Summa sidvisningar

tisdag 28 april 2015

P-skiva och polisjakt



Har besökt grannkommunen idag i tjänstens vägar. Har lärt känna kommunen väl efter alla besöken där och tycker det är en fin och trevlig ort. Bäst av allt är att när jag kommer resande med bil fungerar p-skivan på samtliga avställningsplatser för dylika fordon. Min skiva har jag fått till skänks av innehavarna till pocketbokhandeln trots att jag inte köpte en enda bok av dem.

För en tid sedan höll jag på att få en p-bot i vår egen hemkommun. En nitisk p-vakt var i färd att plocka fram penna och block när jag fick syn på honom. Jag var i full färd med att betala min biljett i den långsamma automaten då jag vände på huvudet åt hans håll. Med full kraft skrek jag så det ekade i hela parkeringshuset. Några väl valda och svavelosande ord  studsade mellan bilar och väggar innan de nådde honom med intensitet och styrka. Han viftade avvärjande med blocket och lommade iväg. Värst skamsen såg han dock inte ut, närmast som om jag ertappat honom med fingrarna i syltburken. Snopen och snuvad på konfekten.

Under åren som bilförare har jag ändå fått en och annan böteslapp under vindrutetorkaren. Surt och svidande av ånger att jag chansat med tiden har jag snällt betalat. Utom en gång då min begravningsbil blev lappad när vi skulle hämta en avliden i bostaden. Rosenrasande travade jag upp på polisstationen med böteslappen i högsta hugg. Det var nämligen ordningsmakten som hade mandat att utfärda boten och då var det inte mer än rätt att de tog fram samma mandat för att riva den i småbitar. Vilket de också gjorde. De förstod omständigheterna och min ilska.

Värre var det när jag med samma begravningsbil körde genom en enkelriktad gata. Helt olagligt så helt i sin ordning sträckte polismannen fram sin spade och satte stopp för min framfart. Nu hörde det till saken att polismannen var en bekant till vår familj och vi hade suttit många gånger vid samma middagsbord, umgåtts och haft trevligt. Det hjälpte föga. Ordningspolisen är till för att hålla ordning på gator och torg. Bekanta lagbrytare inräknade.
Vi var fler bilister som trotsat förbudsskylten så en viss oreda uppstod när vi alla skulle visa behörighet att framföra våra fordon. Mitt tålamod tröt och jag lade i ettans växel när polismannen vände ryggen till. Sakta och i ett försök att obemärkt rulla min väg hoppades jag på turen att slinka ur lagens långa arm. När jag trodde att jag var på den säkra sidan av förbudsskylten gasade jag och såg samtidigt i backspegeln hur min vän polismannen började springa efter mig. När han insåg att benen inte skulle röra sig i samma takt som mig och min begravningsbil kastade han sig in i polisbilen. Drog på blåljusen och jakten kunde börja. Det är nog enda och sista gången polisen jagade en framrusande begravningsbil på Norrköpings gator. Ända till begravningsbyrån gick färden och i samma stund som jag stängde av motorn insåg jag att jag hade körkortet liggande i min väska inne på kontoret.

En bister bekant polisman ryckte upp dörren till min bil. Frågade med arg och hög röst, som är ett signum inom poliskåren vid ingripanden, om jag helt tappat förståndet. Något riktigt bra svar på den frågan hade jag inte att komma med.
Böterna var ett faktum men han dristade sig till att inte bötfälla mig för smitning eller körtkortslöst framförande av motorfordon.  Någon skam i kroppen hade han tros allt. Nästa gång vi träffades skämdes jag och jag såg på hans leende vad som rörde sig i den polisiära skallen.

Denna händelse med dramatisk krydda utspelade sig för många år sedan så jag anser att det numera är ett preskriberat ärende i alla avseenden.