Summa sidvisningar

fredag 1 maj 2015

Nyplantering och demonstration



Regnet fullkomligt vräker ner. Det är kallt och rått. Både ute och inne. Vart tog våren vägen?
Jag hade tänkt mig att plantera lite vårblommor. Ägnat dagen åt att vara ute. Nu blev det en städdag inomhus istället. Visserligen välbehövligt, men ändå. Dammråttorna har sneglat åt mitt håll. Skuttat runt mina fötter och jag har kastat åt dem lite smulor från köksbordet så de skulle hålla sig lugna. Nu är de borta, uppslukade av dammsugaren och där kan de ligga i det svarta innanmätet och roa sig bäst de kan.

Undrar hur det går för alla demonstranter i det här vädret. Fanorna slokar väl på slaka linor kan jag tro. Regndropparna tränger in i ljudanläggningar och de som till äventyrs vågar sig ut för att lyssna hör bara knaster och sprak. Lika bra är väl det.
Har inte sett något demonstrationståg på nära håll på flera år. Inte sen jag var liten om jag tänker efter. Då när min pappa gick med och demonstrerade för arbetarnas rätt. Han höll aldrig täten utan gick med bestämd min någonstans i mitten.
Värst i gasen var pappa när Värmlands inmätningsföreningen kom på att samtliga anställda skulle bli tjänstemän.
-Har ni sett nån tjänsteman stå i stövlar i ett dike med snö upp till skrevet? skrek pappa och påhittarna bleknade.
Pappa lugnade sig och fortsatte mäta timmer men med ett förgrymmat sinnelag. Någon tjänsteman blev han aldrig. Varken på papper eller i levande livet.

Kanske en man, född 1924, uppvuxen i enkla förhållanden med inte allt för rika föräldrar, dessutom boende mellan ett barnhem och isoleringsceller för psykiskt sjuka, blir en bister demonstrant för arbetarnas rätt. Vad vet jag. Mig som det aldrig gått någon nöd på. Jag som inte sett barnhemsbarns uppväxt eller sett de som suttit inspärrade i en trång cell med titthålsglugg.

När jag var liten flicka gick jag ofta in i de där cellerna där människor suttit inlåsta. Britsarna och handfaten fanns kvar. För övrigt var cellerna fulla med skräp som någon skyfflat in. Pappa berättade att en man blivit totalt galen och slog ihjäl sig själv med en hammare. Vem som gett den arme kraken en hammare förtäljde inte historien, men jag rös ända in i märgen och ville veta utförligt hur det egentligen gått till och vem som till sist tog den blodiga hammaren från självspillaren.
Jag satte mig på en av britsarna och försökte föreställa mig hur det kunde ha varit. Tyckte mig känna doften av blod och tittade jag noga såg jag de mörka fläckarna som stelnat och för alltid fastnat i cementgolvet.
-Dumheter, sa pappa. Det hände för så länge sedan så det finns inget kvar.
Sen lyfte han mig resolut ut från den hemska cellen och vi gick till älven och metade istället.

Nu är pappa död sedan tre år tillbaka. Om han levat skulle han skaka på huvudet åt politikerna och deras politik. Aldrig att han skulle ge sig ut i något demonstrationståg. Hans skulle svära och förbanna det samhälle som vi lever i. Ett samhälle där de som behöver hjälp inget får och de som får hjälp inget gör. Där till och med vissa åker på utlandsresor på skattebetalarnas pengar. De som arbetar och betalar skatt men ändå inte kan åka till Egypten eller Grekland får finna sig i att stanna hemma för kassan räcker inte till. Det finns de som vill men inte kan och de som vill men även kan. Trots tom plånbok. Mycket märkligt.
Jag har frågat av ren nyfikenhet en kommunpolitiker hur det kan komma sig att en del bidragstagare kan åka på solsemester ett par gånger om året.
-Tyvärr, jag har inget bra svar att ge. Kanske vi behöver se över rutinerna.

Tycker jag är en bra idé. Se över rutinerna...

Vi som inte demonstrerar i regnblötan ska äta nybakad banankaka. Kanske kura ner oss under filten och titta på en bra film. Nystädat och fint som vi har det. Tids nog kommer värmen tillbaka och jag kan plantera lite i rabatter och krukor. Tids nog.