Summa sidvisningar

tisdag 21 april 2015

Att lämna och bara gå


Känner en stor irritation och stor frustration över hur människor kan behandla varandra. För att tala i klarspråk, jag är helt enkelt riktigt förbannad. Inte så ofta jag är det nu för tiden, kan stundom sakna den där explosiviteten som fanns inom mig en gång. Även om min omgivning har en helt annan uppfattning. Men en rejäl urladdning rensar upp bland molekylerna och de flyende kan återvända när ovädret dragit förbi.

Just nu i denna skrivandets stund önskar jag att det som är fel och orätt kunde skyfflas ner i en grop, ösas igen och när gropen är full så rättas jorden till med en kratta. Sen är det bara att lämna redskapen åt sitt öde.

Upprinnelsen till min allt mer stegrande ilska är när människor, av okunskap eller ondsinthet vilket av alternativen låter jag vara osagt även om jag misstänker den sistnämnda, lägger näsan där den inte hör hemma. Nu är det inte jag själv som är drabbad utan någon annan ett par mil bort på landsvägen.
Där sprider sig oron över det som komma skall. Jag kan endast lyssna och försöka förstå vad som händer och sker.
Med vilken rätt har människor att klampa in i andras liv, även om situationen är kaosartad?! Peta och rota i tillhörigheter som inte är ens egna. Trava in och öppna gränser som bör vara stängda för obehöriga.

I speciella situationer kan det vara svårt att låta huden växa sig stark och läderartad. Det är lätt att dras med och bara nicka i ett påtvingat medhåll. Styrkan att sätta emot finns inte och orken sinar.

-Jag orkar inte bråka för min rätt, sa hon och jag förstod vad hon menade.
-Vi finns här, svarade jag men vet innerst inne att det räcker inte.
Krafter och andras vilja är mycket starkare än att bara finnas till i denna stund.

Men tröstande ord och varma mjuka händer kan betyda mycket. Råd bör ges när råd efterfrågas. endast då. Råd och förmaningar kan ställa till oreda om man ger dem på eget bevåg och i eget tyckande.
Jag har själv fått råd som jag inte bett om och reagerat med ilska och bestörtning. Men det är kanske bättre att bli arg för då ger adrenalinet en extra skjuts på vägen.

I det här fallet finns ingen ilska. Bara en stor sorgsenhet och tomhet. Det är jag som får bidra med ilskan och tyvärr hjälper det föga.

Jag fick en gång några ord från en väninna:

"Stå på dig innan någon annan står på dig."

De orden vill jag nu förmedla vidare till den det berör och jag vet att hon vet att många finns runt omkring henne som inte kastar sitt tyckande och tänkande in i hennes privatliv. Jag hoppas att hon blir stark av den vetskapen!

Den gamla krattan och den lika gamla spaden får ligga där de ligger och sakta rosta sönder. Bättre tider väntar och det gamla får läggas undan och aldrig plockas fram igen. Det är vår nu och jag ska gå ut i solen och hålla ilskan i lite fastare tyglar medan jag försöker sända positiva tankar i rätt riktning.