imponerande räckvidd och jag fick ofta in en snyting på någon grabb som sprang hem och skvallrade. Ringklockan på vår ytterdörr användes flitigt av föräldrar som inte hade till avsikt att göra artighetsvisit. Jag fick rannsaka mina ogärningar och be pojkarna som var huvudet längre och betydligt mer utrustad med underhudsfett än min lekamen, om förlåtelse och avlägga löfte att aldrig mer åsamka andra blödande näsor.
Så småningom lämnade jag både bokmärken, filmstjärnor och krigande pojkar som också vuxit upp, åt sitt öde och skred in i en annan värld. Den verkliga världen med allt vad det hade att erbjuda en tanig flicka som jag.

När jag sedan klivit ur barnaskorna fortsatte jag att slåss. Men inte med knytnävarna utan slåss för att inte mista förståndet och för min överlevnads skull. Jag är en stark människa som klarade mig med rivet skinn som jag dock kunde ömsa när jag slagit mig loss.

Nu sitter jag här och minns genom gamla bokmärken från 1963. Barn kallar mig för tant och en tant är väl vad jag är. Men igår blev jag verkligen överraskad. Jag fick ett mejl av det mer ovanliga slaget.
"Hyr en hunk!" löd meddelandet och bilden bredvid texten föreställde en yngling med många magrutor och iklädd endast ett par jeans. Brallorna såg dock ut att vara ett par nummer för små.

Bevare mig väl! sa jag högt och klickade mejlet till papperskorgen och tänkte att den där hunken han måste för i alla sin dar ha fått fel mejladress på något sätt. Hoppas han får några andra kunder för det är inte lätt att vara egen företagare. Inte ens för en hunk.