Summa sidvisningar

söndag 19 april 2015

Att hitta gaffeln och sätta tummen i såsen


-Nu får ni se om ni kan hitta gaffeln och föra den till munnen, sa dottern och sträckte över julklappen till maken och mig.

Vi är precis hemkomna från en helg som övergick från ljus till mörker. Det var dottern och hennes mans julklapp till oss. En omtumlande upplevelse där jag vid finalen inte kunde hålla tårarna i styr.

Under hela vår dotters uppväxt och även nu, om än ej så ofta, har vi som föräldrar till ett synskadat barn fått ledsaga och berätta hur omgivningen runt henne sett ut. Framrusande landskap utanför bilfönstret, byggnader och fotografier. Bilder ur böcker och människors hår-och ögonfärg. Styrt henne förbi hinder men även puffat henne i en självständig riktning.
Igår kväll befann oss maken och jag under tre timmar i totalt mörker, vår ledsagning under timmarna var fem blinda människor som vi skulle förlita oss på. Ombytta roller så att säga.

Svartkrogen i Almåsa utanför Västerhaninge bjöd på trerättersmiddag med vin i glasen.
Problemen hopade sig. En sådan enkel sak som att avlägsna kapsylen från Lokaflaskan när ingen visste vart kapsylöppnaren befann sig. Vinflaskan var framställd, bara att ta för sig. Men vilket glas skulle jag välja? Det fanns tre stycken framför mig i allt det svarta. Kanske inte så märkvärdigt svårt om det inte vore för den saken att jag inget såg! Vinet skulle dessutom hällas upp utan att allt för många droppar gick till spillo. Jag övervägde starkt att halsa direkt ur flaskan. Vad skulle det göra, ingen såg ju ändå...

Själva ätandet blev till ett eget kapitel av upplevelsen. Ganska snart lade jag undan gaffeln och använde vänster tumme och pekfinger för att fiska upp kalvfilén, potatiskakan och den färska sparrisen. Tummen fick fungera som såsslev.
Lika besvärligt blev det att äta hallonmousse med sked. Men med pekfingret gick det utmärkt och inget fick förfaras av den goda måltiden.
Jag kladdade och kletade. Löjrom under naglarna och tygservetten låste jag fast i knät med hjälp av mitt ena lår. Katastrof om jag skulle råka tappa den på golvet, då hade jag fått torka mig med blusärmen.
Alla skrek till varandra, ingen såg sin bordsgranne så för att vara på den säkra sidan ropades det över borden så mottagaren av samtalen inte skulle gå miste om ett enda ord.

De blinda servitörerna jobbade som smidiga katter i mörker. Den matgäst som behövde gå på toaletten fick ropa på hjälp för att ta sig dit. Stadiga händer med känsliga fingrar som läser på punkter tog tag i våra händer och ledde oss till dörren med hjärta. Väntade utanför medan vi gjorde det vi skulle, torkade röven, tvättade händerna och åter blev ledda fram till vår plats vid bordet.

Vår dotter var i ungdomens dagar på ett läger tillsammans med sina seende kamrater. Hon behövde gå på toaletten och bad om ledsagning. Ingen hade lust för de var upptagna med annat. Jag minns än idag hur hon med ledsen röst sa vid hemkomsten att det var förnedrande att inte själv kunna uppsöka en toalett. Igår fick den blinde leda den seende i en värld som är vardag för den som inte ser.
Så den seende inte skulle kissa i finbyxor och vacker klänning.

Att byta roller var en mycket tänkvärd händelse. Även för oss som är föräldrar till en synskadad dotter. Vi har under tre timmar fått en ny förståelse för hennes konstanta trötthet. För det är tröttsamt att ständigt behöva överbelasta alla sinnen utom ett enda. Det sinnet som vi bland annat använder oss av när vi ska bedöma andra människor. Vi utgår gärna från det vi först ser av varandra.
"Kärleken ser inte med ögonen utan med själen..."
Så sant som det stod skrivet i rummet där vi sov.

-Hur gick det, var det trevligt, undrade dottern när hon ringde oss i morse. Jag berättade och hon skrattade.
-Var du glad att du inte fick inlagda päron på efterrättstallriken, då hade du fått bekymmer!
Jag lyssnade, nickade och förstod verkligen vad hon menade.