Summa sidvisningar

tisdag 14 april 2015

En taxichaufförs dilemma och en oönskad present


Ett stilla vårregn strilar mot fönstret till min skrivarbod. Ledarhunden som idag är vår lånehund ligger och snarkar vid mina fötter. Han värmer lika gott som ett par rejäla raggsockor. Trevlig hund den där Sigge. Ett verkligt sällskap även om han inte säger så mycket.

Läste i tidningen om en taxichaufför som tagit en hund i pant för utebliven betalning för en resa mellan Arlanda och Jönköping. Så kanske det också går att göra. Alla sätt är bra utom de olagliga skulle min pappa ha sagt om han levat. Pappa som satte heder och ärlighet högst på listan över hur människor bör vara mot varandra.

En gång i tiden körde även jag taxi. Då hade jag nog aldrig vågat ta något i pant om pengar från kunden saknats. Nu skulle jag i alla fall våga käfta emot men nu kör jag ingen taxi så det problemet är mycket avlägset. Däremot ställde jag av en kund mitt i natten på landsvägen utanför Dagsbergs kyrka. Han gav mig skamliga förslag och för att markera att han menade allvar klämde han mig på tuttarna. Då stannade jag och kastade helt sonika ut honom eftersom jag tog illa vid mig.  Eller blev fly förbannad är nog den rätta benämningen. Hur han sedan tog sig vidare fick jag aldrig reda på.

Men att ta en hund som pant. Det verkar mest besvärligt tycker jag. Den ska rastas och ha mat på bestämda tider. Kan gnaga på bohaget om det vill sig illa, skälla och bli allmänt olycklig över att helt ofrivilligt fått byta miljö. Något annat hade väl kunden med sig som chaffisen kunnat lägga beslag på.

Mina tankar går till den gången då maken skulle till att fylla 60 år. Barnen och jag kom på den strålande idén att förära honom en liten minigris på bemärkelsedagen. Under stort hemlighetmakeri åkte barnen till minigrisfarmaren och kom tillbaka hem med en mycket skabbig och lortig gris som inte var någon mini i det avseende som först gällde. Den var gråsvart, luktade förfärligt och skrek som bara en gris kan skrika. Vi fick börja med en renande varmvattendusch och sedan smorde vi in den skabbiga kroppen och raggiga behåringen med väldoftande oljor. Vilket hjälpte föga. Resultatet blev att grisen skrek allt vildare och mer hjärtskärande än när den först kom innanför vår ytterdörr.
Maken föll totalt ihop. Han bemödade sig inte ens att verka glad på utsidan.
Grisen fick flytta in på vår gästtoalett eftersom vi (barnen och jag) ansåg att hon skulle bli en kelgris som bodde tillsammans med sitt husfolk. Som en hund ungefär.
Varje gång jag skalade potatis bet grisen mig i vaderna om jag inte kastade till henne lite potatisskal. Hon jagade barnen där de yngsta i barnaskaran skrek av skräck och fasa. Grisen utvecklades från en kelgris till en ondsint gris. Maken tog den hand som han aldrig lagt på grisen från henne och ansvaret vilade på mig och i viss mån barnen.

Efter diverse åverkan på både toalettstolsring och toalettborste fick grisen flytta ut i ladugården där enligt maken en gris hör hemma. Vid det laget erkände sig samtliga familjemedlemmar som inte fått en gris i present besegrade och lättnaden blev stor när hon flyttade. Ännu större blev den när Niklas tillkallades och skickade den stora minigrisen in i himmelriket för dylika djur.
Varje gång vi efteråt ordade om grisen fick maken något mörkt och hotfullt i blicken så vi förde sällan saken på tal.

Men tänk om den där taxikunden rest med en minigris i knät. Undrar om taxichauffören tagit den i pant...